Kasta sten

På min semester tränade jag på att kasta sten i vattnet med treåringarna. De behövde inte tävla med mig, och hade mer roligt, ju fler stenar jag kunde hitta i sanden. Det är lustfylld inlärning. Det är en engagerad hjärna. Väldigt olikt idrotten i skolan.

Vi åkte på semester, vilket i år innebar camping i tält, nära en sjö. Väldigt lite press. Bara avslappning, leka vid stranden, gräva i sanden, och bada. Laga mat vid lägerelden, grilla korv, diska utomhus. Spela kort på en filt. Läsa bok i tältet. Vi var där med några vänner, en familj med barn i samma ålder som några av våra barn.

Vi gick ner till stranden och badade. Min treåring tycker det är jätteroligt med vatten, men ännu roligare kanske är att kasta saker. Trettonåringen kollade på alla vackra stenar som fanns i strandkanten, och samlade på sig några hinkar som hon skulle använda till ett projekt hemma. Jag satt med treåringarna vid vattenbrynet, och plockade upp stenar. Vi kollade på dem, och gav de snyggaste och mest intressanta till hon som samlade på dem. Men min treåring älskar att kasta saker. Vi kastade sten efter sten efter sten. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att kasta sten eller boll eller något, egentligen. Jag tog en kurs i basket min första termin på universitetet i USA, och tränade på det så länge det varade.

Det är ju som allt annat. Om man inte tränar på en sak, blir man ju inte duktig på det.

Tyvärr var det så när jag gick på idrottslektioner i skolan, att man mest skulle visa upp vad man kunde. Det var inte så mycket tid att träna på nya färdigheter. Jag var inte så hemskt intresserad av att kasta boll, och var helt kass på det. Så idrotten gjorde inte att jag blev särskilt mycket bättre på det, och det var jobbigt att träna inför alla andra, när jag var så usel när vi började.

Med detta i åtanke, stannade jag kvar och tränade på att kasta sten med småttingarna. De som var duktiga när de var tolv, hade säkert börjat träna på det när de var riktigt små. Inte konstigt att de kunde kasta!

Sjön där det fanns gott om kaststen. Fotograf: Shyloh Sturm 

Ta med barn på konsert

Jag minns en gång när en av mina döttrar var hemskt liten, och jag hade fått för mig att gå på en konsert. Jag skulle cykla dit, och det var dags att åka. Hon var i den åldern när separation är väldigt svårt, och hon höll upp armarna mot mig. Jag kunde inte säga nej. Jag tog med mig henne till domkyrkan i Linköping och lyssnade på konserten med min trötta lillunge i famnen. Hon somnade under konserten, på det sätt hon föredrog, i famnen.

Jag tog altfiollektioner förra året och året innan. Det var alltid roligt att spela på konserterna, och min familj kom oftast och lyssnade. Jag bad min lärare att skicka inbjudningar till konserterna även när jag inte längre tog lektioner från honom, och det var en sådan konsert igår kväll. Jag tänkte på min treåring, och hur stilla han brukar sitta i knät på konserter, och frågade om han ville följa med.

Han sa nej. Det kanske är automatiskt nej i den åldern, eller bara innan man förstår exakt vad det är som frågas är det säkrast att säga nej. Men min man sa att han kommer nog vilja följa med om jag bara planerar på det. Och han hade rätt. Jag frågade inte längre, och sa istället bara att vi åker på en konsert.

Det var en ganska lång bit att köra, så han fick en liten tupplur innan konserten. Vi kom fram och fick lyssna på en stråkensemble, och altfiol-, och fiolsolon.

Kanske inte alla barn älskar att gå på konsert. Jag har ju fem barn, och det är inte alla som klarar av att hålla tyst under en halvtimme eller timme eller mer och bara lyssna, eller rättare sagt, inte alla som klarade av det när de var tre år. Det är min observation att några barn är särskilt intresserade av att sjunga och spela musik, och det är väldigt bra för deras utveckling att höra studenter spela.

Det är bra att få höra musik live!

