Friheten att kunna välja bort

Vi var båda nervösa idag inför första skoldagen. Vi hade varit och hälsat på tre gånger förra terminen så vi skulle vara beredda på hur det fungerade på skolan. I maj sa vår femåring att hon skulle börja i skolan till hösten, så vi lät bli att avsäga oss, som det fungerar i vår kommun när man ska tacka ja till förskoleklass i närmaste skola.

Under sommaren har vi vägt fram och tillbaka, och senaste veckorna har det varit tveksamt, vi har sagt, nu har du ju sagt att du ska börja, du får i alla fall försöka några veckor innan du bestämmer dig.

Dagens upplevelser visar att det hänger så otroligt mycket på läraren och miljön. Jag önskar att alla barn som började i förskoleklass hade en klass med endast en handfull elever, lärare och assistent som bryr sig om, och massor av möjligheter för lek och skapande. När vi såg skåpet med penslar och målarfärger lyste ögonen riktigt upp. En pojke hade byggt upp ett samhälle av Bionicle och levde sig helt in i det.

Det som är friheten att kunna tacka ja till en förskoleklassplats är att man också kan tacka nej. Det var ett barns familj som hade ändrat sig och skulle vara ”ledig” istället. Det måste fortsätta få vara så. Jag önskar att det var så i hela skolgången, att vi kände efter som familj vad som passade oss, och att vi ansvarade för barnens utbildning, och anlitade lärare på skolan när den levde upp till våra förväntningar. Men att man kan tacka nej om det inte passar av olika skäl.

Jag tycker det är hög tid att vi slutar ”ta ansvar” som samhälle och låter familjerna ta ansvar för sina barn och deras utbildning. Samhället kan erbjuda lärare och goda lärmiljöer, inte minst bibliotek, men bör aldrig tvinga eller förpliktiga till att vara på en viss plats, särskilt inte när det gäller så lång tid som dagens skolplikt är. Ingen annan grupp i samhället har sådana restriktioner som skolpliktiga barn.

Sverige bör instifta läroplikt istället för skolplikt, och lita på att föräldrarna tar sitt ansvar om de får möjligheten. Vårt samhälle skulle berikas otroligt mycket om barnen fick ta större plats på fler platser än i skolan.

Advertisements
Det här inlägget postades i Skolan och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Friheten att kunna välja bort

  1. Gunilla skriver:

    Jag förstår din tanke Ellinor men skolplikten är inte till för att lägga ansvar och restriktioner på barn utan är tänkt att fungera som en rättighet för barn som av en eller annan anledning har föräldrar som inte har vett att se till deras bästa. Jag håller med om att det är bakvänt och att man antagligen angriper ett sådant problem från fel håll då föräldrar i allmänhet inte vill annat än det bästa för sina barn och borde själva betros med att fatta rätt beslut för just sina egna barn.

    Efter 11 år som lärare tänker jag dock också på alla de barn som har skolan som ett andningshål, som är nervösa och rädda inför lov då det innebär mycket obehaglig tid hemma, jag tänker på alla barn som aldrig får ett varmt mål mat hemma utan som helt förlitar sig på skollunchen. Jag tänker på den mamma jag träffade med munchhausen som såg till att övertyga dottern om hur sjuk hon var så att hon stannade hemma och höll henne sällskap, mamman som inte orkade ta kampen med sitt barn som ville vara hemma utan lät honom spela TV-spel i 4 år till han själv vaknade upp och kom tillbaka till skolan i åk 7 med enorma kunskapsluckor att fylla. De barn som skulle hållas hemma för att vara barnvakt åt yngre syskon osv osv. Skolplikten är ett trubbigt verktyg men trots allt ett verktyg i sådana lägen.

    Jag håller som sagt i sak med dig och i en perfekt värld hade jag gärna sett det fungera. Hittar man ett annat sätt att skydda barn och ha viss insikt i familjer utan skolplikt är jag villig att lyssna, men det går inte att komma ifrån att den idag fyller en funktion. I länder utan skolplikt kan föräldrar hålla barn hemma för att hjälpa till med försörjning. Det är att hårddra resonemanget men är en verklighet i många andra delar av världen. Jag tar inte för givet att det inte skulle kunna ske här.

    • ellinorpetersen skriver:

      Alltså, för de barn vars föräldrar vill hemundervisa borde man ju underlätta. Det är det jag försöker förklara med många av mina inlägg. Hela tiden läggs krokben för dem, det är väl bara ett fåtal som fått tillstånd och desto fler som emigrerat. Jag vill kunna ha det som ett alternativ om skolan inte lever upp till mina förväntningar. Till exempel förskolan som inte är riktigt lika reglerad har ju ibland jätteproblem med sina stora barngrupper och särskilt många småbarn, när barnen bäst skulle få knyta an i tre år i alla fall för att få en grundtrygghet.

      Vissa barn mår inte bra i skolan, och skolan ser inte till att alla barn slipper ifrån mobbning och kränkningar. Några lärare är olämpliga, och då måste man ha möjlighet att välja bort det. Nu är jag nöjd med vår skola hittills, men om något ändras vill jag ha flexibilitet att ge mina barn utbildning på annat sätt.

      • Gunilla skriver:

        Ja där är vi i sak eniga och jag delar egentligen din uppfattning. Du vill kunna skydda mot bristande skolsystem vid behov och skolplikten syftar till att skydda mot bristande föräldraskap.

