Vad ska skolan göra om barnen är mobbade?

Tyvärr är det ett utbrett problem i obligatorisk skola, att några blir utsedda till offer, och en grupp av barn (och till och med vuxna ibland) bestämmer sig för att trakassera dessa. Det är även ett stort problem i fängelser, och anledningen är enkel: det går inte att bara sticka därifrån.

Det sker också på arbetsplatser, men där kan man åtminstone försöka hitta en annan anställning eftersom det inte är straffbart att utebli från sitt jobb.

Ytterst har de vuxna på en skola ansvaret för barnens säkerhet medan de är i deras vård. Jag kände tidigt att det var viktigt med överlämningen till skolan när barnen var små. Jag skulle se vilka det var som tog hand om mitt barn, och se att barnet var bekväm med situationen innan jag gick därifrån.

Det finns en del barn som är särskilt ängsliga, och behöver mer stöd för att känna sig bekväma i en ny situation. Det finns också en kultur av att barn ska kunna klara av att bara bli lämnade, och jag tror att många förväntar sig att ”det går nog bra,” men sen tänker de inte så mycket mer på saken. Senare kan de bli väldigt förvånade när det dyker upp problem. Eller så visste de att det kunde bli problem, men såg inte att det fanns något de kunde göra för att skydda sitt barn från mobbning.

Men för vissa går det inte alls bra. Det kan handla om barn som har svårare att läsa de sociala koderna, som inte passar in av någon anledning, eller som har svårt att försvara sig själva om någon är elak mot dem.

Mobbning är aggression och tar sig många uttryck – fysiskt, verbalt, känslomässigt – och det är aldrig ok.

Jag var tyvärr utsatt för en del mobbning under min skolgång, och därför vet jag hur nedbrytande det kan vara. I min situation var det några som bestämde sig för att klottra på mitt skåp i sjunde klass, och jag avskydde allt klotter. Så fort jag såg något på mitt skåp suddade jag bort det.

Trakasserierna eskalerade tyvärr, och de som höll på gjorde det när jag inte såg. De blev grövre i sina uttryck och till slut var jag så förkrossad att jag vände mig till de vuxna. Jag hade en fantastisk storasyster som hjälpte till när min mamma hade försökt men inte lyckats få stopp på problemet.

Till slut fick skolledningen reda på vem det var som låg bakom klottret, och jag vet inte om det blev så att en av flickorna fick byta skola eller om hon bara slutade hålla på, men det var en stor lättnad för mig. Det är inte som att jag plötsligt fick massor av vänner, men jag kände mig inte så utsatt längre.

För några veckor sedan talade jag med en mamma vars barn hade blivit trakasserade under flera års tid. Det var ingen som fick stopp på det tills de lyckades fånga in dem som hade kommit till deras hem för att spränga en brevlåda. Då fick polisen tag i dem och jag antar att de blev rädda för värre påföljder än ett allvarligt snack med polisen.

Senare talade jag med en mamma vars barn just nu lider av trakasserier i skolan, och eftersom de är i USA, överväger hon att hemundervisa barnet, åtminstone under en period.

Varje fall av mobbning är ett tragiskt fall för individen, som ofta sätter djupa spår. Något annat än nolltolerans borde aldrig accepteras.

I de fall där skolan fallerar och inte lyckas skydda individer från mobbning, är det helt rimligt att familjerna har rättighet att ta hem barnet från den skadliga miljön och hjälper dem få en utbildning på annat sätt.

Det är dags för Sverige att stå bakom mobboffren, och låta familjerna kunna ta ansvar för sina barns säkerhet, särskilt när skolan inte klarar av det.

Hemundervisning är inte att hålla undan barnen

När man hör talas om hemundervisning i Sverige brukar det oftast vara i ett negativt ljus. Anledningen till detta är enkel: alla som försöker ta ansvar för sina barns utbildning på annat sätt än att skicka dem till en skola i Sverige blir motarbetade på alla sätt. Alla föräldrar som vill ta eget ansvar för sina barns utbildning blir ”i princip” nekade ansökningar att bedriva utbildning på annat sätt, och om de skulle våga göra det ändå, får de viteshot eller besök eller påringningar av socialtjänsten. Det är deras standardhantering av familjer som vågar göra något annorlunda, för sina barns skull.

