Tävlingsmoment i skolan

En sak som jag nog förträngt från min egen skoltid är hur tävlingsinriktat det kan vara. Det är väl ingen fara om man lyckas ungefär som alla andra, eller om man till och med är riktigt bra på något, kan man tycka. För den som alltid kommer sist är det inte så roligt däremot.

Jag vill inte att barn från det de är sex år gamla ska tas ifrån den där ivern att lära sig i sin egen takt, genom att hela tiden jämföras med hur snabba de andra är.

Det gäller särskilt idrotten. Där kan det skilja mycket om man är född i början eller i slutet av året, och även genetiskt arv skiljer sig åt. Även om det bara är ”på skoj” är det inte längre roligt när allt handlar om jämförelsen. Det är inte ett sånt samhälle jag vill ha, men det är det vi skapar med alla dessa tävlingar. Vad är det för bra om vi bara har Skol-DM i idrott, men inte bryr oss om att uppmärksamma dem som är duktiga (hm, jag menar, duktigare än de andra… inget verkar längre handla om att kunna något som mästare) i andra ämnen? Det är inte konstigt att vi har en anti-plugg-kultur på så många håll. Det är inte ens en merit på skolnivå att lyckas väl i något annat än idrott, såvitt jag vet. Jo, på gymnasiet kanske, eller om man går i profilklass.

Jag läser ibland om tävlingar i USA där man ska stava ord. Spelling Bee heter det, och det är visst riktigt häftigt att vinna i sin skola eller i sitt distrikt. Det är inte så att jag tycker att vi borde ha stavningstävlingar i Sverige, men det sätter saker lite grann i perspektiv – tycker vi det är viktigt att kunna stava ord, att springa fort, eller att kunna ifrågasätta vad läraren säger? Eller att kunna räkna ut hur mycket det kostar att ta ett lån för att köpa bilen jämfört med att spara ihop pengarna i förväg? Och så vidare.

Om vi ska ha tävlingar, låt det åtminstone få vänta några år. Bäst av allt, låt barnen lära sig i sin takt, och upptäcka när de själva kan bidra till konversationen och samhället. Det blir så när man bemästrar något. Att introducera tävlingar innan man är redo blir kontraproduktivt och gör att folk tappar sugen innan de ens gjort ett ärligt försök att bemästra det. Idrottstävlingar finns det gott om i samhället. Det behövs inte att vi har dem i skolan också.

Annonser
Det här inlägget postades i Skolan och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Tävlingsmoment i skolan

  1. Anna Teig skriver:

    Det finns nutidsorientering, det tävlade vi i i skolan. ”Vi i femman”, och något radioprogram som jag inte kommer ihåg vad det heter där mellanstadieskolor från hela landet tävlar i frågesport. (Typ som ”Vi i femman” fast man kan vara med i alla tre åren). Lästävlingar där man vinner priser eller liknande beroende på hur många böcker man läst. Skolsimstävlingar, inte de där på tid utan där man kunde vinna priser och glass beroende på olika aktiviteter i vattnet, typ simma x antal längder. Det gick inte på tid utan handlade ”bara” om att ”göra det”. (Det är iof sport men inte på tid eller mot andra utan alla kan vinna bara de gör det som krävs) I högstadiet finns oftast tävlingar i skolans val (profil), exempel om profilen är media så finns det olika medietävlingar man kan vinna. Både mellanstadiet och högstadiet har teknikdagar där man får uppfinna olika saker och bäst uppfinning vinner. Kommer inte ihåg om det fanns i lågstadiet men mellanstadiet och uppåt finns uppsatstävlingar, poesitävlingar, tävlingar om att göra omslaget till adresskatalog/skolkatalog) Historietävlingar typ bygga en medeltidsby och tävla mot de andra skolorna i länet, bildtävlingar, teaterföreställningar/konserter (inte riktigt tävling men chans för de som är duktiga på det att visa upp sig) musikläger. Det finns mattetävlingar från låg-högstadiet i alla fall. I högstadiet finns även tävlingar i biologi, fysik och kemi.

    Jag kan säkert komma på massor mer och då är jag ändå uppväxt i en förhållandevis liten stad förhållandevis långt från en större stad. Så jag tycker att den bild du målar upp är orättvis. Visst, det finns många sporttävlingar under skoltiden och vissa är individuella och vissa är lagsporter. Långt från alla är bra på sport, men det finns de barn som bara är ”bäst” på sport, som inte sticker ut inom något annat område och de måste också få ha sina tävlingar precis som de som gillar att skriva eller rita osv. Lagsporttävlingar är bra för det utvecklar en bra laganda och man får träna på att samarbeta oavsett om man vinner eller ej. Individuella sporttävlingar är bra för det ger de elever som är duktiga på sport en chans att visa det. Visst det finns många andra chanser att utöva sport utanför skolan, men det är inte alltid de som är bra på sport i skolan som är bra på sport utanför skolan, eller som för den delen har råd att hålla på med samma idrotter utanför skolan. Jag tycker att den kommunala skolan är en jättebra arena för de flesta att få visa sina bästa sidor. Sen visst, jag håller med om att det finns områden som kan utvecklas. Men jag håller inte med om att det bara är fokuserat på sport.

