Ja, det är så viktigt att kvinnorna arbetar på arbetsmarknaden och bidrar till BNP och för sin egen skull och allt det där. Därför ska man göra det svårare för familjer som själva vill ta ansvaret för sina barns omsorg.

Men tänk om hon helt har missuppfattat situationen. Att vi istället skulle justera BNP så att den tog i beräkningen all obetald omsorg vi ger våra barn och gamla. Att vi skulle uppskatta allt det som (oftast) kvinnor gör för sina närstående? Nej det går inte, för det är bara pengar som räknas i Birgitta Ohlssons värld. Att kvinnor tjänar mindre under sin livstid för att de prioriterar tid med sin familj.

Jag tycker inte att det är fel om fler pappor inser det fina i att vara hemma med barn eller att hjälpa sina föräldrar. Däremot skulle det vara klädsamt om vår feministiska minister kunde uppskatta alla kvinnor, även om de inte vill vara karriärister hela sina liv.

Och inte för ett ögonblick tänker hon på att barnen kanske tycker det är lugnt och skönt att få vara hemma lite längre än de 1-1,5 år som föräldradagarna vanligtvis räcker till innan de ska ut i samhället. Att de kanske faktiskt mår bra av så mycket uppmärksamhet och kärlek som en hemmaförälder kan ge dem. Att de inte måste in i samhällskapplöpningen om vem som tjänar mest pengar omedelbart. Det finns faktiskt andra värden i livet än just förvärvsarbete och lön.

Nu är det på väg att hända igen, men med mer förödande konsekvenser. Kommunen ser att Barn och ungdomsnämnden går back, men tänker inte på att det beror på att man inte lyckas hålla kvar sina rektorer (tio stycken har gått under tio års tid) samt att gymnasieelever bytt program (dvs fler har valt dyrare program, många har valt praktiska program som kostar mer – drygt 2 miljoner extrakostnad). Istället ser man hur kan vi kortsiktigt spara pengar – jo, genom att flytta alla elever från Rundvik till Lögdeå. De säger att de kan spara pengar – 1,7 miljoner kr, på detta. Men då har man inte tagit i beräkningen de renoveringar och ombyggnationer, anpassningar av lokalerna som måste göras – för man måste ju göra om Rundviks skola om det ska fungera som förskolecenter. Det tar man inte i beräkningen eftersom det ligger i en annan budget. Det är verkligen på tiden att kommunen tar ett större helhetsansvar för hur de lägger sina budgetar.

Man har heller inte ännu sett över hyrorna, som Nordmalingshus tar ut från skolorna i kommunen. Tydligen är det på gång, men jag har inte hört någon rapport om detta ännu, trots att det legat uppe i flera månader.

Man frågar inte heller personalen hur man kan effektivisera arbetet eller tänka nytt. Detta vore det första man skulle göra, men det görs inte.

Nordmalings kommun ser inte framåt med sina planer att slå ihop Rundvik och Lögdeå skolor. Dessutom kommer det leda till mycket mer transporter och att barn tvingas åka buss eller skjutsas flera kilometer dagligen, vilket leder till mer utsläpp. Även om det är föräldrarna som kör barnen så att kommunen inte belastas med denna kostnad så innebär det en stor försämring för alla de barn som tidigare kunnat cykla till skolan.

För att inte tala om utarmningen av byn, som kommer tömmas på barn varje dag.

Jag ser i framtiden en ny sorts skola, en som inte präglas av industrialismens tänkande om att alla måste passas in i samma åldersgrupp. Där har man lärcenter, och pedagoger och människor som har olika kompetenser från samhället som barnen kan lära sig från. Då kommer byskolorna väl till pass, eftersom de är småskaliga och har gott om plats för experimentering av ny pedagogik. Man har redan åldersblandade grupper, och ett fungerande sätt att arbeta med dem. Det vore bättre att fortsätta att utveckla denna pedagogik. Det vore synd om dagens kortsiktiga besparingar skulle göra dessa framtida förändringar omöjliga.

Notera att tydligen är det Håknäs skola som ligger närmast att stängas, inte Rundvik (som också ligger i riskzonen, och kommunen kom hit för att föra dialog med oss i Rundvik). Håknäs är den skola som man flyttade en byggnad för något år sedan för att det inte fanns tillräckligt många elever i Nyåker… Jag saknar en sann dialog med lärare och pedagoger om hur man kan spara och tänka nytt istället för detta ovanifrån perspektiv från nämnden (och kanske rektorerna). Det skulle vara spännande att se vad som hände då.

