Nu har skolan börjat

För er som följt vår kamp mot Sverige och vår flytt till USA kan det tyckas konstigt vad som kommer nu. Men håll i er, detta är ett alternativ som inte finns i Sverige, och det är mycket synd! Att hemundervisa kan ske på många olika sätt, det kan vara helt fritt och utan kontroller, som vi hade förut, eller nästan helt fritt, med vissa krav på rapporter. Vad vi har nu, är som vi ser det, ett sätt för oss att få tillbaka en del av alla de skatter vi betalar för skolorna, och fortsätta att hjälpa barnen i deras utveckling med en individualiserad utbildning.

Så: i år har vi skrivit in barnen i en online-skola. Det finns flera stycken här i Utah, och vi har valt en som en annan unschoolarfamilj använde som vi träffade, och en annan familj som hade ett barn på samma teatergrupp i fjol som vår äldsta. De var så nöjda med det, och jag började utforska vad det skulle innebära för oss. Jag hade inte varit redo förrän i år att testa, men nu har vi varit fria från rapporter och kontroller i tre år och vi började med att kolla på deras utbud av kurser. De hade en kurs i Sound & Audio mixing, och det verkade intressant för min äldsta, så jag anmälde henne först. Sen började jag tänka att den här skolan skulle kanske funka med min femåring också, som skulle börja förskoleklass eller Kindergarten som det heter här. Och sen bestämde jag att nioåringen också skulle klara av det här, trots att hon har väldigt stark vilja och kanske skulle motsätta sig förändringen.

De kräver nämligen rapporter varje vecka. Men rapporterna är ganska minimala. Och jag har hållit på med dem i några veckor nu, och det är faktiskt ganska roligt att skriva ner vad barnen lär sig. Inte för att man inte kan göra det utan en onlineskola som kräver det, men i utbyte för detta intrång i vårt lärande får vi också återbetalt t ex kursavgiften till teatern, och klättringen, och diverse böcker vi vill studera och studiebesök vi vill göra. Och äldsta dottern tar en kurs genom dem, så kan hon få lite vägledning i att utforska mjukvaran och lära sig hur man håller på med ljud och musik och mixar den.

Det är ganska roligt att helt apropå fråga, mitt i någon konflikt, som någon sorts avledningsmanöver, vill du hålla på med matte? Och så slutar de bråka, och turas om på min laptop (Jag brukar läsa problemen för femåringen, eftersom han fortfarande håller på att lära sig läsa). Jag tänker att om man tvingas hålla på varje dag med samma schema blir det lätt tråkigt och tjatigt. Det är klart det blir frustrerande när det är svårt, så är det ju för alla, men jag vill hellre att de är frustrerade för att de inte kan, än för att uppgifterna är för lätta (som det garanterat skulle vara för femåringen i vanlig skola, som jobbar på årskurs tvås nivå). När man kan jobba i sin egen takt, då kan man överkomma svårigheten med att lära sig nya saker, men när man tvingas följa någon annans schema och ska lära sig i en grupp som kanske lär sig på ett helt annat sätt, kan det bli väldigt tokigt. Och sen måste man inte hålla på med en viss mattebok eller så, det kan gå lika bra att rapportera att man spelat ett spel och behövde använda matte på ett visst sätt för att spela spelet. Vi använder Khan Academy för de två yngre, och Life of Fred för äldsta just nu. Men de spelar också väldigt mycket olika spel (Risk, Magic, osv).

Eller på måndagarna, när vi brukar kolla på en kort video från mysteryscience.com, och vi bestämmer oss för att djupdyka i astronomi, allt vi kan lära oss om solen, eller lära oss en massa om olika slags stormar, vulkaner, och jordskred. Vi läser, hittar nya youtubefilmer, och lär oss tills jag håller på att somna av utmattning. Men det är roligt! Ibland blir det så att vi kollar på en video och sen åker jag till biblioteket och hämtar böcker åt barnen för att tillfredsställa deras kunskapstörst, eftersom vi inte hade tillräckligt bra böcker hemma, och inte hittade tillräckligt bra youtube-filmer om just det ämnet.

