Bor vi inte i ett fritt, demokratiskt land? (Ja, jag frågar mig detta om och om igen). Varför ska då rektorn på skolan behöva bevilja lov för att familjen vill resa iväg?

Hur länge ska familjen resa iväg för att rektorn inte längre har något att säga till om? 1 månad, 2 månader, eller kanske 6 månader? När man är borta längre än 6 månader tror jag att man inte längre räknas som skriven i Sverige. I det här fallet rörde det sig om fem (5) dagar i samband med sportlovet. Jag tycker det är skandal att rektorn måste bevilja lov och dessutom har makt att säga nej. Så om familjen åker ändå, måste de då betala vite för att barnen inte varit i skolan? Det blir bisarrt.

Det är väldigt berikande att få resa och träffa människor i andra kulturer. Det är förmodligen mycket mera värt för barnen att få resa med sin familj än att gå en vecka i skolan. Även om det skulle råka inträffa under nationella proven, som ju inte var fallet den här gången.

Kanske beror det på om man kallar det för ”semesterresa” eller ”utforskarresa”?

Jag bläddrade lite i Fölster m fl:s bok ”Den orättvisa skolan” från 2009. (Här finns en debattartikel som kom ut i samband med utgivningen). De talar om problemet att skolan inte alls är någon utjämnande faktor, trots att man haft en stor tro på att den skulle vara det. De menar att skolan är orättvis för att lärare inte har tillräckligt med tid med eleverna. Det kan säkert hjälpa om lärarna har mer tid, då det räcker för ett större engagemang och en bättre relation.

Jag har dock en annan syn på detta problem. Det är nämligen ett annat samhälle vi lever i än det som fanns när folkskolan infördes. Föräldrar är läskunniga och med internets framfart är det till mycket stor del i hemmet som barnen lär sig det de senare kan. Självklart lär man sig saker i skolan. Men jag tror att det är i hemmet och med föräldrarna som grunden läggs för ett livslångt lärande. Inte i skolan. Åtminstone inte längre.

Därför är det häpnadsväckande att man kan använda argument som att ”föräldrar som vägrar skicka barnen till skolan” och implicera att barnen inte får någon utbildning. Om föräldrarna är intresserade av hemundervisning och engagerar sig i barnens lärande kommer barnen att lyckas. Bättre än om de skickade barnen till skolan.

Dessutom tycker nu Lotta Edholm (FP) Skolborgarråd och gruppledare i Stockholms stad att

ett system där föräldrar helt enkelt kan vägra skicka sina barn till skolan och socialtjänsten står helt utan lagstöd för att ingripa

är galet, och tycker på Aftonbladets debatt att biträdande socialminister Maria Larsson bör ändra socialtjänstlagen så att de kan ingripa när föräldrar håller barnen borta från skolan. Jag hoppas att hon bara menar när föräldrar låter bli att ge barnen undervisning. Detta är förstås inte fallet med hemundervisning, som är ett alternativ till att låta barnen gå i skolan. Det är ofta ett fullgott alternativ och bör ges tillstånd om insyn i verksamheten kan ges (enligt den förra skollagen).

Vad är egentligen sant när det gäller familjer som vill hemundervisa och socialanmälan?

Vi börjar med att titta på Betänkandet (SOU 1998:113) I god tro – samhället och nyandligheten (dnr S98/5769/HS)

Utredningen föreslår att kommunerna på lämpligt sätt ges tillräcklig kunskap om regler och villkor för skolpliktens fullgörande på annat sätt, s.k. hemundervisning (s. 277)

Det är viktigt att problemen med kommunernas hantering av den s.k. hemundervisningen uppmärksammas. Dessa problem har Skolverket kunnat konstatera i sin tillsyn. I vissa fall har stora brister i hanteringen uppenbarats. Skolverket har informerat om frågan i sitt Nyhetsbrev. Skolverket tillstyrker utredningens förslag i denna del.

Utredningen föreslår att socialnämnd skall avge yttrande i ärenden rörande skolpliktens fullgörande på annat sätt (s. 277)
Skolverket avstyrker utredningens förslag på denna punkt. När en kommun fattar sitt beslut om huruvida ett barn ska fullgöra sin skolplikt på annat sätt, ska den ta fram de underlag den behöver för att fatta sitt beslut. Detta betyder inte att frågan om vilken utbildningsform ett barn undervisas i med automatik skulle vara ett ärende för socialtjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna uppfattas som en kränkning av familjens integritet.

