Frånvaro i skolan=mindre sannolikhet att ta studenten

Idag när vi var ute och körde såg jag en stor skylt som sade följande

2 absences per month=less likely to graduate

Det ledde mig till en webbsida som heter Absences Add Up.

Vi räknar ju inte närvaro på något sätt för våra barn just nu, och jag tänkte tillbaka på när jag gick i årskurs 1-3 och ofta hade huvudvärk eller ont i magen och därför missade många dagar. Jag vet varför jag inte mådde bra nu, men det var ju skolplikt så det spelade ingen roll att det var tråkigt i skolan, att jag redan kunde det mesta av vad de försökte lära mig. Det enda som spelade roll var om man befann sig i en specifik byggnad under specifika timmar om dagen. Tack och lov förstod mina föräldrar detta och ringde in mig sjuk de dagarna jag inte orkade gå dit.

Webbsidan menar väl, men jag blir faktiskt irriterad över fokuset på närvaro, när det är bristen på individualiserad undervisning som är det stora problemet. Oavsett om man inte är i skolan på grund av att man har hälsoproblem som astma eller andra kroniska besvär, eller om det är psykisk hälsa som brister, eller om det är mobbning på gång eller om skolan helt enkelt inte undervisar på rätt nivå, så är det inte själva frånvaron som är problemet.

Det finns ett bra uttryck som ofta används inom statistik: Correlation does not equal causation. Att två saker inträffar samtidigt innebär inte att det ena är följden av det andra. Eftersom det låter bra har de bestämt sig för att denna korrelation också innebär att om man lyckas få barnen att gå till skolan så kommer de också att ta studenten. I själva verket skulle det vara formulerat som att ”om du kommer tillrätta med problemen som gör att ditt barn inte mår bra så kommer de också att lyckas bättre i livet.”

Ibland innebär det just att barnet får vila från krav och göra precis vad de vill.

På webbsidan står det att om ett barn inte kan läsa enligt sin årskurs när de börjar årskurs tre, är det mer sannolikt att de inte kommer kunna läsa senare. Därför tycker de att man ska se allvarligt på frånvaro. Jag har ett barn som vägrade läsa när hon skulle börjat årskurs tre. Några månader senare bestämde hon sig för att läsa och nu är det ingen hejd på henne. Enligt scholastic.com läser hon böcker som är på en sjätteklassares nivå. Det kan tilläggas att de inte har något mått för mer avancerade läsare.

Att utbildningen är så standardiserad på de flesta håll är ett problem. Barnens frånvaro är ett symptom på detta, deras frånvaro är inte problemet.

Annonser
Publicerat i Skolan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Åldersblandning och att undervisa varandra

Jag fortsätter läsa i Connor Boyack’s bok ”Passion-Driven Education” och kommer till ett avsnitt som handlar om åldersblanding. Han i sin tur pekar till Sudbury Valley skolorna som ett mycket gott exempel på hur det har gått när barn inte sorteras beroende på ålder.

I syskonskaran här hemma händer det ofta att något barn lärt sig något och sen vill undervisa de andra om samma sak.

Idag ville nioåringen lära femåringen hur man ställer upp talen i addition och hur man använder minnessiffror. De adderade 11-siffriga tal på vår jättestora whiteboard. Det är ju inte svårare än att addera enskilda tal, när man lärt sig tekniken, och femåringen klarade det fint efter storasysters förklaringar och coachning.

When older children explain concepts to younger ones in age-mixed play, they must turn their previously implicit, unstated knowledge into words that younger children can understand. For example, the eight-year-old explaining to the two-year-old the steps in bathing a baby, in their combined doll play, may have been putting those steps into words, and thinking about them verbally for the first time. Likewise, children helping others learn to read or to use numbers in the context of play are, most likely, making certain phonetic or numeric concepts clearer to themselves as they explain them and answer the questions of younger children. (Peter Gray, 2011, p 515)

Min översättning: När äldre barn förklarar begrepp till yngre i åldersblandad lek, måste de vända sin tidigare implicita, outtalade kunskap till ord som yngre barn kan förstå. Till exempel åttaåringen som förklarar för tvååringen stegen i att bada en baby i sin gemensamma lek med dockor kanske verbaliserar dessa steg och tänker på dem i ord för första gången. På samma sätt kan barn som hjälper andra att lära sig att läsa eller använda siffror i samband med lek sannolikt göra vissa fonetiska eller numeriska begrepp tydligare för sig själva, när de förklarar dem och svarar på frågor från yngre barn.