Alla laglydiga familjer i Sverige som vill ta ansvar för sina barns utbildning ser detta, och om de orkar är det många som tar steget och flyttar utomlands, där man kan göra detta utan trakasserier från myndigheterna.

Min familj har nu bott i USA i sju års tid. Det finns så många hemundervisande familjer här, att även om vårt sätt är annorlunda än de andra familjer vi känner som hemundervisar, så är ALLA hemundervisande familjer lite olika, och det är folk vana vid. Anledningen är igen enkel: hemundervisning handlar om individanpassad utbildning, och alla barn är unika.

Vi har fem barn. Alla är lite olika, och därför ser varje barns utbildning lite olika ut från de andra barnens. Så folk här börjar vänja sig vid att vi inte pratar om hemundervisning som en grej som man kan kontrollera.

Föreställ dig nu de miljontals barn som går i skola, och förväntas lära sig samma saker trots att de är så väldigt olika. Är inte det en mycket mer konstig företeelse, än att alla unika barn ska kunna få lära sig det de har mest intresse av?

Tyvärr täcker inte vanliga media i Sverige något som handlar om hemundervisning som det egentligen är, eftersom de sällan ser bortom sina egna gränser, och det är i princip omöjligt att bedriva inom Sveriges gränser.

Vi i Rohus önskar att det sker en frihetsreform i Sverige, och att det på nytt blir lagligt för föräldrar att ta ansvar för sina barns utbildning. Förmodligen blir det i så fall några hundratal familjer som blir pionjärer, och när deras framgång blir tydlig för resten av samhällena omkring dem, kommer det fler familjer som ser fördelarna med att kunna individanpassa sina barns utbildning. Hemundervisning är ett växande fenomen i många länder i världen, eftersom det finns så många fördelar med det, och det blir tydligare ju fler det är som håller på med det.

Det går att låta barnen få en lugn uppväxt

Linnéa Nestor skriver i Dagens Vimmerby att det är orimligt att barnen är en bisyssla. Hon beskriver stressen som kommer av att behöva lämna barnen på förskola, väcka barnen innan de vill gå upp, behöva skynda igenom ritualerna att klä på sig, äta frukost, och borsta tänder.

Det finns ett annat sätt, Linnéa. Man måste inte ”göra som alla andra” och köra runt som om man inte hade barn. Man kan inkludera sina barn i vardagen. Det finns många som hittar nya lösningar eftersom de inte vill köra runt som innan.

För mig började allt förändras när jag varit gravid med min första i bara några veckor, och jag insåg att jag inte orkade jobba så många timmar som jag hade jobbat innan. Jag var heltidsstudent och det var en viktig termin för mig, eftersom jag skulle ha min examenskonsert i april, och jag höll också på med ett större stycke för orkester och sångare.

Jag började med att gå ner i timmar. Men jag orkade fortfarande inte riktigt med, och det var med tungt hjärta som jag lämnade in min avskedsansökan till biblioteket där jag jobbade. Jag fortsatte med studierna, och allt blev inte perfekt, men jag blev hemskt nöjd med examenskonserten och orkesterstycket.

Emotionellt var det lite berg- och dalbana. Men jag körde på ändå. I början av juni hade jag uppdrag att köra spotlights på en pjäs eller opera (jag har glömt vad det var för show nu). Samtidigt skulle jag delta i en konsert, men när jag hade en chans att komma ifrån hade de redan framfört musiken och det kanske var lika bra.

På sensommaren tog jag bara en kurs, i kemi. Det var skönt att inte ha så mycket på gång, och det gick bra att ta den kursen. Det var min sista kurs på campus på ett tag, och jag hade bara två kurser kvar för att kunna ta examen, vilka jag skulle göra på distans.