Felsökning – om bevattningssystem

Jag tog en mattekurs för några år sedan. Det var ganska svårt material, och jag gick ibland till mattelabbet för att få lite hjälp med läxorna. Det kan vara frustrerande när man gör misstag – ibland små, ibland stora, och jag nämnde något av detta till instruktören.

Han svarade att man slutar inte att göra misstag. Man blir bara snabbare på att hitta dem.

Det har varit ett väldigt trösterikt mantra för mig. Man måste inte göra något perfekt på en gång för att det ska duga. Men ju mer man jobbar med att förbättra sig på just den färdigheten, desto snabbare går det att hitta felen, lösa problemen, rätta till misstagen.

Ta det här med ett bevattningssystem. Vi bor i en halv-öken, och av någon anledning har de flesta ändå gräsmatta. Helt galet ur ekologisk synpunkt egentligen, men vi har inte kommit fram till hur vi ska lösa det med ett xeriscape ännu, så vi kör på med bevattning tre dagar i veckan, enligt stadens regler, tills vidare.

Ett sprinkler-huvud som vattnar gräsmattan

Jag hade aldrig jobbat med bevattningssystem innan vi flyttade hit. Jag bodde ju i Sverige, och där behövs ingen bevattning för att hålla gräset vid liv.

Det finns en kontrollpanel som schemalägger bevattningen. Det finns vissa dagar, en på våren, och en på hösten, när vattnet sätts på och stängs av för säsongen, eftersom allt skulle frysa under vintern annars. Det finns valv som måste öppnas och stängas, filter som måste rensas och spolas. Varje vår är det bra att kolla om något av alla huvuden skadats. Och hittar man ett problem med någon del måste man sen bestämma hur det ska lösas.

Såklart finns det firmor att anlita, och man kan göra det om man vill. Men vi tycker om att förstå vad vi gör och det är naturligtvis mycket billigare att göra det själv.

Min man är duktig på felsökning. Men han hatar gräset mer än jag gör, och därför har jag blivit den som tar hand om gräsmattan.

För några månader sedan hade vi en strömstörning på elnätet. Jag tror att det kan ha skadat en sensor i kontrollpanelen, och plötsligt fungerade inte bevattningen. Jag märkte det inte förrän gräset började bli gult, eftersom jag inte alltid kollar att vattnet kommer på när det ska (det är bäst att vattna när solen inte är uppe, eftersom vattnet då inte dunstar bort med en gång). Kontrollpanelen gav ett felmeddelande och fungerade inte över huvud taget.

Jag ringde ett företag som säljer sprinklers och bevattningssystem, och de hade en ny kontrollpanel som vi kunde köpa av dem. Det var inte så långt att åka dit, så jag bestämde mig för att köra dit och prata med dem istället för att beställa delen på internet.

Jag frågade efter panelen, och de hjälpte mig hitta den. Men jag frågade lite mer, och killen som jobbade där förklarade vad det kunde betyda när panelen gav felmeddelandet. Han sa att det kunde hända att det var något helt annat som var fel, och det skulle inte lösas av att byta panelen. Jag frågade hur han skulle gå tillväga för att hitta vad problemet var.

Då nämnde han ungefär tre olika saker som han skulle kolla.

Jag åkte hem. Började med det enklaste. Det fanns en RESET knapp på panelen som jag inte sett innan, och den tryckte vi på. Plötsligt fungerade allt.

Vi behövde inte köpa en ny kontrollpanel. Det var en lättnad. Efter några år som ansvarig för vårt bevattningssystem har jag lyckats få några erfarenheter av att lösa problem, och det är inte lika överväldigande längre. Jag har en kontakt jag kan ringa och bolla med, som jag litar på kan ge mig bra idéer. Det är ju bra för hans affärer också – om vi någon gång behöver reservdelar vet jag att de ger bra råd.

Lära sig sy

Det är en ganska värdefull färdighet att kunna sy. Jag tyckte det var roligt med syslöjd i skolan, och min mamma är hemskt duktig. Jag har inte sytt så mycket sen dess, men jag köpte en symaskin för några år sedan, och har sytt lite gardiner för hemmet, och i höstas när min son skulle klä ut sig till Draco Malfoy för Halloween fick jag sy en uniform/robe åt honom.