Socialdemokraterna har missat detta, och vill föreslå sin partistämma att göra gymnasieskolan obligatorisk.

När något blir obligatoriskt förlorar det ett värde i samma ögonblick: Värdet att själv ha valt det. Jag vet att för mig var det en oerhörd tyngd i samma ögonblick som skolplikten föll över mig som nästan sjuåring, och samma lättnad som inträffade när den lyfte efter att jag slutat nian. Att gå i gymnasiet var en glädje, något jag ville, det var friheten att själv bestämma om jag ville satsa på det jag hade valt.

Men om någon hade sagt att jag måste gå i gymnasiet, hade det varit en helt annan sak. Det är bättre att få välja något tokigt och känna efter hur det blev, än att någon som sitter i en politisk församling ska bestämma för mig eller mina barn hur de måste välja – att gå i gymnasiet till exempel. De flesta jag talar med berättar att de lär sig det mesta genom att gå bredvid någon som är mer erfaren – inte genom sina studier. Jag har lärt mig en del väldigt bra saker genom skolan, det är inte helt omöjligt, men det blir så bra när man själv får välja vilka saker man tycker är viktiga att lära sig.

Ska skolan stå en chans i kunskapssamhället måste den få större inslag av frivillighet, större inslag av integrering med samhället i stort, och ha större mångfald. Inte mer likformighet, definitivt inte mer tvång, och absolut inte mer isolering från resten av samhället. Jag skulle gärna se många ungdomar som var lärlingar en tid, som kunde komma och gå på lärcentra, som inte var så bundna vid terminer utan kunde söka kunskap enligt sin egen törst efter utveckling. Satsa hellre på riktigt bra bibliotek och forskare som känner sina samlingar, dit hugade elever kan bege sig för att lära sig något.

Att ta bort forskningstjänster kommer innebära försämrad åtkomst till samlingarna. Vi behöver folk som vet vad som står i allt vi samlat in. Det räcker inte att katalogisera och digitalisera. Vi behöver folk som sitter i biblioteket och vet var man hittar allt, och som förstår sig på vad det är man har samlat in.

Om det var så att man själv fick bestämma vart ens skattepengar skulle gå, då skulle jag sist av allt ta bort de skattepengar som gick till biblioteken. Det är så mycket som vi kunde lösa på annat sätt än genom centralförvaltning, och det kanske vi också kan göra med biblioteken. Jag skulle vilja se att man öppnade upp för kultursponsring i högre grad, precis som man kan sponsra idrott och få avdrag. Om vi hade större makt över vad våra pengar går till, kunde vi bestämma att vi tycker att musik- och teaterbiblioteket måste ha kvar sina forskare genom att betala mindre till något annat.

Camilla Ahlgren och Susin Lindblom från Sveriges dramatikerförbund varnar i SvD för katastrofala följder för kulturarvet av drama sedan 1960. De menar att även insamlingen brister när det gäller drama, vilket är allvarligt. Än så länge är Kungliga biblioteket duktigt på att samla in annat som trycks i Sverige och lagra det. Men det räcker inte. Vi behöver våra specialbibliotek också.

Deras nyaste vansinnesförslag på fronten innebär att förskolan skulle bli allmän från två års ålder. De uppger att de tror att de kommer hjälpa mot sjunkande skolresultat.

Det finns väldigt lite belägg för att barn skulle lyckas bättre i skolan för att de fått förskola. Det som jag tagit del av visade att alla sådana skillnader är helt borta när barnet är tolv år. Det finns alltså inga långsiktiga fördelar med förskolan, förutom då att föräldrarna kan ge sig ut och tjäna mer pengar och konsumera mera saker och långsiktigt skräpa ner mer.

En av de saker som blir tydligt när man är hemma och får ta hand om sina barn är att man visst får tid att lappa kläder som fått hål, och laga mat från grunden, och all tid som bara finns att leka eller gosa eller sjunga tillsammans eller läsa sagor eller göra vanliga saker som handla mat – tillsammans, utan stress. Vi gick till affären en tisdagsmorgon. För alla er som alltid är upptagna då, vet ni kanske inte hur lugnt det är i affären. Vilken kontrast till att försöka handla med en trött och hungrig treåring vid fyra eller fem på eftermiddagen! Inga konflikter, vi kunde fokusera på att handla det vi behövde utan att trängas med massor av andra heller.