Jag ser ju hur mycket de lär sig vid olika tider på dygnet. Det förvånar mig egentligen att vårt samhälle har relegerat så mycket av lärandet till institutioner när det inte alls behövs. Ibland lär vi oss sent på kvällen, ibland är det det första vi gör på morgonen. Ibland spelar de spel hela dagen. Flexibilitet är så fantastiskt. Och tvååringen får vara med på sina egna villkor, och kan leka rollekar eller köra sina bilar eller sitta medan ett syskon läser för honom. Familjesammanhållningen är något vi bygger varje dag.

Annonser
Publicerat i Familj, Skatter, Skolan | Märkt , , , | 4 kommentarer

Vad är lämpliga skolböcker?

När jag började skolan var det i en Waldorf-skola. För er som är bekanta med detta vet ni att de inte får några skolböcker, åtminstone inte i lågstadiet. Istället skapar de sina egna böcker och skriver i dem.

För mig var det något otillfredsställande eftersom jag redan kunde läsa på två språk och törstade efter böcker att läsa. Som tur är hade jag min pappa, som besökte antikvariat och köpte böcker åt mig som jag slukade.

När jag sedan började fyran bytte jag skola till en vanlig skola, fast det var musikklass så det var väl inte helt vanligt det heller. Men jag skulle vara förvånad om någon var så lycklig som jag när jag fick en hel hög nya böcker att studera i början av första terminen där. Det var Vida Världen, och Lift off! och Ur folkens liv med mera. Jag var oerhört fascinerad av kartor och flaggor och att lära mig om olika länder, och därför minns jag att jag tog hem Vida Världen och bläddrade i den hemma innan jag fått något tilldelat i läxa.

Några år senare intresserade jag mig för stjärnor och läste Isaac Asimovs Svarta hål och kosmiska ägg, som jag lånade från det lokala biblioteket.

På gymnasiet minns jag frustrationen (som jag nämnde i mitt senaste inlägg) när vi i litteraturhistorien skulle lära oss om skrivandets historia. Gilgamesh nämndes, Platon nämndes, och jag blev hemskt intresserad av att lära mig mer om sumererna och Sokrates. Jag valde att skriva en mindre uppsats om sumererna i Kultur- och idéhistorian, och vet att det var en av de första gångerna jag använde en dator (på pappas jobb), och att jag har lärt mig en del om ordbehandling sedan dess (jag använde ett layoutprogram för att skriva en text… inte optimalt insåg jag senare). När jag intresserade mig för de gamla grekerna gick jag till skolbiblioteket, som hade flera av Platons skrifter.

Sedan på universitetet fick jag smak på böcker som gav många detaljer och ett större djup på det vi studerade. Fortfarande fick man lägga till andra böcker och upplevelser för att kunna gå mer på djupet i vissa ämnen.

Nu då, när vi hemundervisar? Vi kan använda skolböcker om vi vill. Men ofta märker jag att de har en frustrerande ytlig behandling av ämnena. Man ska ha EN bok i t ex NO-ämnen, EN bok i SO-ämnen, EN bok eller serie böcker i språkutbildning, EN matematikbok, osv.

Jag har skrivit ett antal gånger om Life of Fred. De är skolböcker, fast inte typiska, och behandlar både matematik och grammatik och läsning, beroende på vilka man hämtar från hyllan. Vi behövde lite andra böcker också, och jag råkade hitta några på second hand affären för en spottstyver. Andra köpte jag över internet, ibland nya, ibland begagnade. Poängen är att vi hittar böcker om det vi intresserar oss för. Det är våra skolböcker. Att ha skolböcker som uttråkar är inte bra. Att ha frågor som föräldrarna inte kan svaret på behöver inte betyda att man fortsätter undra. Istället slår vi upp det och lär oss tillsammans.