När jag började sy var jag väldigt noggrann och jag minns att jag lärde mig rita av mönstret så att det kunde användas fler gånger i fler storlekar. Jag tänkte inte så mycket på det då, men jag lärde mig lite om hur man tänker när det gäller att skapa kläder.

Nej, jag kommer ihåg något annat nu. Jag lekte ju med My little ponies, och jag hade en Mickey Mouse som jag älskade, som jag sydde små kläder till. Det fanns inga mönster då. Då fick man pröva sig fram, mäta mot kroppen som kläderna skulle passa till.

När jag skulle sy roben åt min son i höstas, tog jag några mått och frågade hur han ville ha den. Jag ritade ut vilka bitar jag skulle behöva på en papperslapp, och frågade hur brett tyget var. Sen sa jag hur mycket vi skulle behöva för att få ihop den. För jag mådde inte så bra, eftersom vi precis fått bekräftat att barnet jag bar på hade dött. Men det var en fantastisk sak att fokusera på, och min man åkte till affären och handlade tyget och de andra sakerna de behövde till utklädningen från andra hands affären.

Draco Malfoy på Halloween

Idag åker femtonåringen på något som kallas Trek. Det är några hundra ungdomar från området där vi bor som åker iväg och återupplever pionjärernas vandring, och i det här fallet kommer de vara borta i fyra dagar, och det kommer vara i Wyoming. En viktig del av upplevelsen är att de får klä sig i gammalmodiga kläder – klänning eller blus och kjol med förkläde för flickorna, och solhätta. Pojkarna har byxor och skjortor och hattar, och kanske hängslen.

Vi hade inte ägnat så mycket tid till att fundera på vad hon skulle ha på sig, eftersom det varit så mycket annat på gång i sommar. Men en av ledarna hade bett om donationer från folk i grannskapet om de hade kläder som passade till Trek, och vi åkte dit för att se vad de hade i måndags kväll. Vi hittade ett par kjolar och blusar, och sen åkte vi och hämtade en solhätta från en annan ledare.

En av kjolarna behövde resår, eftersom den var på tok för stor. Så då fick jag sy in resår. Inte så svårt. Återstod förklädet. Jag frågade dottern vilket av de två tygerna vi hämtat hem hon föredrog, och sedan hur stort hon ville att det skulle vara, och vilken sorts design hon ville ha.

Hon kollade runt på internet en stund, och visade mig en bild.

Referensbilden

Jaha, ok, vi försöker med det, sa jag. Jag började mäta och klippa ut bitar. Vi strök midjebandet och sydde det först. Jag märkte att hon var intresserad, och ett förkläde är egentligen inte så svårt. Eller det borde inte vara så svårt.

Skillnaden mellan vårt förkläde och bilden var att vårt tyg är mönstrat, och därför måste man ha en separat bit för fickorna, om man vill att mönstret ska vara både på fickan och förklädet. Jag lyckades vända bitarna fel första gången, så då fick jag ta upp sömmen och försöka igen. Sen skulle jag sy fickorna och lyckades göra det ut och in, och fick ta upp och göra om. Men då hade dottern kommit hem igen från sin utflykt med kompisen och sydde fickorna som hon ville ha dem.

Jag konsulterade med mamma om hur rynkorna skulle skapas. Jag hade ju sytt en balklänning när jag var tonåring, och kom lite ihåg hur man gjorde, men det har ju gått några år sen dess!

Det är ofta lätt att bara köpa kläder, men ibland behöver man ett plagg som inte finns till salu. Då är det roligt att kunna skapa det.

Det färdiga förklädet

Jag tror du skulle kunna bli duktig på…

Eller det är nog alldeles helt fel ände att börja i. Min man föreslog frasen ”Jag tror du skulle ha roligt med…” och jag håller med. Om vi pratar om att man skulle behöva bli duktig på något för att det ska räknas skulle jag gett upp för länge sedan på en mängd grejor. Det är ju inte därför man börjar med projekt. Det är för att det är roligt att pyssla med just den grejen.

