Välkommen till paradiset

är den senaste boken jag läst i Nordmalings biblioteks bokslukartävling som äger rum denna sommar.

Jag var på ett seminarium för tre år sen i Hörsalen på Stifts- och Landsbiblioteket i Linköping, som handlade om människohandel för sexuella ändamål, och förklarade att det kunde ses som vår tids slaveri. Det var Kristdemokratiska kvinnoförbundet som ordnade, och vi hade polisen med oss som berättade om deras arbete mot trafficking och sexhandel i Östergötland.

Samtidigt håller jag på att läsa ”I muntra damers sällskap” som skrivits av Alexander McCall Smith (sjätte boken i serien om Damernas Detektivbyrå, och ja, jag har läst de andra fem den senaste månaden). I denna bok brottas huvudpersonen med det här att folk inte längre bryr sig, att de tycks utnyttja varandra utan att förstå hur det skadar dem själva.

Alltså, det var ju otänkbart i den gamla botswanska moralen att vara oärlig, att springa från en nota, till exempel, på ett café. I ”Välkommen till Paradiset” förklarar journalisten och författaren Jennie Dielemans att mayafolket påverkats negativt främst på två sätt av turisterna. Soporna, en stor mängd flaskor och plast, som de lämnar efter sig, och det här med moralen. Att föräldrarna måste ut och jobba i städerna eftersom naturen inte längre kan försörja dem när ekosystemen havererar (på grund av den massiva turismen, alla hotellbyggen, all korruption, alla fuskbyggen), och eftersom föräldrarna inte längre har så bra koll på sina ungdomar längre, så lider deras moral.

Jag undrar vad som ändras över huvud taget i världen. Vi lär oss om slaveri och om kolonialism, och vi lär oss att det är fel och slut med det, men det är ju inte som att det är slut med det. Vi lever fortfarande mitt i det. Och jag tror att det har sitt ursprung från att vi inte ser vår medmänniska, att vi till exempel inte inser att den som servar oss på semestern är en bror eller syster, som vi ska respektera.

Det här med att man alltid ska pruta utomlands – återkom flera gånger på ett väldigt negativt sätt, när Dielemans intervjuade personer som bodde i Thailand eller i Vietnam. När människor kämpar för att få ihop tillräckligt för att försörja sina föräldrar hemma i byn, varje dag, varför ska turister, som rest dit och tar emot deras arbete, inte betala det de begär? Om de kan, alltså, det är ju inte alltid folk kan, men det kan väl inte vara en princip att alltid pruta? Särskilt inte när det gäller futtiga småpengar.

Jag har rest ganska mycket trots allt, men det mest givande jag upplevt när jag har rest är faktiskt att få träffa nya människor, eller träffa vänner i sina egna miljöer. Jag skulle gärna åka till nya platser, men om det inte finns någon att träffa där, om jag bara skulle åka till ett fint hotell med en pool med massor av svenskar där, då försvinner glädjen av nya möten. Det blir ju inte mycket av dem. Det kanske inte är därför heller som många åker på chartrade all-inclusive semester, som Dielemans fördömer eftersom de endast berikar några få västerlänningar och utarmar lokalbefolkningen, miljön, och familjernas stabilitet. Det är som att turisterna stjäl deras stränder, de som bor där får inte längre komma. Ska de tacka för det?

Det är svårt att komma med snabba lösningar som verkligen tar bort problemen. Men att Sverige skulle fördöma och rättmätigt kunna åtala och straffa svenskar som köper sex i utlandet tycker jag är ett väldigt bra förslag. Thailand har egentligen förbud mot prostitution, men polisen ser genom fingrarna. Om Sverige skulle se efter sitt eget folk kanske den här nya kolonialismen och utnyttjandet av andra människors naturresurser utan att ge tillbaka på ett rättvist sätt, kanske något kunde bli bättre.

Men jag blir pessimistisk och tänker att människor sällan vill ändras. Jag vill trots det tro att om våra lagar är rättvisa, så finns det en större chans till ett rättvist samhälle. Om vi ser till att straffa dem som utnyttjar andra, istället för att godkänna mutor… ja och så var det de burmesiska flyktingarna som bygger hotell i Thailand, som inte får flyktingstatus eftersom Thailand inte skrivit under FN:s flyktingkonvention – de blir livegna till sina arbetsgivare med en ohållbar livssituation, men kanske är det bättre än i Burma… eller bättre än att åka hem igen i alla fall… är det bra då? Vad kan vi göra?

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker, Människovärde och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s