Ytterligare ett exempel från idag: Barnen kollar på en film som är på japanska, men som har engelsk textning. Två av barnen kan inte läsa (åtminstone inte så snabbt) så äldsta läser alla texterna så att alla kan ta del av vad som händer i filmen. Jag märker att hon härmar intonationen så att det blir lätt att förstå vad hon menar. Det är ju utmärkt träning för denna dramatiska flicka som var med i sin första musikal för en dryg månad sedan, och har redan bestämt att hon ska vara med i musikalkursen nästa läsår igen.

Det finns så mycket som blir bra när man har barn i olika åldrar tillsammans (har man bara ett barn kan man hitta kamrater som inte nödvändigvis är i samma ålder, men som delar liknande intressen). När de är nära i ålder blir det lätt mycket tävlingar. De kanske tycker att de borde klara samma saker, och vill därför insistera på att de har samma krav och det kan lätt skapas dålig stämning mellan barnen om de inte lyckas med exakt samma saker på samma gång. Det märks ju i skolan när man har stora grupper med barn i samma ålder, de som skulle behöva hjälp blir inte hjälpta särskilt ofta av sina jämnåriga, utan hamnar ofta utanför. Hade man en åldersblandad grupp hade det varit mer sannolikt att de äldre hjälpte de yngre.

Connor Boyack påpekar i sin bok också att när barn har frihet att leka och jobba med projekt med vem de vill, oavsett ålder, så kommer det att spela mindre roll vilken ålder de har, och det blir viktigare vilka intressen och vilka färdigheter de har. Ofta kommer yngre barn att vara skickliga på något och kan undervisa äldre barn om det de kan. Det blir intresset som styr. När inga betyg måste skaffas, och när inga prov måste tas vid ett särskilt datum, kan barnen lära sig i sin egen takt. Ibland kommer det leda till formella kurser och prov, men det sker på deras villkor, i deras egen lärtakt. Ibland kommer de ta paus ett tag, och ibland bestämmer de sig för att de har lärt sig tillräckligt om något och hittar ett nytt intresse att utforska.

Publicerat i Frihet, Skolan, Teater | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vill barn skada sig själva?

Innan jag går vidare med det som är hjärtat i mitt inlägg ska jag bekräfta att såklart finns det barn som mår så dåligt att de skadar sig själva. Dessa ska inte förväxlas med vad jag skriver om idag.

Det har varit min observation och många andras, att barn tycker om att pröva nya saker, de vill se om de klarar av att klättra lite högre, om de klarar att stå på händer, om de kan balansera på någon avsats högt upp, och så vidare. Imorse läste jag i boken ”Passion-driven education” av Connor Boyack, som skrev om hur barn kan få en individualiserad utbildning.

To find that path, they’ll need the freedom to wander and experiment and explore the things that interest them in the moment their attention is hooked (s. 85).

För att hitta den vägen behöver de friheten att vandra och experimentera och utforska de saker som intresserar dem i det ögonblick som deras uppmärksamhet har fångats. (min översättning).

Peter Gray skrev för några år sedan ett inlägg om varför barn leker med risk. Han förklarade hur viktigt det är att barn får leka med risk för att lära sig om sig själva och för att förstå risken bättre. Han gjorde också kopplingen att om barn leker fritt, kan de själva styra risken, men om vuxna bestämmer hur de ska leka är risken högre att de skadar sig. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag har försökt att bejaka mina barns lekar även om det gjort mig nervös ibland.

För ett par månader sedan lekte vi i parken med en annan familj. De hade fem barn, vi fyra. Med tre vuxna och nio barn kan man inte vara med varje barn och bevaka allt hela tiden. Och även om det mest är småbarnen som leker med risk, och som dessutom har sämst omdöme, bestämde jag mig för att hålla en konversation med de andra föräldrarna och bara försöka se till att min tvååring inte rymde från parken. Lyckligtvis var det inte det som hade fångat hans uppmärksamhet. Istället ville han bemästra ett visst klättrande på lekplatsen. Klätterställningen är egentligen utformad för barn i åldrarna 5-12, så för tvååringen var det ibland svårt att nå upp och ner från stegen och rutschkanan. Men han var fast bestämd att klara av det ändå.

