Socialt företagande är framtiden

Igår var lokalavdelningen på Restaurang von Dufva (som drivs av Stadsmissionen) där vi fick lära oss mer om socialt företagande. Det var uppfriskande att tala om att skapa fler arbetstillfällen, istället för effektiviseringshetsen som är så dominerande i vårt samhälle.

Att människor tar sig tid att servera vid bordet, att det finns trevliga detaljer i barnens haklappar, eller andra småsaker tillför värde som människor kan vara stolta över. Att sen ge sig ut i den ”riktiga” och vanliga arbetsmarknaden är för många ett mål, men jag kan tycka att vi alltför länge nedvärderat saker som fallit bort när vi velat servera eller betjäna fler och fler för att öka vinsterna.

Kanske, att även om något ska vara ”kostnadseffektivt” att det blir värt mer om vi höjer blicken och ser om det är värt vår möda, det vi gör?

Jag har sett en del av dessa praktikanter ute i mitt bostadsområde. När de kommer och byter ut lampor och byter ut namnskyltar är det också ett livstecken för oss boende att vi har en hyresvärd som syns. Tack till alla dessa som representerar Stångåstaden och tillför värde för oss!

Advertisements
Det här inlägget postades i Jobben och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Socialt företagande är framtiden

  1. Anna Teig skriver:

    Jag haller med. Socialt foretagande ar definitivt framtiden! Jag kan inte saga att jag sadar alldeles ofta tankte pa den sociala biten i foretagande forran jag flyttade till USA. Har har de verkligen koll pa den sociala biten. Min bank vet vem jag ar och personen i kassan kallar mig vid fornamn och fragar hur min dag har varit. Min vaktmastare ber om ursakt ifall han inte kan komma samma dag och ar alltid glad och trevlig, halsar aven om han inte ska in i min lagenhet och hjalpa till med nagot. Domino’s svarar ”Hej Anna!” nar jag ringer (vilket for ovrigt beror mer pa att de har nummervisning an hur ofta jag ringer haha). Jag blir glad over att behova ga till banken eller utnyttja andra tjanster. For mig betyder sant jattemycket och det ar nagot jag verkligen har lart mig uppskatta har.

    Jag upplevde samma sak nar jag bodde i Landskrona. Pa min lilla ICA halsade min kassorska alltid mig glatt och fragade hur det var, eller hur det var med min hund. Jag gar mycket hellre till ett stalle som kanske har ett mindre utbud eller lite dyrare priser om jag vet att jag blir bra behandlad och kommer darifran lite gladare an nar jag gick dit. Andra stallen jag garna gar till i Sverige ar affarer, resturanger och cafeer som drivs av stadsmissionen, Samhall eller liknande organisationer just darfor att de i de allra flesta fall ar otroligt trevliga och sociala.

    Jag tror att manga fastnar i stressen och hetsen av att allt ska ga sa himla fort och alla ska gora karriar. Det anses fult att jobba pa ICA, alla ska vilja bli chef, helst chef over en annan chef. Nar jag var liten larde min farfar mig att det spelar ingen roll vad du jobbar med, se alltid till att du gor ditt basta. Dvs aven om du sa rensar ogras i din grannes rabatt, se till att du ar den basta ograsplockaren du kan vara. Jag tror att sanna ideal, yrkesstoltheten mycket har glomts bort nagonstans, prioriterats bort nagonstans (stressats bort nagonstans) och det ar otroligt synd.

    ”Behandla andra sasom du sjalv vill bli behandlad”. Det ar faktiskt inte sarskilt svart att titta nagon i ogonen, eller att saga ”hej”. Det ar inte sarskilt svar att le eller saga ”kom garna tillbaka”. Det ar synd att gemene man inte gor det oftare. Nagot som inte heller ar sarskilt svart, som jag har borjat gora sa ofta jag kan ar att saga:
    ”Vet du vad, du har varit jattetrevlig/hjalpsam. Jag ar glad att jag pratade med/blev hjalpt av dig.” Eller med andra ord:

    Tack

    (Ps. Aven om jag inte alltid haller med dig, tack Ellinor, for att du bryr dig, for att du ger dig in i politiken och varnar om saker som socialt foretagande och sunda familjevarderingar. Tack.)

  2. ellinorpetersen skriver:

    Jag är glad att du läste mitt inlägg på detta vis. Att säga ”socialt företagande” i Sverige brukar förstås som att man engagerar sig för någon som inte kunde få anställning på vanligt vis, och hjälper dem ”arbetsträna” inför en lönebidragsanställning som sedan går vidare till vanliga arbetsmarknaden, hoppas man. Men att vanliga företagare skulle vara sociala är odelat positivt, tycker jag. Dem som är vänliga och hjälpsamma är ju mycket roligare att göra affärer med!

    Det jag tänkte med inlägget var också att sudda ut skillnaden mellan dem som har anställning och fast förankring i avtal, och dem som står utanför. Jag tycker inte om när vi pratar om människor som att de är utanför. De är ju våra bröder och systrar, och var och en kan tillföra värde på sitt sätt. Och det är ett värde, inte något påhittat låtsasjobb som man kan tro ibland.

    Jag skulle tro att om vi förenklar anställningsförfarandena, och gör det lättare för arbetsgivarna att ge någon en chans, skulle det utanförskap som det pratas så mycket om, bli mycket mindre. När jag lyssnade på presentationen av deras arbete tyckte jag det var ironiskt att dessa kapabla människor (ja, även om vi talar om att de endast har förmåga ”till en viss procent”) skulle gå och jobba, medan de får ersättning från annat håll. Jag kan inte tillräckligt många detaljer om arbetsmarknadens parter för att tvärsäkert lösa problemen, men det känns som att det är lite för mycket rundgång på systemet, för mycket social ingenjörskonst i Sverige. Alltför många saker som politiker försöker lösa, som vi medborgare faktiskt skulle kunna lösa om det inte var så mycket hinder i vägen i form av skatter och regler som försvårar detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s