Jag har prövat många saker under mitt liv, och det är några saker jag kunde bli hyfsat duktig på. Men det är kanske de saker som jag framför allt inte tycker är så roligt som är bäst att jag håller mig borta från. För oavsett hur duktig jag teoretiskt skulle kunna bli på att göra just den saken, spelar det ingen roll – om jag tycker det är dödstråkigt, eller om jag får prestationsångest för att jag inte kan bli särskilt duktig tillräckligt snabbt. (Prestationsångesten kan man bemöta och bearbeta, men om man inte gör det kan det bli lite väl mycket stress).

Ta det här med att spela ett instrument. Jag började spela fiol när jag var knappt tio år. Jag kanske hade orealistiska förväntningar på hur snabbt jag skulle kunna bli duktig, men jag övade ju inte tillräckligt mycket för att kunna gå framåt särskilt snabbt, och slutade efter bara ett år.

Det hann gå ganska många år. Jag hade två barn och min äldsta skulle fylla fyra år, och vi skrev in henne på Suzuki altfiol på musikskolan. Som en del av er kanske vet, innebär det att en förälder får börja spela också, om de inte redan spelar. Jag var väldigt ivrig att få lära mig lite, och började. Av något skäl hade jag inte så höga krav på mig själv längre, och hade också fått lite disciplin, och lite rutiner på hur man gör för att lära sig något nytt.

Det har gått tolv år sedan jag köpte min första altfiol, och det är något jag inte ångrar! Jag spelar nu med två orkestrar, och det är något jag älskar varje repetition. Jag försöker komma ihåg att det inte var för att jag skulle bli duktig som jag började spela. Jag började spela för att det förväntades av mig att kunna spela vad min dotter skulle spela. Jag behövde inte tävla med dem som spelat i flera år. Jag behövde bara lära mig lite i taget.

Ibland tänker jag lite för snabbt, och tänker flera steg i förväg när jag tänker på hur jag ska kunna stötta mina barn i sina intressen. Men man vet inte hur länge intresset varar för ett visst ämne. Det är klart det är bra att veta vart man ska vända sig när barnen gjort klart någon uppgift eller kurs eller läst färdigt en bokserie eller vad det kan vara. Men vi köper inte hela universitetsutbildningen på en gång.

(Apropå universitet, så finns det ju många alternativ till det. I USA har det i alla fall varit vanligt för folk att förvänta sig att i princip alla går på universitetet efter de är klara med high school (gymnasiet). Men det finns många andra alternativ. Man kan gå till en trade school, eller lära sig genom erfarenhet, eller ta kurser på internet, eller starta eget på en gång. Man kan lära sig så mycket på så många olika sätt, och det är inte säkert att universitetet är det bästa för alla personer.)

Ett torn som min sexåring byggde. Kanske han vill bli ingenjör en dag. Men det är lite tidigt att säga.

Jobba med barn – fast inte det ”med” vi brukar mena

Två av mina hjältar som skrivit om unschooling är John Holt (How Children Learn, m.m.) och Peter Gray (Free to Learn). En tredje hjälte som skrev om faran med belöningar, är Alfie Kohn (Punished by Rewards).

Jag minns inte exakt var jag läste det, men jag vill säga att det var John Holt (1923-1985) i en av hans böcker, som skrev att han tyckte om att jobba med barn, men menade det inte på det sättet som folk ofta menar det. Han jobbade inte med att säga till barn vad de ska göra, men involverade dem gärna i sitt eget arbete. Jag tänker på det uttrycket idag, när jag har jobbat med min bakningsfirma, och hade en dotter som hjälpte till med utbakningen av kanelbullar, och sen hade två småpojkar som följde med och levererade bakverken till våra kunder.