Jag vill tillägga att jag inte har något emot att ha böcker på olika svårighetsnivå. Vi har t ex The Biology book som är en illustrerad bok om biologins historia, och sen en universitetstext Biology, helt enkelt, med mycket fler detaljer och betydligt längre, och därtill The World of Animals, som är på en enklare nivå, och rikligt illustrerad. Det kan vara så att just nu är universitetsböckerna mest för att jag ska kunna ge riktiga svar på frågorna, men jag skulle inte bli förvånad om barnen själva börjar läsa dem så småningom, när de enklare böckerna inte ger tillräckligt tillfredsställande svar på deras undringar.

ett-axplock-av-vc3a5ra-skolbc3b6cker-e1531881429738.jpg

Publicerat i Böcker, Skolan | Märkt , , , , | 2 kommentarer

The Case Against Education: Fallet emot utbildning

Igår läste jag färdigt Bryan Caplan’s ”The Case Against Education: Why the Education System is a Waste of Time and Money.” Eftersom jag är mycket intresserad av att omvärdera majoritetens ståndpunkt, och även mina egna, tyckte jag att titeln var fängslande. Jag lyssnade på honom på YouTube och bestämde mig för att det skulle vara värt att förstå varför utbildningssystemet skulle vara ett slöseri med tid och pengar.

the case against education

Lite bakgrund: Caplan är en ekonomiprofessor och kallar sig för en visselblåsare. Han framställer sina fakta som ett diskussionsunderlag, och lägger ett monetärt värde på allt som har att göra med utbildning. Hans åsikt är att utbildning är till 80% signalering till framtida arbetsgivare om konformism, och 20% humankapital (dvs verkligt lärande). Man kan argumentera att det är en annan proportion, men hans data visar att just att avsluta antingen high school eller college, ger en stor förändring i utfallet i framtida löner.

Det första argumentet emot utbildningssystemet är hur ineffektivt det är. Han refererar till studier som visar hur skrämmande stor andel av amerikanska vuxna som inte är så läskunniga och numerärt kompetenta som man skulle förvänta sig efter alla dessa år i obligatorisk utbildning. Med andra ord: en majoritet glömmer nästan allt de lärt sig under alla år i skolan.

Ett av de mest slående argumenten emot att tvinga alla tonåringar att gå i high school är hur svårt det är för s k svaga elever att lyckas i livet. Dessa elever är vad han kallar ”Poor student”. Det innebär inte att de är dåliga människor, men systemet slår ut dem och det skulle inte behöva vara så. Det skulle vara mycket bättre om man gav dessa unga möjligheten att gå en lärlingsutbildning, börja jobba vid 12-14 år med något riktigt. Det behövs många mekaniker, rörmokare, elektriker, osv, och lönen är inte dålig. Utbildningssystemet som det är idag gör alla till förlorare som tycker att high school är för tråkigt eller för svårt för att anstränga sig att lyckas. Andelen som hoppar av high school som ger sig in i kriminalitet är alarmerande, och innebär en kostnad för samhället som stort.

Sen finns det dem som tar examen med ämnen som inte leder direkt till något jobb, det finns s k överkvalificerade baristor och servitriser och liknande. Det finns många som går på universitetet men som skulle klara sig bra utan, och som har studieskulder som tynger dem och relativt låga löner som gör det svårt att betala tillbaka skulderna. Det vore bättre för dem om de hade sökt jobb och lärt sig på jobbet istället för att slösa så mycket tid och pengar och utebliven inkomst på universitetet.

Caplan är libertarian och förespråkar en skilsmässa mellan staten och utbildningen. Han tycker inte att man ska lägga ner skolor, men att fattiga familjer ska kunna få kuponger till utbildning och resten ska betala själv. USA spenderar ca 1000 miljarder dollar per år på utbildningssystemet (från förskoleklass till universitetet). Detta är skattepengar som människor själva skulle kunna behålla, och privata donatorer är mer effektiva än statens styrning av skattemedel.