Jag såg en annan familj som kom dit, det var en mamma med ett barn i ungefär samma ålder. Hon satt vid sidan av klätterställningen och observerade sitt barn på ganska nära håll, och jag undrade om hon tyckte att jag var oansvarig som lät mitt barn klättra när det var möjligt att han skulle ramla mer än en meter ner i träfliset om han tappade balansen. Hon sa i alla fall inget. Jag kollade på avstånd för att se hur det gick för min son, och till min förvåning gick det alldeles utmärkt. Han klättrade och klättrade, upp och ner, och ramlade inte en enda gång.

Andra gånger har vi varit i parken och den här pojken har bestämt att han mycket hellre balanserar på en avsats som går längs utkanten, över cementtrottoaren, och avståndet går i en kurva, litet avstånd, större avstånd, och sen litet igen, eftersom det är en backe ner och upp igen, medan avsatsen håller samma horisontala nivå. Det gör mig alltid nervös, särskilt som det finns ett rör ungefär där det är som störst avstånd till marken, som går över avsatsen, som han måste kliva över och inte snubbla, för att inte skada sig. Jag brukar följa med så att jag ska kunna fånga honom om han skulle ramla. Men han brukar inte behöva det. Ibland får han för sig att leken är att hoppa in i min famn när jag håller mig nära. Det är alltid roligt att han vill hoppa, och det känns som en lek vi leker tillsammans, istället för när han leker för att utforska sina egna möjligheter, och jag bara finns där som beskyddare.

Igår hade jag en annan erfarenhet. Jag tog barnen till utomhuspoolen, det blev andra gången på säsongen, och andra gången på två dagar. Samma oförskräckta tvååring bestämde sig för att se hur djupt han kunde gå i vattnet. Den här gången tog jag en mer beskyddande roll, och höll mig på nära håll. Det hade nämligen visat sig att även när han var i ganska grunt vatten, hade han lyckats ramla och falla under ytan. Och även om han klarat att ta sig upp några gånger, ville jag inte att han skulle drunkna. Jag fick följa efter honom och försökte stoppa honom från att dränka sig själv. Problemet med poolen är ju att om man håller på att drunkna kan man inte ropa på hjälp.

Vad har ni för erfarenheter av att låta era barn leka med risk? Vad är acceptabel nivå på utforskning, och vid vilka lekar hovrar ni som en helikopter (som jag i poolen)?

Publicerat i Familj, Frihet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Besök hos ett 3D-skrivarföretag

I höstas åkte äldsta dottern och jag till en mässa för barn i skolåldern med temat STEM (Science, Technology, Engineering and Math) i Sandy, Utah. En dag full av experiment och samtal med folk i olika branscher. Ett bord upptogs av Imagine That 3D. Vi stannade till och pratade med dem en stund, och fick löfte att det skulle gå bra att hälsa på för att se deras maskiner och lära oss mer senare. De skriver ut alla möjliga objekt i 3D. Till jul skaffade vi en liten hemma 3D-skrivare och vi har genomfört flera mindre projekt med den. Som jag nämnt tidigare har nioåringen designat i 3D och försökt sig på att skapa objekt och vi har även skrivit ut ett mynt som hon gjorde i Blender.

Att föreställa sig hur något kommer se ut är en nyttig övning, och att skapa en modell i ett mjukvaruprogram hjälper en att komma närmare visionen, men att sen se hur begränsningarna i materialet och i maskinen påverkar slutresultatet öppnar ögonen för hur man måste tänka när man designar saker. Man måste tänka på materialet, och även på maskinen eftersom det gör sådan stor skillnad på hur det blir när man genomför designen.

Så i veckan som gick bokade vi en timme hos Imagine that 3D och åkte dit hela familjen. Min man har genomfört ett mindre filmprojekt i Blender och förstår sig också på 3D-skrivaren än någon annan i familjen eftersom han jobbat mer med den än någon annan.

