Jag tror det var därför jag identifierade mig med pojkar, under ganska lång tid. Det var ju förstås besvärligt när jag skulle bli mamma och göra sådant som är biologiskt kvinnligt och så vidare. Det är faktiskt en helt annan värld, och ändå inte så annorlunda som man kunde tro. Eftersom det är liknande äventyr som vi ger oss in i, även om just föräldraskapet är biologiskt och havandeskap, födande, och amning oåterkalleligen kvinnligt.

När jag läser böcker som Paul Geraghtys Talon: den modiga dinosaurien blir jag därför glad. Tjej-dinosaurien är huvudpersonen. Resten av karaktärerna är inte alls lika viktiga, det är hennes resa som beskrivs. Hon är inte bara en mamma eller en syster, utan det är hennes viktiga och spännande resa att bli vuxen som vi får följa. Hur många ”bli vuxen-böcker” som handlar om flickor har du läst? Som inte gör flickor till offer för andras handlande? Som blir förebilder du vill att dina döttrar ska tänka på när de möter motgångar?

Förutom Else-Marie och småpapporna som handlar om en väldigt märklig familj med sju pappor, brukar jag uppskatta Pija Lindenbaums böcker. Hennes böcker har ofta flickor som huvudpersoner, och i Kenta och barbisarna tar pojken plats bland flickorna på ett fint sätt. Kenta får ta hand om sin barbie-docka vilket ger en modell för hur pojkar också kan vara de som ger omsorg.

Vi älskar Stina Wirséns ”Vems byxor.” Den har varken pojk- eller flick-förebilder, djuren är bara djur och vi vet inte om de är pojkar eller flickor. Barnen gillar den ändå.

På senare tid har vi läst George och universums hemlighet, George och rymdjakten, och håller på med George och den stora smällen. Visserligen är titelpersonen en pojke, men Lucy Hawking och Stephen Hawking har också en oerhört stark flicka i alla tre böckerna. Även om det är Georges resa som står i centrum, går det inte att undgå att Annie också är central i historien. Hade jag läst dessa böcker som barn hade de nog varit hemskt inspirerande som förebilder.

Jag började nyligen läsa Marie Selanders ”Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik. Där beskriver hon hur kvinnor tar plats i samhället, men när historierna berättas så glöms kvinnorna bort av någon anledning. Jag tror att det är så i sagorna också.

Det är så många pojkar som driver handlingen i så många sagor, och då tror flickorna att flickorna kanske inte är lika viktiga.

Det är ju inte så att pojkarna inte är viktiga, men för flickorna är det ju bra om de kan känna att de har makten över sina egna liv när de blir vuxna. Det finns många kvinnliga musiker och kompositörer, och de var och är ansedda i sina dagar. Och flickor växer också upp. De går också ut på äventyr. Även tjej-dinosaurier möter faror och utmaningar, och kan klara sig utan att någon räddar dem.

Jag tror att den inre friheten som jag eftersträvar också handlar om insikten att jag styr mitt öde. Men det är inte en teoretisk insikt, det är en som formas av tusentals exempel jag ser i min närhet och läser om i alla böcker.

Det står uttryckligen: Föräldrar har rätt att välja utbildning åt sina barn.

Man är skyldig att anmäla att man ska hemundervisa, ange barnens födelsedag, och skriva under på att man ska undervisa dem i åtta ämnen. Men det är inte nödvändigt att göra det på något särskilt sätt, de kommer aldrig att följa upp, det är inte nödvändigt att göra det i någon särskild ordning, och de kommer bara att begära insyn om de har goda skäl till att tro att barnen inte får utbildning i dessa ämnen. (Engelska, Matematik, NO-ämnen (fysik, kemi, och biologi), SO-ämnen (historia, geografi, ekonomi, ”business”, samhällskunskap och medborgarskap), Konsterna, Språk, Hälsa och idrott, Informations- och kommunikationsteknologi och design och teknologi.)

De ska ge besked 14 dagar efter mottagandet att barnet är registrerat för hemundervisning.

Om man anmäler barnet det år de fyller sex år får man också en School Start Bonus, som är en engångssumma pengar för att hjälpa till med kostnader i samband med påbörjan av barnets utbildning.

Det är medvetet gjort på ett sätt som involverar minimal samhällelig insyn och inblandning. Det behövs nämligen inte mer än så.