Men jag försökte genomföra något som kallas University Honors. På mitt universitet (Brigham Young) innebar det förutom ett stort antal Great works man skulle studera, ett antal kurser man behövde ta, och så kallade service hours, skulle man också genomföra ett Capstone project och/eller en uppsats på kandidatnivå. Jag hade genomfört mitt projekt och jag höll på med att fixa med uppsatsen som diskuterade projektet, och alla små rapporter som skulle lämnas in.

Till slut var jag redo att lämna in. Deadline var andra oktober. Mitt barn var beräknat till några dagar innan dess, men hon höll ut tills jag lämnat in alla papper, strax innan deadline. Allt började på morgonen därefter, och min värld ändrades ännu mer av att ha henne i min famn.

Det är inte som att jag tröttnade på att studera eller jobba. Jag blev till slut klar med båda mina distanskurser, och fick mitt examensdiplom. Jag sjöng Stridono Lassù från Leoncavallos I Pagliacci på en speciell lunch som de hade för alla som hade genomfört kraven för University Honors. Det var en heder och hemskt roligt att få göra. Jag lyckades också ta en kurs i svetsning medan vår första var liten.

Samma vecka som min man och jag fick våra examina flyttade vi till Japan och började undervisa engelska i några månader. Sedan flyttade vi till Sverige, och jag tog en kurs i Indisk matlagning. Jag började ett distansprogram för att få en master i biblioteks- och informationsvetenskap i Borås. Jag älskade studierna. Vi upptäckte att det kanske skulle vara svårt för mig att genomföra min uppsats och forskningen som behövdes medan min man jobbade heltid. Vi hade då två barn, och han tog pappaledigt i ett år. De följde med alla tre på några av resorna jag gjorde för att genomföra intervjuer för uppsatsen, och på ett par av resorna tog jag bara med mig den minsta. Det var intressant ibland att se hur hon ville ta ner alla böckerna från bokhyllorna… men de var väldigt förstående och det funkade rätt bra ändå. Hon var för liten för att bara lämna ifrån sig, tyckte jag, och det tyckte hon med.

Från att vår äldsta var en liten bebis, hade jag lärt mig mycket om hemundervisning, och jag såg föräldrar omkring mig som hade valt att ta hand om sina egna barn istället för att anlita en förskola. Jag träffade andra föräldrar i Haro, och senare hittade jag Hemmaföräldrars nätverk. Det fanns öppna förskolor omkring oss där vi bodde i Linköping och senare i Rundvik, vilket är utmärkt för hemmaföräldrar som vill ha någonstans att gå. Min andra dotter älskade deras pysselhörna och kunde pyssla i timtal.

Jag skrev flera musikstycken som framfördes av kollegor jag lärt känna under studietiden, och deras kontakter. Jag skapade min egen hemsida och la upp inspelningar. Det var inte som att jag jobbade heltid, men jag kunde fortsätta utveckla mig i det jag hade studerat.

Jag fick chansen att jobba med Rundviks bibliotek under en tid, och det var roligt att få använda lite av vad jag lärt mig under biblioteksstudierna.

Vi har nu hemundervisat våra barn i drygt sju år i USA, eftersom det inte gick att få tillåtelse från myndigheterna i Sverige. Vår yngsta är tre år, och jag finner att det finns lite mer tid att fixa med mitt nu. Jag är nästan klar med min första symfoni, som jag jobbat med i ungefär sex månader. Det har även blivit ett par originalsånger och flera arrangemang.

Jag vill säga att om ni båda föräldrar vill att barnen ska ha en lugn uppväxt, så går det. Vi kan gå upp tidigt eller sent, och vi kan schemalägga så mycket vi tycker att det är hälsosamt för dem. Prata med din chef om det inte funkar hur det är just nu. Prata med din partner om han eller hon har mer flexibla tider än du. Det går att få ihop det.

Studier sent på kvällen

Många har nog vant sig vid att barn förväntas gå och lägga sig före de vuxna, särskilt om de är ganska unga. Min sexåring tycker inte om att gå och lägga sig tidigt. Jag däremot är ganska kvällstrött och har inget emot att ta över nattningsritualen efter sagorna.