Självklart finns det undantag. Det finns utmärkta studenter, det finns stjärnstudenter, de som suger åt sig kunskap och information och söker att suga märgen ur sin utbildning. Caplan argumenterar inte att dessa ska avstå utbildning, han själv är ju någon som lyckats i utbildningssystemet. Han menar att dessa skulle lyckas även om de inte fick alla dessa examina och diplom. Vi lever i ett informationssamhälle, där information och kunskap är i princip gratis. Man kan få tillgång till stjärnprofessorer på högt rankade universitet (t ex MIT med open courseware) helt gratis! Det är ändå inte särskilt stor mängd människor som använder sin lediga tid att utbilda sig. Istället läser folk i gemen kriminalromaner och romanser och kollar på TV och kollar sociala media. De läser bloggar, men läser sällan böcker som utvidgar deras förstånd. Det är ganska få som intresserar sig för t ex opera och klassisk musik, istället är popmusik mycket mer populärt. Trots att det är i princip gratis, och trots att skolsystemet uppmuntrar till s k högtstående konst, förändras ungdomarnas musik- och litteratursmak väldigt lite av skolan. Caplan menar att det är sannolikt att de som intresserar sig för detta, ändå skulle hitta det utan att gå i obligatorisk skola.

Som avslutning vill jag hylla ett par av några särskilt utmärkta lärare jag haft under min skoltid. Inte för att gymnasiet är obligatoriskt i Sverige, men Eleanor Kallin-Simon (lärare i engelska) på Södra Latin var en av de mest inspirerande lärare jag haft. Hon lät oss välja den litteratur vi skulle läsa, och vi fick skapa våra egna ordlistor, och vi fick individuella prov i engelska. Jag lärde mig jättemycket i den strukturen, och använder fortfarande litteratur som fortbildning i min vokabulär. Jag uppmuntrar min dotter som slukar böcker att uppmärksamma nya ord, och har nyligen börjat skriva ner dem så vi kan ha en reflektion över orden vi lär oss från dag till dag. Vi pratar om ord vid middagsbordet. Idag var det ”obscure” och ”replete”. Ikväll hörde jag min man läsa för vår son, och de pratade om ordet ”forbear”.

Andreas Ricci var min lärare i matematik under mina första två år på gymnasiet. Han var nyutexaminerad lärare från Lund och var även intresserad av filosofi. Han fick mig intresserad av att lära mig inte bara matematiken, men även personerna bakom matematikens upptäckare och storheter. Jag minns fortfarande en lektion där vi pratade om Gauss. Jag förstod då att all kunskap hängde ihop med riktiga människor, att det inte bara var lösryckta fakta som läraren tillhandahöll, och att jag skulle kunna söka mer kunskap på egen hand med dessa referenser. Flera år senare sökte jag upp Kopernikus skriverier om solsystemet och jag läste en översättning av hans teorier om hur det förhöll sig. Jag känner mig inte på något sätt färdig med min utforskning av vetenskapens historia och dess upptäckare, men jag fick en gnista där på en helt vanlig matematiklektion på gymnasiet av en utomordentlig ung lärare.

I jämförelse fanns en enorm frustration när jag var tvungen att fortsätta med nästa grej i litteraturen på svenska, trots att jag inte var klar med Gilgamesh och Platon. Det var så svårt att slita sig och gå vidare, eftersom jag behövde mer tid att fördjupa mig, men det var tvunget att fortsätta framåt. Som tröst har jag nyligen besökt en affär med begagnade saker, med utbud av en mängd saker, däribland böcker, och jag har expanderat vårt referensbibliotek hemma. Jag hittade en universitetsbok om världshistorien fram till 1500 och en annan om humanfysiologi, en om biologi, en om djur, några om skrivande, osv. Det är min förhoppning att med hjälp av ett ordentligt referensbibliotek hemma ska jag kunna gå till botten med mina barns frågor. Inte bara ge dem de svar jag lärde mig i skolan, utan lära mig så mycket jag kan så jag kan förklara på riktigt vad de frågar om. Och när de är kompetenta på universitetsnivå kan de själva inhämta all den kunskap de törstar efter, utan att behöva skyndas på för att nu är det dags att lära sig nästa grej. Det är inte bråttom. Målet är ett livslångt lärande.