Och som jag redan skrivit, så är det fullt upp med att sätta ihop skåp. Det är svårt att göra själv, och nu är barnen tillräckligt stora att kunna hjälpa till. Jag behöver inte att de hjälper hela tiden, men då och då behöver vi lyfta en del som är svårhanterlig för en person. Så igår tog dottern en läsplatta och kollade på film bredvid där jag jobbade och kom då och då och hjälpte mig flytta en del av skåpet. Idag kom min nioåring och ville hjälpa till med fler skåp. Det är egentligen inte så svårt, och det är mycket av samma. Det är ett ganska bra tillfälle att få jobba tillsammans, och det går snabbare dessutom.

Belöningen av arbetet är att arbetet är gjort. Ibland pratar vi om poäng hemma, för att man gjort sysslor som behövdes göras, men ibland tänker vi inte på det, utan vi tänker bara på jobbet som behöver bli gjort. Jag har inte svar på om det är rätt eller fel att använda poäng, men just nu gör vi det.

Jag skulle gissa, att det är bra att reflektera på sina långsiktiga mål. Är målet att vi har ett rent hem idag? Ibland kanske det är så enkelt. Andra gånger kanske målet är att vi ser det som behöver göras, och lär oss ta egna initiativ för att göra det. Andra gånger kanske målet är att vi alla jobbar tillsammans – eller att de som vill delta kan göra det på sina egna villkor.

Ärenden med barn jämfört med ärenden utan barn

Jag hade två barn när Haro bad sina medlemmar skriva på temat Långsamt, eller Slow. Jag hade inte reflekterat över det så mycket innan dess, men det blev väldigt tydligt under de nästa tolv-tretton åren att livet saktar ner när man tar hand om barn. För artikelns skull skrev jag om en promenad till mataffären, vill jag minnas. Hur barnen blev uppslukade av nuet, och hur vi måste stanna för det ena eller andra, eftersom de måste upptäcka allting omkring dem.

Jag håller på att sätta ihop lite IKEA skåp, och för er som gjort det kan man ibland stöta på motstånd. En skruv är väldigt besvärlig att få in hela vägen, och så kanske skruvmejseln slinter och gör det ännu svårare. Och så hände det flera gånger, och dessutom var bilden dålig, så det såg ut som jag hade alldeles för stora skruvar. Så jag ringde support, och de kunde inte säga hur långa skruvarna skulle vara, eftersom de inte har det i sin databas. Men hon kunde skicka en ny påse med skruvar, utifall att de var fel. Eller så kunde jag åka till varuhuset och prata med någon där, men det gick inte att ringa dem.

Jag blev ganska sur, men lite senare packade jag fyra barn in i bilen och åkte halvtimmen till IKEA, med skruvar och de bitar de skulle in i. Jag fick hjälp av tre personer där som till slut hjälpte mig lösa problemet med en tång, eftersom skruvandet inte längre gick så bra. Vi lyckades fixa alla skruvarna utan att ha sönder lådbitarna, och jag kände mig väldigt nöjd. Under tiden lekte de små med någon leksak IKEA hade placerat för just sådana stunder, när föräldrarna behövde hjälp med returer eller reservdelar. De äldre barnen gick till bistron och kollade menyn, och sen gick de in i varuhuset för att kolla på grejer.

Till saken hör att det inte finns så många rulltrappor där vi brukar hänga. Mina barn ÄLSKAR rulltrappor. Det finns EN rulltrappa i entrén till varuhuset, och jag tror vi gick upp den tre gånger. Men sen sa jag att det räcker. Barnen började springa runt och gömma sig, och jag försökte förklara för dem att det finns bara en av mig, och fyra av dem, och det funkar verkligen inte för mig att de sprang åt fyra olika håll. Så då började de skärpa sig och sprang inte bort från mig längre.

Jag kom på att vi behövde en spegel, och som det passade sig var speglarna alldeles bredvid där vi var, så vi kollade på vad de hade, och barnen upptäckte att det var väldigt roligt att stå på ett specifikt ställe och vifta med armarna, för det såg ut som man inte hade någon kropp, bara armar. Så då lekte vi det en stund. Det blev ingen spegel igår, men min man hittade vad vi behöver på en annan affär, så det ordnar sig med det i alla fall.

