Tyvärr är det ett utbrett problem i obligatorisk skola, att några blir utsedda till offer, och en grupp av barn (och till och med vuxna ibland) bestämmer sig för att trakassera dessa. Det är även ett stort problem i fängelser, och anledningen är enkel: det går inte att bara sticka därifrån.
Det sker också på arbetsplatser, men där kan man åtminstone försöka hitta en annan anställning eftersom det inte är straffbart att utebli från sitt jobb.
Ytterst har de vuxna på en skola ansvaret för barnens säkerhet medan de är i deras vård. Jag kände tidigt att det var viktigt med överlämningen till skolan när barnen var små. Jag skulle se vilka det var som tog hand om mitt barn, och se att barnet var bekväm med situationen innan jag gick därifrån.
Det finns en del barn som är särskilt ängsliga, och behöver mer stöd för att känna sig bekväma i en ny situation. Det finns också en kultur av att barn ska kunna klara av att bara bli lämnade, och jag tror att många förväntar sig att ”det går nog bra,” men sen tänker de inte så mycket mer på saken. Senare kan de bli väldigt förvånade när det dyker upp problem. Eller så visste de att det kunde bli problem, men såg inte att det fanns något de kunde göra för att skydda sitt barn från mobbning.
Men för vissa går det inte alls bra. Det kan handla om barn som har svårare att läsa de sociala koderna, som inte passar in av någon anledning, eller som har svårt att försvara sig själva om någon är elak mot dem.
Mobbning är aggression och tar sig många uttryck – fysiskt, verbalt, känslomässigt – och det är aldrig ok.
Jag var tyvärr utsatt för en del mobbning under min skolgång, och därför vet jag hur nedbrytande det kan vara. I min situation var det några som bestämde sig för att klottra på mitt skåp i sjunde klass, och jag avskydde allt klotter. Så fort jag såg något på mitt skåp suddade jag bort det.
Trakasserierna eskalerade tyvärr, och de som höll på gjorde det när jag inte såg. De blev grövre i sina uttryck och till slut var jag så förkrossad att jag vände mig till de vuxna. Jag hade en fantastisk storasyster som hjälpte till när min mamma hade försökt men inte lyckats få stopp på problemet.
Till slut fick skolledningen reda på vem det var som låg bakom klottret, och jag vet inte om det blev så att en av flickorna fick byta skola eller om hon bara slutade hålla på, men det var en stor lättnad för mig. Det är inte som att jag plötsligt fick massor av vänner, men jag kände mig inte så utsatt längre.
För några veckor sedan talade jag med en mamma vars barn hade blivit trakasserade under flera års tid. Det var ingen som fick stopp på det tills de lyckades fånga in dem som hade kommit till deras hem för att spränga en brevlåda. Då fick polisen tag i dem och jag antar att de blev rädda för värre påföljder än ett allvarligt snack med polisen.
Senare talade jag med en mamma vars barn just nu lider av trakasserier i skolan, och eftersom de är i USA, överväger hon att hemundervisa barnet, åtminstone under en period.
Varje fall av mobbning är ett tragiskt fall för individen, som ofta sätter djupa spår. Något annat än nolltolerans borde aldrig accepteras.
I de fall där skolan fallerar och inte lyckas skydda individer från mobbning, är det helt rimligt att familjerna har rättighet att ta hem barnet från den skadliga miljön och hjälper dem få en utbildning på annat sätt.
Det är dags för Sverige att stå bakom mobboffren, och låta familjerna kunna ta ansvar för sina barns säkerhet, särskilt när skolan inte klarar av det.