Igår hade min man läst ett kapitel ur Roald Dahls Matilda och gick för att umgås lite med de äldre barnen. Jag stannade för att hjälpa de små slappna av. Själv tycker jag att det ofta är ett bra tillfälle att göra en lektion i spanska på Duolingo. Eller ett par tre. Sen lyssnade jag på några fantastiska stycken musik med hörlurar.

Jag började känna mig lite sömnig, men inte sexåringen. Han sa, kan vi göra matte?

Det hade varit en sån dag där vi inte gjort så mycket tillsammans eftersom han varit upptagen av något spel med sin bror under flera timmar. Så jag såg det som ett tillfälle att göra något tillsammans och sa, visst, hämta matteboken och din anteckningsbok.

Två kapitel senare vill han återuppta latin. Jag hittar videon på min telefon och vi kollar på introduktionen till kapitel fyra. Sen inser vi att han inte gjort kapitel tre än. Så då börjar vi kolla på den.

Men nu går de äldre barnen och gör sin egen grej, och jag är väldigt trött. Det är sexåringen också, och jag säger, det är bäst om vi slappnar av nu och sover. Jag ser hur harmonisk min son är efter att vi jobbat med något tillsammans, och vi behöver tid tillsammans. Det är en tid med få distraktioner, eftersom lillebror har hunnit somna, och de andra kollar på film eller snackar om något.

Vi har inte stressen av att behöva väcka honom tidigt på morgonen eftersom vi hemundervisar. Det är dessutom höstlov så inte ens äldsta som går i high school behöver gå upp tidigt denna dag.

Förklara på det enklaste sättet först!

Dottern jobbade med matte idag. Det var ett par bråk som skulle multipliceras med en siffra som hade en exponent och så ytterligare en siffra. Hon lär sig om volymer.

Jag tycker det är roligt att tänka på matematiska problem. Kanske är det därför jag tänker lite okonventionellt när det gäller problemlösning. Jag brukar tänka på ”hur är det lättast att lösa med huvudräkning, se till att det blir rätt, och hålla ordning på var jag är i beräkningen.” Räknar man med en miniräknare så kan man tänka lite annorlunda, men jag tycker fortfarande att mitt sätt fungerar väl.

Det var ett bråk med en exponent. Så man skulle räkna (3/4)^3. Jag förklarade att det var samma som att ta 3*3*3 och dela med 4*4*4. Jo, det kanske tar längre tid än att slå in 0.75^3 i miniräknaren, men har man inte lust att låta maskinen jobba eller vill testa om maskinen räknar rätt är det bra att ha en metod som fungerar bra för huvudräkning.

Hon blev lite sur eftersom mitt sätt tar längre tid om man använder miniräknaren, och ville att jag skulle förklara ”på det enklaste sättet först!”

Här är en av de stora attraktionerna med att leka med siffror. Det går att komma till rätt svar på flera sätt, och huvudsaken är att man hänger med sig själv. Något som tyvärr sällan hinns med att diskutera i en skolmiljö, tror jag.

Life of Fred är inte 40 tal att räkna för att träna ”på rätt sätt” efter en kort förklaring. Det är en berättelse med en liten pojkes äventyr, som lär sig om livet och leker med siffror längs vägen. Min förhoppning när vi valde dem är att barnen bibehåller sin förundran över livet och ser siffror som ett verktyg som hjälper oss att hantera livet.

Min man ritade för att hjälpa henne tänka igenom problemet.

Egentligen är det skolplikt i Utah också

Vi har bott här i snart sju år, och barnen har kunnat göra många olika saker för att fortsätta sin utbildning. När vi först flyttade hit var det en stor lättnad för oss, och vi åkte till skoldistriktet och skrev en affidavit där vi förklarade att vi hemundervisade och behövde inget stöd från skolan.

Lagen här är att det räcker. Man behöver bara göra det en gång, och sen förnyas det år efter år om man inte säger ifrån.

Vi flyttade till ett annat skoldistrikt, och fick göra om processen. Likaledes okomplicerat. De kräver ingen insyn som den svenska lagstiftningen, det är mer om vi vill ha stöd från skolan som vi hör av oss.