Vissa yrken kräver väldigt specifik utbildning, och säkert kommer universiteten vara en plats för dessa även med en skilsmässa mellan staten och utbildningssystemet, men förmodligen skulle USA och även andra länder (all data är från USA men jag misstänker att vi har problem med folk som inte avslutar sina studier, som sitter med studieskulder, som inte klarar gymnasiet och blir kriminella, även i Sverige, och ett enormt slöseri av humankapital av alla unga som tvingas sitta i utbildningssystemet och förneka sin inre iver och kunskapstörst). Målet i utbildningssystemet är konformism, trots allt fint snack om ett livslångt lärande. Konformism skulle inte behöva inhämtas i obligatorisk skola och dyra universitetsutbildningar. De skulle lika gärna kunna inhämtas i lärlingsskap och riktiga arbetsuppgifter som lär upp de nya arbetskamraterna.

Vad tycker du? Hur stor del av din utbildning slösades på saker du inte var intresserad av? Hur stor del av din utbildning har du glömt efter några år? Hur mycket försökte du aktivt förtränga så snart provet var över? Vilka lärare har gjort stort intryck på dig, och vad utmärkte dessa lärare framför andra?

 

Publicerat i Böcker, Skatter, Skolan | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

En politiker som vill förenkla lagarna som styr skolan

Här i Utah har vi lite primärval nu i juni. Jag fick en s k ballot (typ röstsedel) i posten för ett par veckor sedan där det var mycket enkelt att rösta genom posten. Beroende på hur man registrerat sig får man olika val presenterade. Jag är nog inte registrerad med ett parti, så jag fick bara rösta för kandidaterna till Utah State board of education i mitt distrikt (som är partipolitiskt obundna), medan de som registrerat sig för partier kan välja kandidater som kommer vara i det officiella valet i november (ungefär som om man är medlem i ett parti i Sverige kan man rösta på kandidaterna till riksdag, landsting, och kommun, men är man inte medlem kan man bara rösta på valdagen för de kandidater som medlemmarna röstat fram).

Det var fyra personer som kandiderade. Just när jag fick röstsedeln i posten hade jag bestämt mig för att pausa från sociala media i en vecka, och ett par av kandidaterna hade inte någon egen hemsida, bara facebooksidor. Det gjorde det svårt att ta reda på vad dessa stod för. Men jag hittade Avalie Muhlestein  som själv har hemundervisat sina barn i flera år, och hittade i henne någon jag verkligen skulle önska representerade mig.

Jag mejlade henne och fick sedan träffa hennes kampanjledare som gav mig en skylt till trädgården, som är ett vanligt sätt att bedriva kampanj här. De hade ett möte i grannstaden och jag åkte dit och fick träffa Avalie. Hon berättade mer om vad hon stod för.

En gång i tiden höll hon på att börja studera juridik, men ändrade sig och gick in i utbildningsväsendet istället. I förberedelse för att kandidera till Utah State Board of Education har hon diskuterat med lagkunniga och utforskat vad som måste göras för att förenkla lagarna, så att det blir färre regler man måste förhålla sig till. Det är inte helt enkelt, men det går att göra, och det är en av hennes prioriteringar.

En av de saker som gjorde störst intryck på mig är att hon vill göra en kostnadsanalys av state testing. Vi har en relativt stor grupp som tackar nej till att deras barn testas i Utah. Inte en majoritet, men en ganska stor minoritet. Som morot för att den federala staten ska få som de vill skickar de en summa pengar för alla de barn som genomför testerna. Det motsvarar kanske 4% av utbildningsbudgeten i staten. Det kallar hon ”Legislation by Extortion”, ungefär som hemmaföräldrar behandlas i Sverige, vi tar skatt av er men vi ger bara tillbaka det om ni gör som vi vill, dvs sätter era barn i förskolan eller som här, om ni genomför state testing på era barn.

Avalie har sett många olika situationer i olika städer och förhållanden, hur man måste kunna ändra hur utbildningen är beroende på vad familjerna önskar sig, och är emot central styrning av skolorna. Föräldrarna måste kunna påverka sina barns utbildning, oavsett om de går i skola eller hemundervisas.