Det går att läsa mer här.

Jag tycker till exempel att man lär sig väldigt mycket av att inte gå i skolan och lyssna på vad man själv vill göra istället. Barn som inte går i skolan men har engagerade föräldrar kan istället följa sina intressen och utvecklas i sin egen takt utan att stressa till och från en skola, slipper att hålla artificiella tider som inte gagnar kontinuitet och uppmärksamhet. De får alltså ägna sin tid åt att utveckla sina EGNA intressen.

Jag skriver så här eftersom Lotta Edholm har argumenterat i Aftonbladet för att göra förskoleklassen och sista året i förskolan obligatoriska. Jag var ju så glad att man kunde pröva på och se om det passade, utan att känna det där fruktansvärda tvånget som kommer så fort det förbannade ordet skolplikt inträder året barnet fyller sju. Edholm har dessutom fel, hon skriver att många andra länder har skolplikt från 5-6 års ålder. Nej, endast Sverige och Tyskland har skolplikt, andra länder har något mycket mjukare, dvs läroplikt, och mycket större frihet för föräldrarna att välja utbildningsform.

Låt skolorna få vara frivilliga. De flesta kommer ändå att vilja använda dem. Men förstå äntligen att för att vara en fullvärdig demokrati måste vi tillåta oliktänkande! Vi måste tillåta att människor inte tycker att skolan är så viktig för att barnen ska må bra. Vi måste tillåta att människor väljer något annat än vad Lotta Edholm har funderat ut ska vara bra, och därför vill tvinga på alla andra.

Tomas Ander skrev insiktsfullt om detta på Newsmill.

”Det ger en mycket lägre ersättning än då man arbetar. Då blir pensionen lägre kanske i 20 år”… ”och deltidsarbetande kvinnor får lägre pension på grund av deltiden.” Det är väl inget konstigt.

Och sen säger han att det är skamligt att ”inget media synat de långsiktiga effekterna av vårdnadsbidraget.” Tja, jag skulle gissa att många föräldrar som använt det inte alls ångrat att de ägnat några extra år åt sina barn. De flesta brukar bry sig mer om sina relationer när de blir gamla än hur mycket pengar de har.

Det gör mig så arg att barnen alltid blir osynliggjorda när S tar till ord över kvinnor som vill vara hemma med sina barn. Jag hoppas fortfarande att de kommer fatta att föräldrar behövs, och att man inte kan ersätta dem med kuratorer och förskolepedagoger och annat. Det behövs mer än utbildning för att hjälpa barnen växa upp. Det behövs varaktiga relationer.

Därför är det rätt att satsa på att föräldrar får möjlighet att välja att vara med sina barn istället för att alla barn ska tvingas till kommunägda institutioner.

Det är inte konstigt, om detta är vanligt, att tokiga beslut fattas. Det förstör ju halva meningen med att ha möten, om de som ska säga sitt inte har kunnat sätta sig in i frågan.

Det är en direkt tillämpning av ”ofullkomlighetstanken”, att vi räknar med att människor inte är fullkomliga, att vi behöver räkna med det i alla instanser. Att vi har maktdelning, att vi ser till att processerna är långsamma. Annars kunde vi ju fatta beslut om skattepengar snabbt, som vi ibland kan göra med våra egna pengar. Men när det gäller kommunkassan ska det vara trögt, det ska vara många som tänker till om det verkligen är en bra idé. Då måste vi få material i tid.

Bor vi inte i ett fritt, demokratiskt land? (Ja, jag frågar mig detta om och om igen). Varför ska då rektorn på skolan behöva bevilja lov för att familjen vill resa iväg?

Hur länge ska familjen resa iväg för att rektorn inte längre har något att säga till om? 1 månad, 2 månader, eller kanske 6 månader? När man är borta längre än 6 månader tror jag att man inte längre räknas som skriven i Sverige. I det här fallet rörde det sig om fem (5) dagar i samband med sportlovet. Jag tycker det är skandal att rektorn måste bevilja lov och dessutom har makt att säga nej. Så om familjen åker ändå, måste de då betala vite för att barnen inte varit i skolan? Det blir bisarrt.