Vi fick se en massa olika skrivare, och lära oss om hur tekniken utvecklats, vilka problem och begränsningar de har, och om hur de har löst problemen och begränsningarna. Vi fick träffa Zach, som är ägaren, och Chris, som designar objekt i Blender. Ofta får de beställningar av saker som ska skrivas ut, men inte i rätt format. Då får de designa dem i t ex Blender, men det finns åtminstone en handfull olika alternativ. Det verkar som man kan välja vilket program man föredrar, och sen kan man bli expert på det, och lyckas, om man håller på tillräckligt flitigt. Några är dyra programvaror, andra är öppen källkod och helt gratis.

Vi fick se deras återvinningsstation. De har bunkar med nermalda material som de smälter ner och gör till ny tråd som skriver ut nya objekt. Sorterat i olika färger. Smart, eftersom material kan bli dyrt och man ofta får göra några iterationer innan projektet lyckas som man önskade.

Deras företag har gått igenom olika faser – i början sålde de mest 3D-skrivare, men nu lägger de ner mer tid på att designa objekt folk vill ha utskrivna, och de har en del kurser de undervisar också. De hjälper också köparna av 3D-skrivare att komma igång med sina nya maskiner.

Detta är ett exempel på något som inte hade gått så smidigt att ”plugga” till när jag gick i skolan. Teknologin fanns inte då. Säkert är det så att när mina barn växer upp kommer det finnas teknologi som inte är uppfunnen ännu. Jag tycker inte att det är klokt att sätta mina barn i en skola som generellt sett ligger efter den tekniska utvecklingen. Vi hittar den på plats och lär oss vad vi kan av dem som finns i industrin just nu.

Publicerat i Skolan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Utforska karriärmöjligheter

När jag gick i skolan på 1990-talet fick jag chansen tre gånger att utforska några olika arbetsplatser (på skoltid – det fanns ju ibland möjligheter att besöka andra arbetsplatser om föräldrarna såg till det, såklart). En gång i årskurs sex. Min mamma ordnade så jag fick vara på Kungliga Operan en dag med en korist. Det var fantastiskt. Om jag minns rätt höll de på att repetera Aida, och jag fick delta i deras basala kroppsträning som jag tror de gjorde varje dag (men jag kan komma ihåg fel).

Den andra gången var på en arkitektfirma på Östermalm. Min pappas kollega från högskolan fick jag följa i två veckor i årskurs åtta och jag fick rita och möblera mitt rum. Det var roligt! Jag fick kolla i kataloger och fundera över vilka möbler som skulle passa in, både måtten och andra hänsyn som till exempel om jag tyckte möblerna var snygga. En av de roligaste sakerna var att de hade gigantiska papper och jag uppskattar stora papper när man ska rita. En annan sak jag lärde mig var att äta rostat bröd med både ost och marmelad. Det gjorde vi inte hemma.

Den tredje gången fick jag följa min pappas kompis från lumpen som jobbade på ett företag som gjorde lysdioder. Michael Widman förklarade saker som bandgapet, att man måste tillföra en viss energi för att få elektronerna att hoppa, och sen fick man en ljussignal genom den tunna kabeln. Jag fick genomföra en massa mätningar i en apparat som kontrollerade vinkeln man skickade ljussignalen genom, och mätningen innebar – vid vilka vinklar i xyz-planet (om jag minns rätt) fick man vilken genomströmning? Jag lärde mig då att det var faktiskt väldigt kul att genomföra experiment och att man måste vara väldigt noggrann när man mäter, eftersom små skillnader i början kan göra mycket stor skillnad i slutet av kabeln.

Det här var några av de mest givande delarna av min obligatoriska skolgång i Sverige. Men varför vänta tills barnen är så stora att utforska karriärer?

Eftersom min nioåring har varit väldigt besatt av att bygga i Minetest, planerat städer i sin sketchbok och sedan genomfört dem i Minetest, tänkte jag att det vore passande om hon fick se vad arkitekter gör, och det råkade vara så att jag hade en bekant som är arkitekt här. Vi bokade en tid med henne för att besöka deras kontor.