Vår kommun har inte vårdnadsbidraget, och jag tycker det mest är ett symboliskt sätt att validera hemmaföräldrar, så det är inte det optimala (och så gällde det ju bara barn mellan 1 och 3 år). Men vad jag verkligen skulle vilja ha i vårt land är fler människor som visste hur underbart det är att ha sin treåring, fyraåring, femåring osv hemma istället för att lämna dem till förskolan. Jag är inte intresserad av att styra andra människor till att göra det. Jag är däremot intresserad av att stoppa skattehöjningar för att försöka tvinga andras barn till en allmän förskola de inte har behov av. Ja, att använda skatter för att tvinga på människor en livsstil är helt förkastligt. (Något som tyvärr har använts alltför länge i vårt land).

Madeleine Lidman från Hemmaföräldrars nätverk har svarat på förslaget i SvD. Hon lyfter fram det befängda i att ytterligare lägga mer press på förskolan utan att rätta till de stora problem den redan dras med på grund av underfinansiering (maxtaxan) och för många uppdrag och brist på mångfald i barnomsorgsalternativen – där dagmammor och hemmaföräldrar måste ingå.

Caroline Elfors, leg. psykolog, och Madeleine Wallin från Haro svarar i BT att en bra förskola är en illusion som vi inte har råd med.

Jag tycker att det är bra om det generellt gjordes något åt allt byråkratiskt krångel för att driva egna företag.

Och om man vill ta ansvar för sina egna barns fostran istället för att använda allmänna medel (dvs skattepengar) till deras barnomsorg, tycker jag det är något som borde uppmuntras. Ge familjen skatteavdrag för vad det skulle kostat om de använt kommunens barnomsorg, om de väljer att tacka nej. Självklart ska man försöka vara oberoende. Men att få bort kvinnorna från sina barn är inte en klok lösning. Jag tycker att det vore bra om männen också hade mer tid med sina barn, naturligtvis.

Staten är inte bäst på att lösa alla familjers ekonomiska situation. Gå ur vägen istället, gör det lättare att försörja sig själv genom generella förbättringar på arbetsmarknaden. Lägre skatter på arbete, och lättare regler att förstå för företagande.

Jag tycker inte att hemmaföräldrar ska leva på bidrag. Det gör oss till offer för statens alla nycker och göder tyvärr känslan av att någon annan bestämmer över oss. Istället bör vi kunna beskattas som en enhet i familjen, eller åtminstone ges skatteavdrag för tjänster vi väljer att inte utnyttja eftersom vi själva ombesörjer våra barns behov.

Jag kan tillägga att det vore klokt att räkna in det som något i vår Bruttonationalprodukt också – precis som de förskollärare som gör liknande insatser varje dag för andras barn.

Jag hoppas att fler i Alliansen ansluter sig denna vision.

Det är ju verkligen inte samma sak. Dessutom trodde jag att vi åtminstone bekände oss till demokratins värderingar i detta land. Detta innebär att även om jag inte tycker likadant som dem som startar friskolor i religiöst syfte, så måste jag respektera de föräldrar som vill att deras barn får en annan utbildning. Det är nämligen del av ett pluralistiskt samhälle, som är viktigt för att en demokrati ska leva och vara verklig och fri.

Att hemundervisning är något fundamentalt annorlunda än skola är en annan sak. Hemundervisning, eller det begrepp jag kommit att favorisera – familjebaserad utbildning – handlar om att föräldrarna tar hand om sina barn när andra barn går i skolan, och ser till att de får tillgång till kunskap på annat sätt än genom att gå i skolan. De ser också till att de får socialt umgänge på annat sätt än genom att gå i skolan.

Barn som hemundervisas får alltså en helt annan form av utbildning, men den är helt giltig och fungerar utmärkt väl. I länder där detta är mer vanligt har man lagt märke till detta, och jag har skrivit ett flertal gånger om hur elituniversitet aktivt rekryterar hemundervisade ungdomar eftersom de är så mogna och motiverade.