Sen ska man ta sig ut från det där mardrömsvaruhuset, och det finns ”As-is” där man bara måste kolla om de har de stolarna vi behöver. Men innan jag hunnit tänka, nej, Ellinor, det gör du inte idag när barnen måste springa runt överallt, har två barn hunnit klättra genom förvaringen och en fastnar med skon, och börjar skrika. De äldre barnen kommer till räddningen och jag går vidare till stolarna. De tycker stolarna är tråkiga och börjar klättra i sofforna istället, eller gömma sig i något skåp.

Jag får nog, och vill inte ha några möbler idag. Vi går ut, säger jag. Men trettonåringen ska ha marknad om några veckor och insisterar på att hon behöver vissa glasburkar och någon flaska för detta. Jag säger, klarar du av att betala i kassan? Där är självbetjäningen, det är nog inte så svårt. Jag går dit och scannar mitt family kort och sen tar jag de andra tre till bistron, eftersom alla vill ha en matbit. Vi har inte hunnit beställa innan det krisar med betalningen och kortet har gått ut, så jag får hjälpa henne med det. Varje gång jag måste iväg för att hjälpa ett barn, måste jag bekräfta att nioåringen har lite koll på treåringen, eller sexåringen, eller vad det nu är som behövs.

Bistron. Det verkar som minst hälften inte finns tillgängligt, så vi får nöja oss med lite varmkorv och veg korv och någon s k pretzels som är salta och degiga med senapssås. Och potatischips! Barnen är ganska nöjda ändå, och tycker att det var en jättekul utflykt.

Jag kollar på klockan. Det blir bäst med en toalettpaus innan vi åker hem. Jag skickar tre av barnen i förväg medan jag lägger undan glasburkarna och flaskan i bilen och hämtar blöjväskan med minstingen.

Jag kollar på klockan igen. Vi har varit på varuhuset i två timmar och en kvart. Hur gick det till? Jag försöker att acceptera att det var bra för barnen, även om det skulle gått på mindre än en halvtimme om det bara var jag.

Barn finner flow när de leker utan att vi lägger oss i

Vi hade en arbetsdag hemma idag. Vi jobbade med att städa och flytta grejer hemma. De tre äldsta hjälpte mycket med detta, medan de två yngre (sex och tre år) lekte i timmar tillsammans. Det var roligt att jobba tillsammans, och vi fick väldigt mycket gjort när vi samarbetade. Vissa saker var ganska tunga, och vi fick lyfta tillsammans.

Då och då under dagen funderade jag på hur det gick för de yngre barnen. Men det var förvånansvärt lite bråk, och väldigt mycket harmoni. De byggde något med dominos och hade låtsaslekar. Några gånger hörde jag treåringen upprörd för något som hände i låtsasleken. Men det var ingen djup ångest.

Psykologen Peter Gray har skrivit mycket på temat fri lek, och frihet för barn. I slutet på maj publicerade han artikeln, Why Parents Should Do Less for Their Kids, i tidningen Psychology today. Det har inte alltid varit intuitivt för mig att bara acceptera vad han säger, eftersom det är så olikt vad de flesta runt omkring mig väljer. Men det finns faktiskt flera familjer som låter sina barn leka väldigt fritt, särskilt om sommaren, vilket underlättar för oss att släppa kontrollen, och låta barnen leka som de själva tycker.

Han skriver om en inlärd hjälplöshet, om vi hjälper barnen alltför ofta. Det kanske särskilt gäller om barnet har svårt för en färdighet, som att förstå hur andra tänker, eller att ha tålamod när de andra barnen vill något annat, eller lösa konflikter med andra barn. Jag har märkt att även om det inte går så smidigt, så lär de sig något av att försöka, och så länge de inte skadar varandra, brukar jag vänta med att blanda mig i.