Det är väldigt berikande att få resa och träffa människor i andra kulturer. Det är förmodligen mycket mera värt för barnen att få resa med sin familj än att gå en vecka i skolan. Även om det skulle råka inträffa under nationella proven, som ju inte var fallet den här gången.

Kanske beror det på om man kallar det för ”semesterresa” eller ”utforskarresa”?

Jag bläddrade lite i Fölster m fl:s bok ”Den orättvisa skolan” från 2009. (Här finns en debattartikel som kom ut i samband med utgivningen). De talar om problemet att skolan inte alls är någon utjämnande faktor, trots att man haft en stor tro på att den skulle vara det. De menar att skolan är orättvis för att lärare inte har tillräckligt med tid med eleverna. Det kan säkert hjälpa om lärarna har mer tid, då det räcker för ett större engagemang och en bättre relation.

Jag har dock en annan syn på detta problem. Det är nämligen ett annat samhälle vi lever i än det som fanns när folkskolan infördes. Föräldrar är läskunniga och med internets framfart är det till mycket stor del i hemmet som barnen lär sig det de senare kan. Självklart lär man sig saker i skolan. Men jag tror att det är i hemmet och med föräldrarna som grunden läggs för ett livslångt lärande. Inte i skolan. Åtminstone inte längre.

Därför är det häpnadsväckande att man kan använda argument som att ”föräldrar som vägrar skicka barnen till skolan” och implicera att barnen inte får någon utbildning. Om föräldrarna är intresserade av hemundervisning och engagerar sig i barnens lärande kommer barnen att lyckas. Bättre än om de skickade barnen till skolan.

Dessutom tycker nu Lotta Edholm (FP) Skolborgarråd och gruppledare i Stockholms stad att

ett system där föräldrar helt enkelt kan vägra skicka sina barn till skolan och socialtjänsten står helt utan lagstöd för att ingripa

är galet, och tycker på Aftonbladets debatt att biträdande socialminister Maria Larsson bör ändra socialtjänstlagen så att de kan ingripa när föräldrar håller barnen borta från skolan. Jag hoppas att hon bara menar när föräldrar låter bli att ge barnen undervisning. Detta är förstås inte fallet med hemundervisning, som är ett alternativ till att låta barnen gå i skolan. Det är ofta ett fullgott alternativ och bör ges tillstånd om insyn i verksamheten kan ges (enligt den förra skollagen).

Vad är egentligen sant när det gäller familjer som vill hemundervisa och socialanmälan?

Vi börjar med att titta på Betänkandet (SOU 1998:113) I god tro – samhället och nyandligheten (dnr S98/5769/HS)

Utredningen föreslår att kommunerna på lämpligt sätt ges tillräcklig kunskap om regler och villkor för skolpliktens fullgörande på annat sätt, s.k. hemundervisning (s. 277)

Det är viktigt att problemen med kommunernas hantering av den s.k. hemundervisningen uppmärksammas. Dessa problem har Skolverket kunnat konstatera i sin tillsyn. I vissa fall har stora brister i hanteringen uppenbarats. Skolverket har informerat om frågan i sitt Nyhetsbrev. Skolverket tillstyrker utredningens förslag i denna del.

Utredningen föreslår att socialnämnd skall avge yttrande i ärenden rörande skolpliktens fullgörande på annat sätt (s. 277)
Skolverket avstyrker utredningens förslag på denna punkt. När en kommun fattar sitt beslut om huruvida ett barn ska fullgöra sin skolplikt på annat sätt, ska den ta fram de underlag den behöver för att fatta sitt beslut. Detta betyder inte att frågan om vilken utbildningsform ett barn undervisas i med automatik skulle vara ett ärende för socialtjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna uppfattas som en kränkning av familjens integritet.

Utredningen föreslår att kommunen förordnar kontaktperson till den skolpliktige (s. 277)
Skollagen 3 kap 13 § och 10 kap 4 § förutsätter att kommunen har en löpande insyn i den s.k. hemundervisningen. Skolverket ställer sig tveksamt till att reglera frågan om hur kommunen ska genomföra denna insyn eftersom verksamheten kan behöva följas upp på olika sätt. Skolverket avstyrker såleder utredningens förslag på denna punkt.

