Jag håller på att göra min hemsida för att alla ska kunna lyssna på min musik när de har lust för det, och har fått reflektera en del över vem jag är och varför jag skriver. En av de första sakerna jag skrev var en ”Vem är jag?”-typ text, och jag skrev något lite snabbt för att kunna gå vidare till köttet av hemsidan, det vill säga små beskrivningar av olika sorters musik jag skrivit, och sedan inspelningar.
Jag kollade på den där första paragrafen igen ikväll, och insåg att den förtjänade mer eftertanke. Hur kommer det sig att jag är kompositör? Och varför känns det angeläget att nämna att jag har barn mitt i allt? Spelar det någon roll?
Jag minns föreläsningar jag lyssnade till på Haro-stämmor och andra tillfällen. Det fanns ett specifikt citat som handlade om att hemmamammor startar eget efter att ha varit hemma med sina barn i ett antal år. Det skulle tydligen vara vanligt att hemmamammor utvecklade en mängd färdigheter som passar bra när man ska driva egen firma. Jag tänkte inte på det så ofta, eftersom dagarna varit fyllda av att försöka få barnen att lära sig hur man gör sysslor i hemmet, eller barn som behövde stöd i att lära sig läsa, eller barn som skadat sig på det ena eller andra, barn som behövde stöd med matte, barn som behövde åka någonstans, barn som ville träffa kompisar. Jag får ofta in en stund om jag är väldigt målmedveten, men mitt i alla avbrott kan det vara svårt att få något sammanhängande arbete gjort.
Men det är inte bara skills som hjälper med nästa grej jag menar. Det kanske är så med alla slags traumatiska upplevelser, eller svåra erfarenheter, att det ofta går att använda sorgen eller smärtan i sitt skapande. Faktiskt tycker jag att musiken hjälper livet, mer än att livet hjälper musiken. För den med ett annat favoritmedium, kanske det är poesi, eller målning, eller vävning.
Jag tänker på sången jag skrev när jag hade två små flickor, och hur vackert det var att ha dem, trots att det ibland var svårt. Jag tyckte det var svårt att ta hand om den första, men det var nog tur att hon kom först, eftersom det var ännu mer intensivt med den andra.
Jag tänker också på musikdramat jag skrev, som jag nog inte kunnat skriva utan perspektivet som förälder, där mamman är sjuk och pappan jobbar alltför mycket, och barnen är uppslukade av materialism. Det är inte en självbiografisk drama, men jag tyckte att jag kunde förstå lite grand hur svårt det var att bryta loss från karriärhets, skulder, sjukdom, och ägodelar, mer än jag kunde som student utan barn.
Jag har inte skrivit på den här bloggen om mina missfall förut. Jag hade mitt första våren 2018. Det var omvälvande, och jag hade aldrig upplevt depression före det. Jag började fundera på om jag kunde skriva ett Requiem, en dödsmässa, för ett barn jag aldrig fått lära känna. Jag funderade på om det var fler som gick runt och sörjde barn de förlorade innan de fick hålla dem i famnen, som skulle kunna relatera till det.
Våren 2019 fick vi vårt femte barn, och livet blev fyllt av att ta hand om honom. Jag skrev ett stycke som jag kallade ”Where is home?” som var inspirerat av vår flytt från Sverige, vår flykt från mitt hemland, eftersom vi inte kunde få tillåtelse att hemundervisa där.
I januari 2021 hade vi ett andra missfall. Jag hade redan börjat på det där Requiem-et som jag hade tänkt på ett tag, men när jag satt hemma och återhämtade mig skrev jag klart det. Jag kommunicerade med musikerna och de skulle spela det på hösten, i oktober.
Vi hade repetition veckan innan konserten, och jag var gravid igen, ungefär halvvägs. Så man började kunna se, även om jag inte var jättestor än. Men barnmorskan kom hem och lyssnade på barnets hjärtljud, och upptäckte att det inte lät riktigt normalt. Vi åkte in nästa dag, som var en lördag, och fick ett ultraljud. Ja, det var lite vätska, svårt att se, men vi kan inte se alla organ ordentligt, sa de. Kom och träffa en specialist, tyckte de.
Barnmorskan kom på måndagen. Det var också min fyrtioårsdag. Då kunde hon inte höra något hjärtljud. Eftersom jag redan haft ett par missfall tidigare, trodde jag att det skulle komma av sig själv ganska snart, och ville inte skynda på processen.
På tisdagen spelade musikerna mitt Requiem. Musik är ett av de bästa sätten att kommunicera känslor.
Det finns en stödgrupp för föräldrar som mist barn där jag bor. En av de saker de gör är att bejaka minnena, och dela med sig av sin berättelse. Jag är övertygad om att det hjälper oss ta oss igenom sorgen, och låta den påverka oss. Om vi måste bära vår sorg själva, blir den mycket tyngre, och depressionen hotar att kväva oss.