Ett av barnen var involverad i teater, och det kostade en del pengar. Jag råkade prata med en annan mamma på det första föräldramötet, och det visade sig att de också hemundervisade, men att de hade skrivit in barnen i en paraplyskola. Det krävdes en del små rapporter, men man kunde få tillbaka pengar för kurser man skrev in barnen i. Året därpå skrev vi in de tre äldsta barnen i samma paraplyskola, och det är nu femte året vi stannat.

Det finns en otrolig flexibilitet. De har ett teknik- och entreprenörsfokus, vilket fungerar bra för våra barn, som är mycket intresserade av teknik och/eller entreprenörskap. Vi har kommit i kontakt med andra familjer, framför allt eftersom de har organiserat utflykter till företag, zoo, och andra sammankomster. Samtidigt har vi dagarna fria att göra som vi vill.

Från ett svenskt perspektiv är det definitivt hemundervisning, men legalt sett är de inskrivna i en skola som råkar ha väldigt mycket flexibilitet. Det är inte frågan om några hembesök. Vi skriver varje vecka om något de lärt sig under den gångna veckan och skickar in till barnens lärare, som kommenterar kort om det.

Det är tredje året vi har ett barn i Speech and Debate, något som varit fantastiskt för våra tonåringar – både för att utveckla sitt kritiska tänkande och för att träffa andra ungdomar. Det är femte året som ett barn får klättra som sitt elevens val, som hon älskar. Sexåringen ville studera kemi. Nioåringen ville fortsätta med historia. En av tonåringarna ville satsa på sin firma, och nioåringen ville lära sig programmera.

Vi kan planera utflykter så ofta eller så sällan vi har lust. Det finns många tillfällen. För några dagar sedan åkte vi till koppargruvan (en knapp timmes resa härifrån) och fick se en explosion från ett säkert avstånd. Nästa är STEM-days, dit skolbarn ofta får åka på utflykt, men hemundervisade barn är välkomna de med.

Vi bor i en stat där hemundervisning är ganska vanligt, och det är accepterat att utbildning kan se ut på många olika sätt. Vi bor också i ett samhälle där folk bryr sig om varandra, och träffas i andra sammanhang än skolan för att ha social samvaro. Man måste inte isolera sig bara för att man väljer en annan utbildningsform än majoriteten.

Jag skulle önska att det var på liknande sett i Sverige. Att det fanns en acceptans för olikhet, att man kunde välja det som passade ens barn bäst, och ändå kunna delta i samhället på det sätt som passade ens barn.

Koppargruvan från utsiktspunkten

Ett av de däck som gruvans haul trucks använder. Kostar $60,000 för ett däck, och de behöver sex stycken.

Läsning som skolämne

Min nioåring kommenterade häromdagen att barn i skolan har läsning som ett separat skolämne, men att det verkade överflödigt. Jag tänkte på vad han sa, och här är mina tankar:

Att kunna läsa öppnar en hel värld som är stängd för den som inte kan det. Det är en av de viktigaste sakerna som en människa borde lära sig under sin uppväxt.

Alla barn är olika och lär sig i olika takt. Vissa barn är väldigt intresserade tidigt, och lär sig extremt unga, medan andra behöver mer tid innan de lär sig.

I en skolmiljö är det svårt att anpassa undervisningen till alla nivåer av läsförmåga. Barn som behöver mer tid känner sig dumma, och kan inte hänga med i undervisningen, medan de som lärt sig läsa tidigt har ett försprång och kanske blir uttråkade av tempot som nödvändigtvis anpassats till en sorts medelvärde.

Men i en hemundervisningsfamilj kan undervisningen anpassas till vad varje barn klarar av. För det barn som behöver mer tid kan man läsa högt längre. För det tidigt läsintresserade barnet kan man leka med ord tillsammans och ha roligt med läsprocessen, som ofta tar längre tid.

Vi har inte varit stressade över våra barns olika personligheter och deras interna schema till läsning. Istället har vi fokuserat på vad de är intresserade av, och stöttat dem där. Läsningen kommer när det är något som är viktigt nog för personen, och de har uppnått den mognad som krävs för att klara det.