        Jag ville bara förtydliga att skolplikten inte är något som är ämnat att begränsa eller tvinga barn, utan även där är ambitionen att skydda. Det är väl bra att alla tycks eniga om att de vill skydda de små. Sen är det bra med diskussion hur man bäst gör det.

        Jag tror precis som du på aktiva och föräldrar som vill och kan ta ansvar. Men jag tror också att skolan fyller en otroligt viktig funktion och jobbar hellre för att förbättra den än för rättigheten att hemskola även om jag politiskt är för valfriheten.

  2. Margareta Jansson skriver:

    Man kan aldrig få för mycket kunskap.Och det bästa är ju att kunna välja undervisningsform,hemma eller i skolan.

    • Gustav skriver:

      Tror du verkligen att det skulle fungera?
      Vad ska vi då med lärarna till? Är deras utbildning helt överflödig?
      Integrationen gynnas knappast av att folk hålls hemma/isolerade.

      • Margareta Jansson skriver:

        Valfrihet är väl bra för alla.Jag menar inte vi inte ska ha några lärare,för skolan behövs också.
        Kan man i hemundervisnig ge barnen gymnasiekopetens,så är det ju bra.
        Jag tror ju mer på att hemundervisning är till för klasserna 1,2 och möjligen 3.
        Högre upp i undervisningen ska det finna personal som har gått igenom lärarhögskolan och har därmed full kompetens

      • ellinorpetersen skriver:

        Forskning visar att hemundervisade barn lyckas lika väl och till och med bättre än barn som gått i skolan, hela vägen in på prestigefyllda universitet. Jag propagerar inte för att alla barn ska hemundervisas, det är det inte alla som vill, eller passar inte alla familjer. Däremot är det jätteviktigt att kunna välja bort något som inte fungerar, eftersom det faktiskt ofta inte gör det. Det skulle kanske få fart på dåligt fungerande skolor. Som det nu är har de liksom en publik som är mer eller mindre fast.

        Dessutom är hemundervisning inte menat att vara isolerande, det är tyvärr så att många skolbarn är isolerade från resten av samhället eftersom de sitter i skola och fritids istället för att kunna röra sig runt i samhället mer, som hemundervisade barn i större grad får göra.

  3. Margie skriver:

    Det kan vara värt att påpeka i sammanhanget att det inte är särskilt länge sedan (ungefär 3 generationer eller omkring 75 år) som gemene man inte hade möjlighet till någon utbildning och dagens ordning skapades för att alla oavsett ekonomi skulle få tillgång till det. Det är en ny situation idag och det vore önskvärt att revidera lagen. Men det är fortfarande så att det finns barn som inte skulle få särskilt omsorgsfull utbildning om inte samhället tillhandahöll den. Därför är det viktigt att man erbjuder det i samhällets regi.

  4. Gustav skriver:

    Jag nöjer mig med att konstatera att våra åsikter går isär.
    Valfrihet är bra men det finns gränser. Tänk bara på hur dyrt det skulle bli att ersätta en lärare med säg 15 vuxna mammor/pappor. Ska dessa personer leva på bidrag istället för att jobba?
    Eller hur ser ekvationen ut? Vad ska samhället avstå för att ha råd med detta? Hur ska samhället kunna verifiera att barnen/eleverna lär sig tillräckligt mycket? Frågorna är många och nu väntar jag bara på svar.

    • ellinorpetersen skriver:

      Vem är det som betalar för lärarna i dagsläget? Jo, det är alla skattebetalare. Jag kräver inte att leva på bidrag för att kunna ta hand om mina egna barn, men det vore ju skönt om vår familj inte behövde betala lika mycket i skatt då, när vi t ex inte utnyttjar barnomsorgen. Att föräldrarna har intresse av att barnen lär sig vad de behöver för att kunna fungera som vuxna är något vi måste förutsätta. Att vi samarbetar om detta blir en självklarhet när vi ser våra egna brister. Däremot är det inte klokt vilken möjlighet till hjärntvätt som vårt land med sin förbannade skolplikt har satt upp. Det är samma system som Tyskland införde 1938, plikten att vara i en byggnad. Den plikten finns vad jag vet bara i dessa två länder, Sverige och Tyskland. Det är på tiden att vi vaknar upp och börjar betro föräldrarna om att se efter sina barns bästa, i första hand, istället för att hela tiden lita på kommunala tjänstemän, att de ska upprätthålla någon sorts standard. De har inte samma intresse i våra barn som vi. Hur kan de? Det är inte möjligt.

      Det kan ju också påpekas att skolpengen och barnomsorgspengen som betalas till den institution som barnen befinner sig på i, inte är helt liten. Hemundervisning är garanterat billigare från samhällets sida.

  5. Håller med allt utom att samhället (du menar staten?) ska tillhanda lärare. Det är för det första omoraliskt med skatt (som skulle finansiera det) och ineffektivt. Det blir aldrig bra med statligt skötta saker. Det saknas incitament att göra något riktigt bra (ofta) däremot skulle frivilligt finansierades lärocenter för barn med oengagerade föräldrar vara helt på sin plats.

    • ellinorpetersen skriver:

      Faktiskt tycker jag man kan prata om samhället utan att mena staten. De flesta svenskar tänker att de är samma sak. Men civilsamhället mäktar med mycket. Och då håller vi nog helt med varandra. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s