Relativism kontra absolutism i frågan om droger

En bok jag läste nyligen heter ”Atlas shrugged” av Ayn Rand, som i romanform beskriver vad som händer när vi inte låter saker vara som de är, när vi vägrar att låta, som hon skriver A vara A. Vi vill ändra på identiteten hos tingen. Vi vill ändra på själva lagarna för existensen. Hennes hållning är utan gudomlig styrning, den regerar helt på människors logik, på vår förmåga att tänka och välja själva vad vi vill med våra liv.

Med detta i tankarna läste jag Magnus Lintons artikel i DN Kulturs Helsidan idag. Han menar att vi i Sverige har en absolutistisk hållning mot narkotika, att vi vill ha en utopi. Istället, menar han,

Relativism, i alla former, är det narkotikafria samhällets främsta fiende.

Han förklarar att ett narkotikafritt samhälle är en utopi om ett rent samhälle, där ”problem som narkotika och narkomani helt elimineras, åtminstone innanför Sveriges gränser,” som endast kan kontrolleras genom hård gränskontroll, istället för att lösa eller minska problemet. Jag antar att han menar att vi måste göra oss av med utopin om det narkotikafria samhället. Istället ska vi ha en hållning som är inriktad på skadereduktion.

Ändå blir jag fundersam. Själva tonen i artikeln andas logik och frihet, inte relativistisk hållning som jag anser vara ett av Sveriges största problem idag. Sverige har istället för ett s k absolutistiskt synsätt en stor tilltro till konsensus och att varje individ måste anpassa sig till alla andra. Men det är djupt problematiskt när vi misstror individen, eftersom varje samhälle är uppbyggt av individer.

Frågan om vi ska stötta människor som vill ta sig ur missbruk torde vara given. Frågan som jag ser det, handlar därför inte om olika program, även om sprutbytesprogram visat sig effektiva och behandlingsprogram som visat sig effektiva borde användas. Det handlar om att droger visst har negativa konsekvenser för individer, och att människor vill och kan ta sig ur missbruk. När de själva vill det, borde de därför få stöd av människor som kan hjälpa dem ur det, eftersom stöd verkligen hjälper.

Det går inte att skapa ett utopiskt samhälle genom att förbjuda allt som är icke-önskvärt. Jag tror inte på Sveriges system att förbjuda preparat efter preparat. Jag tycker det vore bättre att inse vad narkotika har för konsekvenser, och sen stötta de små gemenskaperna, som har bäst chans att hjälpa människor som mår dåligt av olika anledningar. Linton främhäver följande ”bojar i tillvaron” som kan hålla svenska narkomaner ”flytande under den skakiga resan ut ur helvetet: bostad, medicin, arbete, familj, terapi, laglighet.”

Jag tror inte jag skulle gå så långt som att legalisera droger, men KD:s riksting sa faktiskt ja till sprutbytesprogram. Jag undrar hur länge det dröjer innan de blir normen?

Frågan om sprutbytesprogram är inte frågan om relativism. Relativism och ”harm reduction” är inte samma sak. Absolutism tycker jag skulle passa bättre som beskrivning på människans tilltro till rationellt tänkande, logik, och människans inneboende värde i sig.

Advertisements
Det här inlägget postades i Droger, Familj, Människovärde och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Relativism kontra absolutism i frågan om droger

  1. Filosofiska abstraktioner som absolutism och relativism måste alltid vägas mot verkligheten. Till syvende og sidst blir abstraktionerna meningslösa om de inte går att tillämpa på verkligheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s