För ett par år sedan testade vi ett datorprogram som skulle hjälpa vår son lära sig läsa. De hade en prova på vecka gratis. Det var gamification av läsning, och det höll hans intresse i några dagar. Men vi bestämde oss för att låta bli att använda dem ändå. Det kändes överflödigt. Vi hade tillräckligt med andra resurser som hjälpte honom med hans resa till läsmedborgarskapet.

Läsning är ett ovärderligt verktyg för att låsa upp vår värld. Varje persons resa till läskunnighet är unik. Vi tvingar inte våra barn att börja gå innan de är redo. Det är en annan ovärderlig färdighet som sker vid väldigt olika tidpunkter i ett barns utveckling. Vi är inte ensam om att se läsning som ett steg i ett barns naturliga utveckling, och vi är därför inte de enda som sett barns naturliga resor till läskunnighet. Peter Gray skrev en artikel om hur barn lär sig själva att läsa.

Min sexåring och jag gjorde ett experiment för några dagar sedan. Foam explosion. Vi blandade citronsyra och natriumkarbonat, hällde på flytande tvål och sen en lösning av vatten och anthocyanin (för färgen), och observerade hur lösningen blev en skumexplosion ur glaset. Vi lärde oss om koldioxid och joner och sådant som förklarade vad vi såg.

Jag tänker att läsning ofta är precis som vårt experiment. Vi har ett hem, och många tillfällen att se text. Vi häller på barnet och sist av allt kommer deras intresse i läsning. Och då ser vi skummet, deras egen läsning, när orden bubblar upp inom dem istället för att sitta låsta i pulvret i botten på glasflaskan.

Hur har du lärt dig läsa? Hur har barn du observerat lärt sig läsa?

Föreningen Rohus hade årsmöte

Sommaren 2008 var vår äldsta inte ens två år. Jag hade flyttat tillbaka till Sverige knappt ett år tidigare. Första gången jag funderade på om jag ville hemundervisa mina egna barn var någon gång under vårt äldsta barns första halvår, när min granne nämnde att hon hemundervisade sin treåring istället för att sätta henne i förskola.

Det fanns en mejllista som pratade om hemundervisning i Sverige. De ordnade ett sommarläger uppe i Norrland, och vår familj bestämde oss för att åka dit. Föreningen Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige (Rohus) formades under sommarlägret. Vi träffade ett antal familjer som redan hemundervisade och jag minns hur roligt det var att umgås tillsammans med dem, och hur det övertygade mig att jag ville hemundervisa.

Det var en tid när Sveriges riksdag debatterade om hemundervisning skulle förbjudas i Sverige. Därför kändes frågan viktig för alla som ville fortsätta eller börja hemundervisa i sitt hemland. Vi var mycket aktiva och pratade med politiker och demonstrerade. De som var mest kunniga i ämnet skrev ett långt remiss-svar till lagstiftningen.

Jag började blogga inför omröstningen, och blev aktiv politiskt i Kristdemokraterna, i hoppet om att de skulle stödja frihet i utbildning. Jag debatterade på deras möten. Det var en del som stödde vår ståndpunkt, men få som förstod hur viktigt det var att bevara hemundervisning i Sverige, och jag kände mig förrådd när de ställde sig bakom den nya skollagen som i praktiken förbjöd hemundervisning.

Det är formellt sett inte förbjudet att hemundervisa i Sverige idag. Men lagen säger att man måste ha ”synnerliga skäl.” Utbildningen måste vara fullgod och insyn måste medges, vilket de flesta hemundervisare kan tolerera. Synnerliga skäl är något som myndigheterna måste godkänna, vilket de ytterst sällan gör.