De heter Scholz Architects och de finns i Springville, Utah. Här är några bilder av min nioårings skapelser som gjorde att jag ville introducera henne till vad arkitekter gör. Sist är en en bild från vårt besök hos Scholz Architects. Vår kontakt var arkitekten Florence Hawkinson, som är project manager och ser över byggnationer som firman har ritat. hon berättade om vilka krav som finns för att bli arkitekt, vilka prov man måste ta, och utbildningar som finns. Alex Anderson som är drafter (genomför ritningar som huvudarkitekten planerat) visade min dotter en modell av ett av deras projekt och svarade på massor av frågor. Kevin Scholz som äger företaget kom och skakade hand och uppmuntrade oss. Han hade ritat massor av byggnader när han var barn och tyckte det var bra att min dotter fick hålla på och rita och bli uppmuntrad.

Det var väldigt inspirerande att besöka dem och vi diskuterade hur nioåringen skulle kunna fortsätta med sina ritningar. Blender är programvaran som hon har använt för att skapa 3D objekt för att skriva ut något på 3D-skrivaren. Men för det mesta är det Minetest, och det verkar vara väldigt versatilt för det hon har planerat än så länge. Så småningom finns det SketchUp och AutoDesk som har en tidsbegränsad gratisversion för studenter, som vi kanske kommer installera.

Det jag har märkt under mitt vuxna liv är att många yrken har väldigt specifika färdigheter, som ofta är något man lär sig allteftersom i yrket. Självklart finns det någon sorts basnivå, man måste kunna något för att kunna tillföra något när man börjar, men det är mycket man lär sig på plats. Ju tidigare man kan upptäcka vad man har för intressen, desto tidigare kan man fokusera på att lära sig det som krävs för att kunna tillföra något till ett framtida yrke. Det är inte nödvändigt att lära sig basnivån för alla yrken. Många byter dessutom yrke flera gånger i livet. Vårt val att inte ha barnen i vanlig skola är något jag är tacksam för varje dag.

Publicerat i Skolan | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Läsning och matte

Att hon som numera är nio år så länge inte ville läsa gjorde att vi lekte mycket, vi åkte skridskor, vi hade mycket högläsning. Jag fick väldigt mycket tid med henne, fram till att hon bestämde att jag inte läste tillräckligt mycket för henne, och började läsa själv för några månader sedan. (Då försvann hon in i böcker i timmar i taget).

Som jag redan berättat om, har vi fått hem tio matteböcker. Jag föreställde mig att vi skulle börja någonstans i mitten av högen för nioåringen eftersom hon är ganska logisk och säkert kan mycket eller det mesta av det som finns i de första fem eller så. Men jag slog upp boken jag tänkte föreslå, och förordet påpekade att även om den som börjar med böckerna kan grundläggande aritmetik, är det bra att börja från början av serien, eftersom böckerna även undervisar om andra saker, som inte alltid finns med i vanliga matteböcker. (Förutom att det är tokiga och bisarra historier om Fred som är roliga att läsa).

Denna logiska dotter tog itu med den första boken på måndagen. Läste från pärm till pärm och löste problemen utan svårigheter. På tisdagen tog hon itu med andra boken och blev klar före lunch med den. Vi får se hur det går med de andra. Det räcker väl att säga att hon är som klistrad vid matteböcker, hon som var så motsträvig mot att läsa…

Onsdag: hon gick igenom bok tre och fyra. Plockade bok fem från hyllan innan hon gick till sängs. Vi pratade om hur man adderar genom att ställa upp. Hon har ju bara använt huvudräkning tidigare.

På torsdagen hade hon kommit en tredjedel in i boken och hon och storasyster koreograferade en hiphop dans som de presenterade på kvällen för resten av familjen. Ja, hon har ju tränat på att hjula och kan göra både på vanligt sätt och enarmat (båda blev en del av koreografin). Sen hon slutade gå på gymnastiken för ett par månader sedan har hon faktiskt tränat mer hemma än hon någonsin tränade när hon gick en gång i veckan.

Jag vet inte hur hon kommer fortsätta med sina matematikstudier. Men det här är flickan som läste en 500-sidors bok om ingenjörskonst på en vecka (hälften illustrationer, men ändå) och designar objekt i Blender för att skriva ut i 3D. Förmodligen kommer hon  behöva avancerad matematik för sitt framtida yrke, och jag tror hon är medveten om det.

Eftersom de flesta matematikböcker bygger på att den som ska studera kan läsa har hon ”kommit efter” i sina formella studier, om man jämför med skolbarn. Men som bl a Peter Gray påpekat tidigare, är det liksom ingen brådska. Om hon vill kan hon jobba på snabbt, och jag litar på hennes intuition om när hon behöver studera och hjälper till så gott jag kan när hon har frågor.