Om Sverige vill bekänna sig som ett fritt, pluralistiskt, och demokratiskt samhälle, borde vi också acceptera och respektera att föräldrar kan välja utbildning åt sina barn. Detta inkluderar formen för utbildningen, såväl som innehållet. Allt tjat om att alla barn ska lära sig samma sak är ett mönster från underdånigheten inför kungar, ofta i samarbete med präster. Någon expert bestämmer vad alla ska lära sig, istället för att lita på kompetensen hos barnet att avgöra när han eller hon är mogen och intresserad av att lära sig det hon eller han vill. Men jag vill inte starta en konflikt med människor som tycker att man kan lita på en expert. Jag gör det själv rätt ofta. Snarare vill jag visa att man måste få välja vilken expert man vill lyssna på, och att detta är grundläggande för vår inneboende frihet som människa. Familjen är grundläggande för samhället och de outplånliga relationer mellan föräldrar och barn gör att den är en utmärkt plats att lära sig på.

Man får ju ändå nära 80% av lönen när man är hemma. Det är flera saker som vägs in när man väljer vem som är hemma. Men den som inte har någon SGI får ju inte tillräckligt för att försörja familjen om den vill vara föräldraledig. För vissa familjer är det mer fördelaktigt att pappan tar ut flest dagar med barnet, och för andra om mamman gör det. För oss har det varit olika med olika barn. Ibland har folk egna företag och det är besvärligt att ordna på det ena eller andra sättet. Flexibiliteten är viktig.

Men huvudproblemet är att man tar ytterligare ett steg i riktningen att staten bestämmer över familjen, istället för att respektera familjen som en enhet som ger uppdrag åt staten att beskydda dem – inte att pådyvla dem den enda sanna läran som predikas från alla myndigheter som det är idag.

Föräldrar vet bättre än politiker vad som passar deras familjer.

Många vill till och med utvidga skoltvånget till fler år.

I vilka andra fall tvingar vi människor att vara i en speciell byggnad utan frihet att gå någon annanstans? Jo, i fängelser. I Sverige har man uppfattningen bland annat hos våra kära liberaler, att om barnen inte går i skolan måste man straffa föräldrarna. Oavsett om barnen lär sig på annat sätt. Man tar ingen hänsyn till om barnen får utbildning på annat sätt än den genom skolan erbjudna.

Jag motsätter mig inte att de allra flesta svenska föräldrar idag tycker att skolan är den plats där barnen ska vara. Det är härligt att få använda sin tid till att lära sig saker man är intresserad av. Tyvärr är det rätt besvärligt att individualisera undervisningen för varje enskilt barn, även om det är önskvärt. Och det finns alltför många fall av våld, hot och trakasserier i skolan, barn som mår dåligt, men som trots antimobbningskampanjer och program, blir illa behandlade. Sådant vi absolut skulle lagföra om barnen var straffmyndiga, men vuxna i skolan alltför ofta väljer att se mellan fingrarna.

Många verkar tycka att föräldrarna inte har kompetensen att undervisa i allt. Kanske inte, men då är det ändå ett underbetyg för den svenska grundskolan, om vi inte kan föra vidare den fantastiska kunskap vi förvärvat där. Bättre då att använda andra källor när den egna kompetensen fallerar. Vi har möjligheten att söka kunskap genom bibliotek och internet, som kopplar samman oss med människor från hela världen.

Man bortser också från kunskapen att människan bara lär sig när hon är intresserad och begeistrad över att lära sig. Visst, man kan försöka lära sig genom yttre stimuli, men hjärnan växer faktiskt inte, om man inte engagerar sig. Dessutom lamslår vi viljan att själv styra sig och sitt lärande genom allt dikterande och styrande. Vi lär barnen att bli lydiga medborgare som gör som man ska genom att tvinga dem till skolan i nio år. Vad jag söker är ett fritt samhälle, där alla människor kan växa, där alla kan säga det de tänker, och där även barn får fler än ett alternativ till hur de ska tillbringa sin tid.

Min känsla av frihet när jag började gymnasiet var en stor kontrast mot olusten i ettan. Tvånget hade ersatts av motivation, frihet, och mycket mer individualiserad skolgång. Den största glädjen i grundskolan kom från att studera det jag själv intresserade mig för – musiken i musikklassen, och tyskan, som var ”elevens val.” Just för att jag själv valt det. Det var inget tvång. Mycket därför tycker jag att vi bör underlätta för fler möjligheter för utbildning, även på annan plats än i skolan.