Utredningen föreslår att kommunen förordnar kontaktperson till den skolpliktige (s. 277)
Skollagen 3 kap 13 § och 10 kap 4 § förutsätter att kommunen har en löpande insyn i den s.k. hemundervisningen. Skolverket ställer sig tveksamt till att reglera frågan om hur kommunen ska genomföra denna insyn eftersom verksamheten kan behöva följas upp på olika sätt. Skolverket avstyrker såleder utredningens förslag på denna punkt.

Om ansökan om hemundervisning inte är skäl att blanda in en socialnämnd, varför skulle en familjs envishet vid att vilja erbjuda barnen hemundervisning rutinmässigt leda till anmälan till socialen? Jag kan inte se att de har med varandra att göra. Istället handlar det om hotelser för att försöka få folk att göra som ”alla andra.” Återigen, det står att

Detta betyder inte att frågan om vilken utbildningsform ett barn undervisas i med automatik skulle vara ett ärende för socialtjänsten.

Jag funderar – innebär det istället att om barnens föräldrar överklagar beslutet om avslag, och fortsätter hemundervisa under tiden, att socialnämnden plötsligt ska blandas in? Detta är nämligen vad som hänt ett flertal familjer i Sverige.

Jag tror att det som hänt strider med Skolverkets åsikter om vad som bör ske, enligt ovannämnda avstyrkanden.

Angående att staten skulle själv ta över bolaget Saab Parts: Erik Helmerson på DN (än så länge endast i pappersversionen, sid 5) kommenterar Riksgäldens chef Bo Lundgrens uttalande ”Vi måste se till att få tillbaka pengarna, och innebär det att staten blir ägare till reservdelstillverkningen så får vi väl bli det då” som han sagt till TT. ”Statens bilverkstadsverk” är titeln Helmerson ger, inget jag vill att vi ska ha.

Nej, Lundgren, det var fel att köpa delar i Saab, och det visar sig nu när ingen annan vill köpa heller, åtminstone inte till ”rätt pris”. Allt som staten ska köpa för att ”rädda” har stor risk att bli något som ingen annan vill köpa när det gäller att få återbetalning.

Men egentligen är hela systemet bakvänt. Inte borde jag som förälder behöva ansöka om att undervisa mina egna barn? Egentligen skulle skolan ansöka om att få undervisa mina barn, och jag har rätt att tacka ja till detta, delvis eller helt, eller avstå. Så borde det vara.

Sofia Arkelsten och Mats Gerdau skriver på DN Debatt idag

Låt oss också vara tydliga med att kommuner och landsting har det slutliga ansvaret. Det gäller oavsett vem som driver verksamheten.

Det har skett någon sorts förskjutning i vad vi förväntar oss att kommuner och landsting ska göra. Det är ju ofta någons föräldrar som det handlar om. Även när de äldre inte har barn, finns ofta släktingar. När det inte finns släktingar har vi ett gemensamt ansvar. Jag tycker det är väldigt synd att det som borde vara ett familjeansvar har blivit ett ”någon annans” ansvar. Nu skriver Arkelsten och Gerdau att kommuner och landsting har ansvaret, och det är självklart så det är när de samlar in skattepengar och betalar för verksamheten. Men få ifrågasätter att det ska vara på det viset.

Jag tror att vårt samhälle går miste om mycket när vi segregerar bort våra gamla från resten av samhället. Precis som när vi segregerar barnen in på sina institutioner. Vi har blivit ett individualistiskt, själviskt samhälle, som bara är inriktat på att tjäna sig själv, och som separerar människor som har förutsättningarna att kunna växa som människor som mest när de är tillsammans.

Jag vill också understryka att jag verkligen håller med Arkelsten och Gerdau när de säger att

En förutsättning för att vi ska klara välfärden är att arbetslinjen fungerar och fler kommer i arbete. Detta gäller självklart även de äldre som orkar och vill. Det behövs därför förslag på hur vi kan stimulera fler äldre att stanna kvar längre i arbetslivet.

Det är bisarrt att pigga 65-åringar skulle köras bort från jobbet när de ofta kan fortsätta kanske till och med i tjugo år till. Ett enormt resursslöseri av våra mest erfarna individer.

Dessutom vill de undersöka varför människor måste lämna arbetslivet tidigare. Det är viktigt. I det sammanhanget tycker jag det är bra att fundera på kortare arbetsdagar – det kanske är för att människor slits ut för snabbt som de inte kan fortsätta så länge? Samtidigt motsätter jag mig att allt ska regleras i lag. Det kan förmodligen vara bättre om arbetsgivare som lyckas med oreglerad arbetstid går före och visar hur det fungerar. Tänk på riksdagen, t ex! Där har de inga reglerade timmar de ska vara på kontoret! Förklara hur det funkar, och förklara varför det inte skulle fungera på fler ställen. (Ja, jag vet att det inte fungerar överallt).