Om ansökan om hemundervisning inte är skäl att blanda in en socialnämnd, varför skulle en familjs envishet vid att vilja erbjuda barnen hemundervisning rutinmässigt leda till anmälan till socialen? Jag kan inte se att de har med varandra att göra. Istället handlar det om hotelser för att försöka få folk att göra som ”alla andra.” Återigen, det står att

Detta betyder inte att frågan om vilken utbildningsform ett barn undervisas i med automatik skulle vara ett ärende för socialtjänsten.

Jag funderar – innebär det istället att om barnens föräldrar överklagar beslutet om avslag, och fortsätter hemundervisa under tiden, att socialnämnden plötsligt ska blandas in? Detta är nämligen vad som hänt ett flertal familjer i Sverige.

Jag tror att det som hänt strider med Skolverkets åsikter om vad som bör ske, enligt ovannämnda avstyrkanden.

Angående att staten skulle själv ta över bolaget Saab Parts: Erik Helmerson på DN (än så länge endast i pappersversionen, sid 5) kommenterar Riksgäldens chef Bo Lundgrens uttalande ”Vi måste se till att få tillbaka pengarna, och innebär det att staten blir ägare till reservdelstillverkningen så får vi väl bli det då” som han sagt till TT. ”Statens bilverkstadsverk” är titeln Helmerson ger, inget jag vill att vi ska ha.

Nej, Lundgren, det var fel att köpa delar i Saab, och det visar sig nu när ingen annan vill köpa heller, åtminstone inte till ”rätt pris”. Allt som staten ska köpa för att ”rädda” har stor risk att bli något som ingen annan vill köpa när det gäller att få återbetalning.

Men egentligen är hela systemet bakvänt. Inte borde jag som förälder behöva ansöka om att undervisa mina egna barn? Egentligen skulle skolan ansöka om att få undervisa mina barn, och jag har rätt att tacka ja till detta, delvis eller helt, eller avstå. Så borde det vara.

Sofia Arkelsten och Mats Gerdau skriver på DN Debatt idag

Låt oss också vara tydliga med att kommuner och landsting har det slutliga ansvaret. Det gäller oavsett vem som driver verksamheten.

Det har skett någon sorts förskjutning i vad vi förväntar oss att kommuner och landsting ska göra. Det är ju ofta någons föräldrar som det handlar om. Även när de äldre inte har barn, finns ofta släktingar. När det inte finns släktingar har vi ett gemensamt ansvar. Jag tycker det är väldigt synd att det som borde vara ett familjeansvar har blivit ett ”någon annans” ansvar. Nu skriver Arkelsten och Gerdau att kommuner och landsting har ansvaret, och det är självklart så det är när de samlar in skattepengar och betalar för verksamheten. Men få ifrågasätter att det ska vara på det viset.

Jag tror att vårt samhälle går miste om mycket när vi segregerar bort våra gamla från resten av samhället. Precis som när vi segregerar barnen in på sina institutioner. Vi har blivit ett individualistiskt, själviskt samhälle, som bara är inriktat på att tjäna sig själv, och som separerar människor som har förutsättningarna att kunna växa som människor som mest när de är tillsammans.

Jag vill också understryka att jag verkligen håller med Arkelsten och Gerdau när de säger att

En förutsättning för att vi ska klara välfärden är att arbetslinjen fungerar och fler kommer i arbete. Detta gäller självklart även de äldre som orkar och vill. Det behövs därför förslag på hur vi kan stimulera fler äldre att stanna kvar längre i arbetslivet.

Det är bisarrt att pigga 65-åringar skulle köras bort från jobbet när de ofta kan fortsätta kanske till och med i tjugo år till. Ett enormt resursslöseri av våra mest erfarna individer.

Dessutom vill de undersöka varför människor måste lämna arbetslivet tidigare. Det är viktigt. I det sammanhanget tycker jag det är bra att fundera på kortare arbetsdagar – det kanske är för att människor slits ut för snabbt som de inte kan fortsätta så länge? Samtidigt motsätter jag mig att allt ska regleras i lag. Det kan förmodligen vara bättre om arbetsgivare som lyckas med oreglerad arbetstid går före och visar hur det fungerar. Tänk på riksdagen, t ex! Där har de inga reglerade timmar de ska vara på kontoret! Förklara hur det funkar, och förklara varför det inte skulle fungera på fler ställen. (Ja, jag vet att det inte fungerar överallt).