Uppdatering: Lördag kväll upptäcker jag att hon jobbar med sjätte matteboken, och hon ber om hjälp med några problem. Hon räknar färdigt sjätte matteboken innan hon går till sängs och plockar fram den sjunde och konstaterar att den motsvarar början av treans årskurs, som hon skulle gått i om hon gick i skolan.

Uppdatering igen: Måndag morgon kommer hon in och har läst klart sjunde boken och hämtar nummer åtta.

Publicerat i Familj, Frihet, Skolan | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Plötsligt vill hon räkna fastän klockan är halv elva på kvällen och alla har gått till sängs

Min äldsta hade fått för sig att matematik är svårt. Hon tyckte det tog lång tid att räkna ut saker. Multiplikation förvirrade henne. Så hon har typ låtit bli att räkna under ganska lång tid nu. Ja, förutom alla recept hon måste lista ut, alla teskedar och koppar som ska mätas och förhållanden som måste följas för att reaktionen ska bli rätt när hon skapar sina badbomber, och tänka ut om pengarna räcker till allt hon vill köpa på affären, osv.

Som jag nämnde i en tidigare post fick vi hem matteböckerna i Life of Fred serien i veckan. Tio böcker som det är tänkt ska räcka från typ förskoleklass till slutet av fyran, om man följer vanlig skola. Jag hade redan skaffat dem som följde efter för ca två år sedan, men jag föreställer mig nu att de kanske var lite för svåra för min äldsta.

Som jag även betonat många gånger tidigare, får mina barn lära sig typ vad de vill hur mycket de vill och när de vill. Vi försöker uppmuntra dem i sina intressen och erbjuder erfarenheter som kan vidga deras vyer. Jag förklarar vad jag har beställt hem, och säger att om en bok är för svår kan man jobba bakåt. De är alfabetiserade, så böckerna heter saker som Apples, Butterflies, Jelly beans, där de annars skulle numrerats 1,2 och 10. Jag placerade dem alla i bokhyllan idag i svårighetsordning. Alla nybörjarläsningsböckerna i ordning, och sen matteböckerna Apples-Jelly beans i ordning. Sen en bunt biblioteksböcker.

Äldsta dottern kom alltså på ikväll när alla hade gått till sängs att hon skulle stanna uppe en stund till eftersom håret måste torka efter duschen. Jag sa, du kan ju ta en mattebok om du har lust, och se vad du tycker. Börja med Jelly beans, och om det är för svårt, ta Ice cream, annars kan du gå till Honey om det passar bättre.

Hon plockade ut Jelly beans och började läsa första kapitlet. Det handlade om multiplikation. När det kom till lite problemlösning ville hon ha hjälp av pappa eftersom jag ibland förklarar på ett konstigt sätt. Men jag var i närheten, och tycker ju att matte är spännande och särskilt roligt tycker jag det är att fundera ut olika kreativa sätt att kontrollera att jag räknat rätt.

Problemet handlade om att räkna ut hur många dagar det går på 82 år, och förenklat till 365 dagar per år.

Så vi pratade om olika sätt att lösa problemet på, och kom fram till att det vanliga sättet att ställa upp ett multiplikationsproblem funkar väldigt bra, även om man kan komma fram till rätt svar på flera andra sätt. (Jag kontrollerade ett annat tal med henne sen, och det funkade väldigt bra).

Studier har visat att det är kontraproduktivt att försöka undervisa barn innan de är mogna att lära sig, och det gäller särskilt matematik. Eftersom jag vill att mina barn faktiskt ska lära sig det de är intresserade av, säger jag till dem och menar det, att de inte måste räkna om de inte vill. Det går så bra att vänta tills lusten faller på, även om man fyller tolv eller tretton eller mer innan det händer. De där studierna visade att sex års undervisning av tidig matematik inte hjälpte ett dugg – de som inte fått undervisning hade ofta en förståelse som de som drillats i sex år saknade. Den förståelsen hjälpte dem att lyckas med sina matematikstudier, den förståelsen som kom av att leva livet där man använder matematisk logik i vardagen utan att drilla.

Publicerat i Skolan | Märkt , , | 1 kommentar