De här två barnen lekte i princip hela dagen utan att någon av föräldrarna eller de äldre syskonen blandade sig i vad de gjorde. Vi åt lunch, och om inte alla är hungriga när de andra äter, så det kan ske vid ett par tillfällen, separerade med två timmar, särskilt om vi bara värmer upp rester.

Min man och jag behövde åka iväg på kvällen en stund och därför hjälpte de äldre barnen de yngre att göra sig i ordning för sängen. Men jag var lite hungrig när jag kom tillbaka, och därför fixade jag lite kvällsfika. Det var den enda måltiden vi åt som familj, alla tillsammans, under dagen, eftersom vi var lite i ofas tidigare. Trots att det var sent, känns det som en av de viktigaste stunderna under dagen.

Vår treåring somnade som vanligt på kvällen, men sexåringen var som vanligt inte så trött, och satt uppe och byggde sina fantastiska kreationer med dominos den här gången. Det är nog bäst att inte lägga sig i, och bara låta honom bygga.

För några år sedan fick jag en bild av vår unge som fått för sig att leka med ”glaspärlor,” och kunde leka med dem i timtal.

Hur påverkar det dig att du har barn

Jag håller på att göra min hemsida för att alla ska kunna lyssna på min musik när de har lust för det, och har fått reflektera en del över vem jag är och varför jag skriver. En av de första sakerna jag skrev var en ”Vem är jag?”-typ text, och jag skrev något lite snabbt för att kunna gå vidare till köttet av hemsidan, det vill säga små beskrivningar av olika sorters musik jag skrivit, och sedan inspelningar.

Jag kollade på den där första paragrafen igen ikväll, och insåg att den förtjänade mer eftertanke. Hur kommer det sig att jag är kompositör? Och varför känns det angeläget att nämna att jag har barn mitt i allt? Spelar det någon roll?

Jag minns föreläsningar jag lyssnade till på Haro-stämmor och andra tillfällen. Det fanns ett specifikt citat som handlade om att hemmamammor startar eget efter att ha varit hemma med sina barn i ett antal år. Det skulle tydligen vara vanligt att hemmamammor utvecklade en mängd färdigheter som passar bra när man ska driva egen firma. Jag tänkte inte på det så ofta, eftersom dagarna varit fyllda av att försöka få barnen att lära sig hur man gör sysslor i hemmet, eller barn som behövde stöd i att lära sig läsa, eller barn som skadat sig på det ena eller andra, barn som behövde stöd med matte, barn som behövde åka någonstans, barn som ville träffa kompisar. Jag får ofta in en stund om jag är väldigt målmedveten, men mitt i alla avbrott kan det vara svårt att få något sammanhängande arbete gjort.

Men det är inte bara skills som hjälper med nästa grej jag menar. Det kanske är så med alla slags traumatiska upplevelser, eller svåra erfarenheter, att det ofta går att använda sorgen eller smärtan i sitt skapande. Faktiskt tycker jag att musiken hjälper livet, mer än att livet hjälper musiken. För den med ett annat favoritmedium, kanske det är poesi, eller målning, eller vävning.

Jag tänker på sången jag skrev när jag hade två små flickor, och hur vackert det var att ha dem, trots att det ibland var svårt. Jag tyckte det var svårt att ta hand om den första, men det var nog tur att hon kom först, eftersom det var ännu mer intensivt med den andra.

Jag tänker också på musikdramat jag skrev, som jag nog inte kunnat skriva utan perspektivet som förälder, där mamman är sjuk och pappan jobbar alltför mycket, och barnen är uppslukade av materialism. Det är inte en självbiografisk drama, men jag tyckte att jag kunde förstå lite grand hur svårt det var att bryta loss från karriärhets, skulder, sjukdom, och ägodelar, mer än jag kunde som student utan barn.

Jag har inte skrivit på den här bloggen om mina missfall förut. Jag hade mitt första våren 2018. Det var omvälvande, och jag hade aldrig upplevt depression före det. Jag började fundera på om jag kunde skriva ett Requiem, en dödsmässa, för ett barn jag aldrig fått lära känna. Jag funderade på om det var fler som gick runt och sörjde barn de förlorade innan de fick hålla dem i famnen, som skulle kunna relatera till det.