Vi flyttade till Norrland när vår äldsta var fem år, och det fanns en mycket liten byskola i byn där vi bodde. Det fanns en fantastisk förskoleklasslärare som hade en handfull barn i förskoleklassen – som inte var obligatorisk då – när hon började förskoleklass. Det kändes idylliskt. Om vi ville att hon skulle vara hemma en dag här och där var det inga problem, eftersom det inte var obligatoriskt att vara där. Till exempel när hon fick en lillebror och vi ville vara hemma som familj, det var ju bara att säga till att hon inte skulle komma den dagen.

Allt ändrades med skolplikten, som började hösten 2013 för henne. Vi åkte till USA i tre månader och levde i frihet. Men rektorn för skolan tyckte inte att det var en bra idé för oss att åka iväg och gav oss inte ledigt från skolan.

Att en rektor kan lägga sig i när en familj vill åka iväg på resa är mycket främmande här i USA. Det är familjen som bestämmer vad de ska göra, och sen kan skolan bestämma hur och om de kan hjälpa till med något. Vi hade inget stöd från skolan, och det var egentligen helt ok med oss. Vi behövde inte deras stöd för att fortsätta hjälpa vår dotter lära sig vad vi tyckte hon behövde just då.

Samma höst bestämde kommunen att de skulle lägga ner den byskolan där våra barn skulle gå. Istället skulle de gå i centralorten och åka buss varje dag. Som föräldrar var vi mest intresserade av att hemundervisa, men en byskola kändes ändå ganska ok, så länge det var frivilligt att gå dit.

Vi var inte så nöjda med den nya skolsituationen och funderade på vad vi kunde göra. Vi pratade med rektorn och lärare och lyckades övertyga dem om att låta vår dotter hoppa över en årskurs, och därför fick hon gå med barn hon kände, och en lärare som hon kände från byn. Det är inte idealiskt att alltid gå med äldre barn. Det är bättre att inte vara i en klass för alla ämnen, eftersom barnen har olika styrkor och svagheter, och det är bättre att ha stöd i sin ”zone of proximal development” på det sätt som bäst funkar för det barnet. I princip individualiserad undervisning. Så vi ansökte om tillåtelse att hemundervisa.

Det blev en kamp på över ett år och vi tog det till Högsta förvaltningsdomstolen, som inte ville lyssna eller ta upp vårt fall. Sommaren 2015 tog vi beslutet att flytta till USA. Vi har haft friheten att hemundervisa här sedan dess och vi hemundervisar just nu tre barn, medan vår äldsta går i amerikansk high school. Men det är ett helt annat sätt att tänka – det är vi som anlitar skolan, barnen har utbildningsplikt, och de förväntas vara i skolan om de är inskrivna, men det är givet att om barnen inte kommer till skolan och föräldrarna inte sagt något är det skolans uppgift att informera föräldrarna, eftersom det är föräldrarna som är ansvariga för barnen. Det är inte frågan om att be om tillåtelse att ta ledigt.

Jag fortsatte att vara aktiv i Rohus, och även politiskt fram till flytten, men det blev svårare att delta på grund av avståndet efter att vi bosatt oss i USA. Jag ska ärligt säga att även om jag trivs väldigt bra i mitt nya hemland, så känns det hårt att Sverige fortfarande inte tillåter hemundervisning. Det är som Jonas Himmelstrand uttryckte det på vårt årsmöte, en avgrund inom mig att jag inte kan leva enligt mina övertygelser i det land jag växte upp.

Föreningen Rohus hjälpte mig på min resa hit, och just nu behöver vi folk som bryr sig, är villiga att engagera sig, och har idéer om vad vi kan göra för att få mer frihet i Sverige. Föreningen kommer att läggas ner nästa år om vi inte hittar nya sätt att verka, och nya personer som vill vara med och hjälpa till. Jag blev invald som suppleant i styrelsen och kommer göra vad jag kan från mitt hörn av världen, i hoppet om att kunna göra en skillnad för någon, någonstans.

Vi hade diskussioner om att starta en Facebooksida för ett antal år sedan. Den är live nu. Kom och var med och prata om vad Rohus ska göra!

Blå flaska

Min sexåring har varit väldigt intresserad av kemi och molekyler, så när vi planerade skolåret för honom, satte vi naturvetenskap på schemat. Vi började skolåret i veckan som gick, och vi hade fått ärva en bunt lådor från en annan familj som bara hade ett barn, och därför hade gott om kemikalier kvar för att göra fler experiment.