Hon påpekade att testerna som verktyg inte är effektiva. Många ogillar dem. De tar mycket tid i anspråk, både att administrera testerna och att förbereda för dem. Hon vill att de enskilda skolorna ska kunna bestämma om de vill använda testerna eller inte. För en del kanske testerna är viktiga, men för andra är de inte det. Då ska inte centralstaten bestämma att alla måste det. Det är sannolikt att testerna kostar mer än de smakar – att alla de osynliga kostnaderna äter upp de pengar federala staten skjuter till för att de genomför dem. Om de varken är effektiva för att utvärdera utbildningen barnen får, eller uppskattas av befolkningen, och dessutom kostar mer än vi får tillbaka, borde vi klippa banden till centralstaten och köra vårt eget race här.

För mig som kommer från mer eller mindre Enhets-Sverige, där alla måste studera samma saker, enligt samma läroplan, där nationella prov är obligatoriska, och hemundervisning är praktiskt förbjudet för det flesta, är Avalie en frisk fläkt och jag hoppas hon vinner många röster.

Avalie poster

Publicerat i Demokrati, Skolan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Frånvaro i skolan=mindre sannolikhet att ta studenten

Idag när vi var ute och körde såg jag en stor skylt som sade följande

2 absences per month=less likely to graduate

Det ledde mig till en webbsida som heter Absences Add Up.

Vi räknar ju inte närvaro på något sätt för våra barn just nu, och jag tänkte tillbaka på när jag gick i årskurs 1-3 och ofta hade huvudvärk eller ont i magen och därför missade många dagar. Jag vet varför jag inte mådde bra nu, men det var ju skolplikt så det spelade ingen roll att det var tråkigt i skolan, att jag redan kunde det mesta av vad de försökte lära mig. Det enda som spelade roll var om man befann sig i en specifik byggnad under specifika timmar om dagen. Tack och lov förstod mina föräldrar detta och ringde in mig sjuk de dagarna jag inte orkade gå dit.

Webbsidan menar väl, men jag blir faktiskt irriterad över fokuset på närvaro, när det är bristen på individualiserad undervisning som är det stora problemet. Oavsett om man inte är i skolan på grund av att man har hälsoproblem som astma eller andra kroniska besvär, eller om det är psykisk hälsa som brister, eller om det är mobbning på gång eller om skolan helt enkelt inte undervisar på rätt nivå, så är det inte själva frånvaron som är problemet.

Det finns ett bra uttryck som ofta används inom statistik: Correlation does not equal causation. Att två saker inträffar samtidigt innebär inte att det ena är följden av det andra. Eftersom det låter bra har de bestämt sig för att denna korrelation också innebär att om man lyckas få barnen att gå till skolan så kommer de också att ta studenten. I själva verket skulle det vara formulerat som att ”om du kommer tillrätta med problemen som gör att ditt barn inte mår bra så kommer de också att lyckas bättre i livet.”

Ibland innebär det just att barnet får vila från krav och göra precis vad de vill.

På webbsidan står det att om ett barn inte kan läsa enligt sin årskurs när de börjar årskurs tre, är det mer sannolikt att de inte kommer kunna läsa senare. Därför tycker de att man ska se allvarligt på frånvaro. Jag har ett barn som vägrade läsa när hon skulle börjat årskurs tre. Några månader senare bestämde hon sig för att läsa och nu är det ingen hejd på henne. Enligt scholastic.com läser hon böcker som är på en sjätteklassares nivå. Det kan tilläggas att de inte har något mått för mer avancerade läsare.

Att utbildningen är så standardiserad på de flesta håll är ett problem. Barnens frånvaro är ett symptom på detta, deras frånvaro är inte problemet.

Publicerat i Skolan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Åldersblandning och att undervisa varandra

Jag fortsätter läsa i Connor Boyack’s bok ”Passion-Driven Education” och kommer till ett avsnitt som handlar om åldersblanding. Han i sin tur pekar till Sudbury Valley skolorna som ett mycket gott exempel på hur det har gått när barn inte sorteras beroende på ålder.

I syskonskaran här hemma händer det ofta att något barn lärt sig något och sen vill undervisa de andra om samma sak.