Våren 2019 fick vi vårt femte barn, och livet blev fyllt av att ta hand om honom. Jag skrev ett stycke som jag kallade ”Where is home?” som var inspirerat av vår flytt från Sverige, vår flykt från mitt hemland, eftersom vi inte kunde få tillåtelse att hemundervisa där.

I januari 2021 hade vi ett andra missfall. Jag hade redan börjat på det där Requiem-et som jag hade tänkt på ett tag, men när jag satt hemma och återhämtade mig skrev jag klart det. Jag kommunicerade med musikerna och de skulle spela det på hösten, i oktober.

Vi hade repetition veckan innan konserten, och jag var gravid igen, ungefär halvvägs. Så man började kunna se, även om jag inte var jättestor än. Men barnmorskan kom hem och lyssnade på barnets hjärtljud, och upptäckte att det inte lät riktigt normalt. Vi åkte in nästa dag, som var en lördag, och fick ett ultraljud. Ja, det var lite vätska, svårt att se, men vi kan inte se alla organ ordentligt, sa de. Kom och träffa en specialist, tyckte de.

Barnmorskan kom på måndagen. Det var också min fyrtioårsdag. Då kunde hon inte höra något hjärtljud. Eftersom jag redan haft ett par missfall tidigare, trodde jag att det skulle komma av sig själv ganska snart, och ville inte skynda på processen.

På tisdagen spelade musikerna mitt Requiem. Musik är ett av de bästa sätten att kommunicera känslor.

Det finns en stödgrupp för föräldrar som mist barn där jag bor. En av de saker de gör är att bejaka minnena, och dela med sig av sin berättelse. Jag är övertygad om att det hjälper oss ta oss igenom sorgen, och låta den påverka oss. Om vi måste bära vår sorg själva, blir den mycket tyngre, och depressionen hotar att kväva oss.

Konceptet Non Zero Days

Jag hörde först om detta från TK Coleman, som gjorde en video om det. ”You pulled a no-show on your dream,” säger han, om alla de dagar som börjar och slutar utan att man gjort något för att nå sina mål. Även om man inte gör särskilt mycket varje dag, så hjälper det väldigt mycket att göra lite, varje dag. Det kallas en non-zero day. Tänk om du vill bli stark. Gör en armhävning. Bara en! Det är non-zero.

Jag är kompositör. När jag försöker skriva ett stycke, har jag som mål att jag skriver minst en not (eller redigera minst en grej) varje dag som är ”arbetsdag.” Det är svårt att skriva bara en not. Men det är lätt att nå ett så litet mål, och det svåraste är ofta att sätta sig vid datorn och öppna musikprogrammet, och hitta där jag ska fortsätta. Jag jobbar med en symfoni just nu. Det är ett stort projekt. Jag började i april, och jag har skrivit de första två satserna, och nu jobbar jag med tredje satsen. Det är lätt att tappa modet, om man sätter ett stort mål för sitt jobb den dagen. Men om man tänker, jag ska skriva en liten slinga, en stämma, eller fixa ett ackompanjemang, eller jag jobbar med tonfärgen, eller stråkföringen, eller dynamiken, eller vad det nu är som är på gång just då, då är det bara ett litet mål, som jag kan nå med kanske 15-20 minuters tid vid datorn. Och med fem barn hemma är det ofta vad jag kan räkna med. Det är många avbrott och jag kan inte räkna med långa stunder vid datorn i taget.

Jag uppmuntrar mina barn att sätta sig vid sina projekt också. Jag har väldigt lite krav på dem när det gäller hur mycket de jobbar med dem. Men om jag har märkt att de spelar lite väl mycket spel, brukar jag fråga, har du jobbat med din programmering idag redan? Eller, vad läser du nu för tiden? Och det är ju inte som att jag tvingar dem att jobba med sina mål, men de vill ju nå sina egna mål, och en enkel fråga får dem att tänka efter, och lite i taget gör att de kommer närmare, varje dag de gör det.