Vi öppnade en av lådorna, och valde ett av experimenten för vår första labb. Det kallas Blue Bottle, och innefattar natriumhydroxid=lut lösning, ljummet eller varmt vatten, glukos, metylenblått eller methylthioninium chloride. Man blandar allt detta i en kemisk flaska som kan ta en heltäckande gummipropp, och proppar igen flaskan. Virvla runt det så allt blandas, och så ser man hur vätskan blir blå. Sen sitter man stilla och kollar på flaskan i flera minuter, och den blir genomskinlig igen.

Orsaken är att metylenblått reagerar med glukos, men bara i en basisk lösning (därför har man lut i vattnet), och det blå återupptas när syret tar slut i vattnet. Så det blir inte helt genomskinligt, eftersom syret i luften ovanför finns kvar, och det finns som en hinna av blått på toppen av vattnet i flaskan.

Skakar man flaskan sen (se till att hålla proppen ordentligt så det inte spills!) blandas nytt syre in i vätskan, och det blir blått igen!

Vi upprepade experimentet med att skaka flera gånger, och hade roligt med det i flera timmar, till och med dagen efter. Det gick snabbare att få det att bli genomskinligt igen, och tog längre att få allt att bli blått igen. Vi tog av proppen några gånger för att släppa in mer luft och därför syre in i flaskan också.

Vi ser fram emot ett skolår med många kemiska experiment!

Jag har skaffat ett Instagram konto, och där kan jag lägga upp videor. Jag har lagt upp en time-lapse video där av detta experiment.

Det är underbart att kunna skräddarsy våra barns utbildning efter deras intressen. Tyvärr är det i princip omöjligt att göra i Sverige. Så vi bor i USA.

Kasta sten

På min semester tränade jag på att kasta sten i vattnet med treåringarna. De behövde inte tävla med mig, och hade mer roligt, ju fler stenar jag kunde hitta i sanden. Det är lustfylld inlärning. Det är en engagerad hjärna. Väldigt olikt idrotten i skolan.

Vi åkte på semester, vilket i år innebar camping i tält, nära en sjö. Väldigt lite press. Bara avslappning, leka vid stranden, gräva i sanden, och bada. Laga mat vid lägerelden, grilla korv, diska utomhus. Spela kort på en filt. Läsa bok i tältet. Vi var där med några vänner, en familj med barn i samma ålder som några av våra barn.

Vi gick ner till stranden och badade. Min treåring tycker det är jätteroligt med vatten, men ännu roligare kanske är att kasta saker. Trettonåringen kollade på alla vackra stenar som fanns i strandkanten, och samlade på sig några hinkar som hon skulle använda till ett projekt hemma. Jag satt med treåringarna vid vattenbrynet, och plockade upp stenar. Vi kollade på dem, och gav de snyggaste och mest intressanta till hon som samlade på dem. Men min treåring älskar att kasta saker. Vi kastade sten efter sten efter sten. Jag har aldrig varit särskilt duktig på att kasta sten eller boll eller något, egentligen. Jag tog en kurs i basket min första termin på universitetet i USA, och tränade på det så länge det varade.

Det är ju som allt annat. Om man inte tränar på en sak, blir man ju inte duktig på det.

Tyvärr var det så när jag gick på idrottslektioner i skolan, att man mest skulle visa upp vad man kunde. Det var inte så mycket tid att träna på nya färdigheter. Jag var inte så hemskt intresserad av att kasta boll, och var helt kass på det. Så idrotten gjorde inte att jag blev särskilt mycket bättre på det, och det var jobbigt att träna inför alla andra, när jag var så usel när vi började.

Med detta i åtanke, stannade jag kvar och tränade på att kasta sten med småttingarna. De som var duktiga när de var tolv, hade säkert börjat träna på det när de var riktigt små. Inte konstigt att de kunde kasta!

Sjön där det fanns gott om kaststen. Fotograf: Shyloh Sturm