Idag ville nioåringen lära femåringen hur man ställer upp talen i addition och hur man använder minnessiffror. De adderade 11-siffriga tal på vår jättestora whiteboard. Det är ju inte svårare än att addera enskilda tal, när man lärt sig tekniken, och femåringen klarade det fint efter storasysters förklaringar och coachning.

When older children explain concepts to younger ones in age-mixed play, they must turn their previously implicit, unstated knowledge into words that younger children can understand. For example, the eight-year-old explaining to the two-year-old the steps in bathing a baby, in their combined doll play, may have been putting those steps into words, and thinking about them verbally for the first time. Likewise, children helping others learn to read or to use numbers in the context of play are, most likely, making certain phonetic or numeric concepts clearer to themselves as they explain them and answer the questions of younger children. (Peter Gray, 2011, p 515)

Min översättning: När äldre barn förklarar begrepp till yngre i åldersblandad lek, måste de vända sin tidigare implicita, outtalade kunskap till ord som yngre barn kan förstå. Till exempel åttaåringen som förklarar för tvååringen stegen i att bada en baby i sin gemensamma lek med dockor kanske verbaliserar dessa steg och tänker på dem i ord för första gången. På samma sätt kan barn som hjälper andra att lära sig att läsa eller använda siffror i samband med lek sannolikt göra vissa fonetiska eller numeriska begrepp tydligare för sig själva, när de förklarar dem och svarar på frågor från yngre barn.

Ytterligare ett exempel från idag: Barnen kollar på en film som är på japanska, men som har engelsk textning. Två av barnen kan inte läsa (åtminstone inte så snabbt) så äldsta läser alla texterna så att alla kan ta del av vad som händer i filmen. Jag märker att hon härmar intonationen så att det blir lätt att förstå vad hon menar. Det är ju utmärkt träning för denna dramatiska flicka som var med i sin första musikal för en dryg månad sedan, och har redan bestämt att hon ska vara med i musikalkursen nästa läsår igen.

Det finns så mycket som blir bra när man har barn i olika åldrar tillsammans (har man bara ett barn kan man hitta kamrater som inte nödvändigvis är i samma ålder, men som delar liknande intressen). När de är nära i ålder blir det lätt mycket tävlingar. De kanske tycker att de borde klara samma saker, och vill därför insistera på att de har samma krav och det kan lätt skapas dålig stämning mellan barnen om de inte lyckas med exakt samma saker på samma gång. Det märks ju i skolan när man har stora grupper med barn i samma ålder, de som skulle behöva hjälp blir inte hjälpta särskilt ofta av sina jämnåriga, utan hamnar ofta utanför. Hade man en åldersblandad grupp hade det varit mer sannolikt att de äldre hjälpte de yngre.

Connor Boyack påpekar i sin bok också att när barn har frihet att leka och jobba med projekt med vem de vill, oavsett ålder, så kommer det att spela mindre roll vilken ålder de har, och det blir viktigare vilka intressen och vilka färdigheter de har. Ofta kommer yngre barn att vara skickliga på något och kan undervisa äldre barn om det de kan. Det blir intresset som styr. När inga betyg måste skaffas, och när inga prov måste tas vid ett särskilt datum, kan barnen lära sig i sin egen takt. Ibland kommer det leda till formella kurser och prov, men det sker på deras villkor, i deras egen lärtakt. Ibland kommer de ta paus ett tag, och ibland bestämmer de sig för att de har lärt sig tillräckligt om något och hittar ett nytt intresse att utforska.

Publicerat i Frihet, Skolan, Teater | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Vill barn skada sig själva?

Innan jag går vidare med det som är hjärtat i mitt inlägg ska jag bekräfta att såklart finns det barn som mår så dåligt att de skadar sig själva. Dessa ska inte förväxlas med vad jag skriver om idag.

Det har varit min observation och många andras, att barn tycker om att pröva nya saker, de vill se om de klarar av att klättra lite högre, om de klarar att stå på händer, om de kan balansera på någon avsats högt upp, och så vidare. Imorse läste jag i boken ”Passion-driven education” av Connor Boyack, som skrev om hur barn kan få en individualiserad utbildning.