Det enda som saknas är att öppna upp skolan för mer föräldrastyrning, så blir det mer anpassat till barns behov av anknytningspersoner när de växer upp, eftersom detta hör så nära samman med deras möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.

Det är bra att tala om att det finns värderingar som måste överföras. Jag är glad att Hägglund lyfter detta som grunden i skolutvecklingsarbetet.

För att stöjda (sic!) barn och unga på bästa sätt, är det viktigt att hälso- och sjukvården, förskolan, skolan och socialtjänsten samarbetar.

(Socialstyrelsen)

Men enligt FNs texter (och någon sorts naturrätt) har föräldrarna ansvaret för barnens omvårdnad. I första hand. Då är önskvärt att i alla sammanhang nämna det. Det borde i stället stå: För att stödja barn och unga på bästa sätt, är det viktigt att föräldrarna får stöd av hälso- och sjukvård, och vid behov kan anlita förskola, skola och socialtjänst, som samarbetar med familjen som helhet. Familjen bör skyddas från splittring genom att stöd från samhället ges i hemmet och i det närsamhälle familjen bor i. Stöd från andra ges i första hand från släktingar eller nära vänner.

Det vore en linje för att stödja barn och ungas uppväxtvillkor.

Vad är då synnerliga skäl?

Ja, om man är regissör eller skådespelare och därför reser bort, t ex. Förarbetena till svenska skollagen menar också att eftersom den svenska skolan är objektiv och allsidig, kan ingen klaga på den. (Detta utan att ta upp problem som finns i skolan med mobbning och svårigheten med barn som inte är genomsnittselever – vem är det, egentligen?)

Synnerliga skäl borde kunna vara att man har en annan åsikt om lämpligheten i att barnen ska socialiseras med tjugofem andra barn i samma ålder (och få vuxna) medan de lär sig om världen. Att uppnå social mognad handlar till sist om att kunna finnas bland andra utan att utplåna sitt jag, utan att bli samma som de andra. Denna process försvåras av skolsystemet, eftersom den gror när barnet får vara med en anknytningsperson (för det mesta föräldrar, kan även vara andra vuxna).

Synnerliga skäl skulle också kunna vara att föräldrar tycker att det har gått utmärkt att lära dem allt de behöver i förskoleåldern och inte kan se varför de plötsligt inte skulle kunna det när de fyllt sju.

Synnerliga skäl skulle kunna innefatta just åsikten att föräldrarna själva vill ge barnen en utbildning, och att de därför inte behöver skolsystemet.

Vår lag är nämligen utformad som att barn har plikt att vara i en byggnad. Att barnen ska vara med någon annan än föräldrarna. Enligt svensk lag.

Det svenska samhället understödjer denna galna idé som fortsätter att hota familjer som själva vill ge barnen undervisning på annat sätt – med vite. För att de själva tar hand om sina barn. För att de undervisar dem på annat sätt.

Det gör mig tokig. Försök göra det med en gorillas barn. Hon kommer att försöka döda dig. Svensk lag säger att man ska hota dem med vite. Om svenska kommuntjänstemän tolkar svensk lag rätt.

Det är jag faktiskt inte säker på att de gör. Sverige har nämligen gjort Europakonventionen till sin egen lag. Den säkerställer föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn den utbildning de vill, inklusive undervisning i hemmet. Skäms, Sverige. Det är dags att rätta till den nya skollagen.

Därför tycker jag det är dags att ta bort vårdnadsbidrag, dagissubventioner, och det mesta som kommunerna gör med familjernas barn. Istället kan man skapa en barnomsorgspeng som följer barnet. Det är många som gärna vill ta hand om sina egna barn. Men den sociala ingenjörskonst som använts i decennier har försvårat detta. Jag hoppas att KD kommer att instifta en barnomsorgspeng som gör det ekonomiskt möjligt för föräldrar att själva ta ställning om deras barn ska vara hemma, eller om de ska vårdas av någon annan. Att det helt ligger på föräldrarnas bord att bestämma vem som tar hand om deras barn.

Naturligtvis ska denna barnomsorgspeng inte inskränkas till tre års ålder. Barn behöver omsorg mycket längre, därför bör den kunna ges till fem eller sex års ålder, tycker jag.

Om fler tyckte som jag skulle man inte ha en barnomsorgspeng heller. Man skulle göra avdrag på skatten för försörjningsbörda. Men jag har förstått att många tycker att det är alldeles för radikalt och alla möjliga fruktansvärda saker kommer hända då.