  2. ellinorpetersen skriver:

    Hej Anna, Visst finns det andra tävlingar. Det jag ville säga är att med idrott är det så orättvisa förutsättningar (men så är det kanske även med andra saker, i för sig). Att som sex- eller sju-åring få för sig att man inte är så duktig bara för att man är född sent på året kan ju göra att man inte tror att man kommer kunna, någonsin, trots att man kanske skulle det, om man fick träna i några år.

    Precis som du säger, kan det säkert vara bra för en del barn att få känna sig duktiga, men jag tycker inte om att det alltid sker på bekostnad av andra. Det handlar inte om att bemästra något, bara om att vara bättre än någon annan. Tävlingar som du beskrev, där man ska klara av något och få ett pris är bättre.

    Lästävlingen i somras på biblioteket var ju en sporre att lära sig läsa för en tjej jag känner. Då skulle man läsa tio böcker och skriva titlarna, och sen lottades ett antal böcker ut till dem som lämnat in. Det var för folk i alla åldrar. Det är liksom förutsättningar på olika sätt, och inte något som man tvingades vara med i, som det tyvärr ofta verkar vara med idrott i skolan. Lagsporter har jag haft väldigt mycket problem med eftersom idrottslärare velat att vi skulle välja lag, och det sänker ju självkänslan helt att veta att ingen tycker man platsar. Sen visade jag mig själv att jag kunde efter att ha tränat i några år, men det var inte på skolidrotten, utan på fritiden. Förutsättningarna för att lyckas ta sig fram och bli duktig i skolans idrott var minimala.

    Om du läser huvudpoängen i slutparagrafen är det att vi borde vänta tills barnen är lite äldre och mognare, inte börja med det redan när de är sex år. Det är alldeles för tidigt.

  3. Gustav skriver:

    Att skolan är tävlingsinriktad är bara bra. Mer av den varan tack! Livet är ju en enda stor utslagstävling. Är man inte fokuserad/på tårna så blir vuxenlivet jobbigt. Vem tjänar på slappa stilen? Nää, sikta mot stjärnorna så når ni förhoppningsvis trätopparna. Kidsen bör lära sig att det är vinna eller försvinna som gäller. Förövrigt håller jag med Benjamin Disraeli (citat nedan).

    ”Det finns ingen bättre utbildning än motgångar”

  4. ellinorpetersen skriver:

    Ja du Gustav, jag är osäker på om du menar allvar? Jag tror att det verkligen hämmar deras utveckling att alltför tidigt introducera det du kallar ”vinna eller försvinna”. Bättre vore att ha mer samarbete förstås, och där varje barn blir sett för att de ansträngt sig, istället för att bara se dem som är ”bäst”. Jag tycker verkligen inte att livet är en utslagstävling. Däremot kanske man kan tro det om man ser på TV, vilket vi, som redan diskuterats, sällan gör…

    • Anna Teig skriver:

      Kanske kan vi ha som i skidskolan för barn, att alla barn får medalj oavsett vilken plats de hamnar på när de är små?! Om jag minns rätt så var det satt så till tre spann. Så alla vann antingen 1:a, 2:a eller tredje plats

    • Gustav skriver:

      Jag ser hellre att barnen får lära sig hantera eventuella motgångar än att man är överbeskyddande. Sen har du kanske rätt i att åldern har en viss betydelse (när blir barn redo att möta verkligheten?). Å andra sidan föds ingen med identiska genetiska förutsättningar (undantaget enäggstvillingar). Det är knappast bara inom idrotten/gymnastiken som någon kommer sist. Tänk t.ex på alla barn som lider av dyskalkyli eller dyslexi. För dem kanske idrotten betyder allt.

      Hoppas att det inte blev allt för rörigt nu. Jag vill bara ge perspektiv på saker och ting.

      • Ellinor Petersen skriver:

        Det är klart det är bra att hantera motgångar. Det är inte det jag stöter mig emot. Men jag tycker inte att skolidrottstävlingar handlar om verkligheten. Verkligheten tycker inte jag handlar om att tävla, vinna och försvinna. Det handlar om att lära sig att alla kan vinna, kanske inte alla bli lika bra på allt, men det är inte viktigt. Att kunna bemästra något är värt mycket, men det premieras inte i skolan. Då ska man bara vara bättre än de andra jämnåriga. Det är INTE verkligheten, då har man hela livet på sig att bemästra något. Det gör inget att man inte är snabbast, bäst på att räkna, eller vad det nu är man råkar vara ”först” med. För barn utvecklas i olika takt, och precis som vi konstaterat är det alldeles för tidigt att försöka slå ut barn redan i lågstadiet för att de inte utvecklats på samma sätt som de andra. Tids nog märks det om man kan bli skicklig på något, men de flesta kan lära sig bara de har intresse av något, och DET går man miste om när man ”ska” kunna något redan innan man fått pröva på det ordentligt. Man ska liksom bevisa för alla de andra att man kan något innan man själv vet om man vill tävla i den grenen. Förstår du nu hur jag tänker?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s