To find that path, they’ll need the freedom to wander and experiment and explore the things that interest them in the moment their attention is hooked (s. 85).

För att hitta den vägen behöver de friheten att vandra och experimentera och utforska de saker som intresserar dem i det ögonblick som deras uppmärksamhet har fångats. (min översättning).

Peter Gray skrev för några år sedan ett inlägg om varför barn leker med risk. Han förklarade hur viktigt det är att barn får leka med risk för att lära sig om sig själva och för att förstå risken bättre. Han gjorde också kopplingen att om barn leker fritt, kan de själva styra risken, men om vuxna bestämmer hur de ska leka är risken högre att de skadar sig. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag har försökt att bejaka mina barns lekar även om det gjort mig nervös ibland.

För ett par månader sedan lekte vi i parken med en annan familj. De hade fem barn, vi fyra. Med tre vuxna och nio barn kan man inte vara med varje barn och bevaka allt hela tiden. Och även om det mest är småbarnen som leker med risk, och som dessutom har sämst omdöme, bestämde jag mig för att hålla en konversation med de andra föräldrarna och bara försöka se till att min tvååring inte rymde från parken. Lyckligtvis var det inte det som hade fångat hans uppmärksamhet. Istället ville han bemästra ett visst klättrande på lekplatsen. Klätterställningen är egentligen utformad för barn i åldrarna 5-12, så för tvååringen var det ibland svårt att nå upp och ner från stegen och rutschkanan. Men han var fast bestämd att klara av det ändå.

Jag såg en annan familj som kom dit, det var en mamma med ett barn i ungefär samma ålder. Hon satt vid sidan av klätterställningen och observerade sitt barn på ganska nära håll, och jag undrade om hon tyckte att jag var oansvarig som lät mitt barn klättra när det var möjligt att han skulle ramla mer än en meter ner i träfliset om han tappade balansen. Hon sa i alla fall inget. Jag kollade på avstånd för att se hur det gick för min son, och till min förvåning gick det alldeles utmärkt. Han klättrade och klättrade, upp och ner, och ramlade inte en enda gång.

Andra gånger har vi varit i parken och den här pojken har bestämt att han mycket hellre balanserar på en avsats som går längs utkanten, över cementtrottoaren, och avståndet går i en kurva, litet avstånd, större avstånd, och sen litet igen, eftersom det är en backe ner och upp igen, medan avsatsen håller samma horisontala nivå. Det gör mig alltid nervös, särskilt som det finns ett rör ungefär där det är som störst avstånd till marken, som går över avsatsen, som han måste kliva över och inte snubbla, för att inte skada sig. Jag brukar följa med så att jag ska kunna fånga honom om han skulle ramla. Men han brukar inte behöva det. Ibland får han för sig att leken är att hoppa in i min famn när jag håller mig nära. Det är alltid roligt att han vill hoppa, och det känns som en lek vi leker tillsammans, istället för när han leker för att utforska sina egna möjligheter, och jag bara finns där som beskyddare.

Igår hade jag en annan erfarenhet. Jag tog barnen till utomhuspoolen, det blev andra gången på säsongen, och andra gången på två dagar. Samma oförskräckta tvååring bestämde sig för att se hur djupt han kunde gå i vattnet. Den här gången tog jag en mer beskyddande roll, och höll mig på nära håll. Det hade nämligen visat sig att även när han var i ganska grunt vatten, hade han lyckats ramla och falla under ytan. Och även om han klarat att ta sig upp några gånger, ville jag inte att han skulle drunkna. Jag fick följa efter honom och försökte stoppa honom från att dränka sig själv. Problemet med poolen är ju att om man håller på att drunkna kan man inte ropa på hjälp.

Vad har ni för erfarenheter av att låta era barn leka med risk? Vad är acceptabel nivå på utforskning, och vid vilka lekar hovrar ni som en helikopter (som jag i poolen)?

Publicerat i Familj, Frihet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar