Varför hemundervisning fungerar

Andra dagen på Global Home Education Conference lyssnade jag på Dr. Gordon Neufeld, som är utvecklingspsykolog från Vancouver, Kanada.

Han började med att presentera vad det är vi önskar att barn ska lära sig för att bli vuxna, välanpassade medborgare, och sedan förklarade han varför det är mer gynnsamt att utveckla dessa saker i en hemmiljö, än i en skolmiljö.

Hemundervisade barn tillbringar mindre tid med sina studier, men lyckas konsekvent bättre på standardiserade tester. Dessutom är de motiverade elever, uppvisar större mognad, har färre beteendeproblem, blir mer sociala, och har högre självkänsla.

De fyra resultat som vi vill se hos barn är alltså:

1. Mognad, att de utvecklar sin fulla mänsklighet – och detta är inte något automatiskt, det händer inte med alla.

2. Att de är läraktiga, att de är mottagliga för undervisning.

3. Att de socialiseras, att de är välanpassade till social samvaro.

4. Att föräldrarna har kraften och färdigheten att vara föräldrar.

Neufeld presenterade flera myter: till exempel att ÅLDERN skulle vara den primära faktorn för mognad. Så är det inte, vi har sett hur människor inte utvecklar sin fulla mänsklighet, och utvecklas mindre än de gjorde tidigare, att de uppvisar en lägre grad av mognad vid samma ålder. Även att man behöver LÄRA sig att växa upp, att turas om, vara rättvis, självständig, ta socialt ansvar, lösa problem, och komma överens. Och att SKOLAN skulle spela den primära rollen i undervisningen av våra barn för att de ska mogna.

När vi talar om att ett barn ska uppnå sin fulla mänsklighet eller sin fulla potential, talar Neufeld om tre olika sidor av en triangel. Att människan har en person, som fungerar separat och självständigt, en person som kan hantera förändring och motgångar, en person som är social, som kan hantera flera känslor samtidigt – både att vara ”tillsammans” och att vara ”separat”. Vi har samtidigt integritet och kan vara diplomatiska.

Neufeld förklarade att barn behöver växa för att kunna utveckla dessa egenskaper. Det är ingen garanti att människor växer på dessa sätt bara för att de uppnått en viss ålder. Det kommer inifrån och ut, det är inget man kan lära barnen utifrån. Till exempel måste barn få utsättas för något som inte går att ändra på, för att kunna lära sig att hantera motgångar – mamma säger ”nej”, eller en närstående dör, osv. Barnet lär sig att integrera flera känslor genom att uppleva konflikter, och känna alla sina känslor.

Det går inte att ”uppmuntra nyfikenhet”, för istället så driver man bort den. Viljan och ansvaret kommer inifrån. Vi utvecklar en relation med oss själva och upplever konflikter. Men om vi ”uppmuntrar” eller försöker driva barnen till självständighet, så är det troligt att de istället blir klängiga och beroende.

En av de största upptäckterna inom inlärning är att människan lär sig genom känslor, inte genom rationalitet. Det går inte att undervisa integrerad tillväxt, eftersom detta kommer inifrån, det är en frukt av att barnet fått växa i fred. Neufeld talade om vikten av att få vila från anknytningen – vilket barn får göra om föräldern erbjuder mer än vad som efterfrågas.

Jag har funderat på detta också, och sett tydligt hur barn som får den närhet de vill ha, är glada att ta upp sina egna projekt och arbeta med dem i timtal, och kreativiteten flödar. De behöver inte arbeta, deras hjärnor är i vila från att uppsöka sin anknytningsperson, eftersom hon eller han är tillgänglig, men inte behövs just då i leken, bara som trygghet. I leken lär de sig i stället, det är i leken som känslan av lycka är så tydlig, och det är just i entusiasmen som hjärnan kan tillväxa.

Neufeld underströk vikten av att barn måste få känna sårbara känslor, eftersom det leder till den här integreringen av olika känslor. När barn inte kan känna sig sårbara, eftersom de hela tiden måste arbeta (till exempel när de är i skolan och det är många jämnåriga omkring dem), leder det tyvärr ofta till våldsamheter. Neufeld har arbetat mycket med ungdomar som mått dåligt, som haft stora problem, och i majoriteten av fallen har de inte längre kapaciteten att gråta, de kan inte längre känna sig sårbara, och det leder till stora problem för dem, menar han.

Neufeld förklarar att det vi ser – dvs frukten av tillväxt, är inte hur vi når dit. Det vi inte ser är rötterna, och det är det som vi måste förstå för att lära oss varför saker är som de är. Empirisk vetenskap baseras på det vi kan se. Han gick vidare för att förklara anknytningen som en växt med olika rötter som måste växa ner i jorden för att kunna bära de önskvärda frukterna. Första året, handlar anknytningen om att fysiskt vara nära sin anknytningsperson. Genom syn, lukt, hörsel och givetvis känsel. Andra året handlar det om att imitera anknytningspersonen. Tredje året handlar det om att tillhöra, och vara lojal mot anknytningspersonen. Fjärde året vill barnet vara viktig för sin anknytningsperson, och det gör ont att separeras från denne. Femte året handlar det om kärlek, inte imitation längre, och sjätte året vill barnet ge sig tillkänna med sina egna tankar, det blir en psykologisk närhet, som gör det lättare för barnet att hantera fysisk separation. Barnet har gett sitt hjärta till sin anknytningsperson.

När barnet redan har gett sitt hjärta till sin mamma, pappa, farmor, morfar, mostrar och farbröder osv, så är barnet inte lika sårbart när han eller hon i tonåren ger sitt hjärta till någon annan, och det inte besvaras. Tyvärr ser vi många barn som inte får utveckla denna djupa anknytning till sina föräldrar, och istället utvecklar de anknytning till sina jämnåriga, som inte alls kan ge det stöd som barnet behöver för att kunna utveckla sin fulla mänsklighet. Neufeld förklarade att det inte går att undervisa något barn som inte först har gett läraren sitt hjärta.

Flera revolutionerande idéer presenterades under seminariet, ett av de viktigaste är att det varken är hur man undervisar (pedagogik) eller vad man undervisar (läroplan) som gör den största skillnaden – utan istället är det barnets läraktighet, barnets vilja och mognad att lära sig något. När vi talar om mål med utbildningen, måste vi se till barnet, och inse att det största är mognaden, att barnet får utveckla sin fulla mänsklighet, att det inte handlar om läraren så mycket som det handlar om barnet, att barnet får leka i en vila från anknytningsarbete. Dessutom behöver barnet stöd från sin anknytningsperson för att hantera motstridiga känslor. Föräldrar är mycket bättre rustade för detta, eftersom skolan har en s k utjämnande miljö, där likhet premieras, och det är svårt att känna sig sårbar i en otrygg miljö för sårbara känslor. Just sårbarheten är alltså en del av kärnan varför barnen har så svårt att mogna i en skolmiljö, eftersom vi behöver få känna oss sårbara för att kunna erkänna oss och andra som separata, självständiga personer.

För människan och för vårt samhälle är det viktigaste att barnen får mogna inte att de utbildas.

Barnen är gjorda för att uppfostras av personer som de har anknytning till. Hemmet är inte bara mer uppenbart en tryggare miljö för detta, men skolan kan också sabotera de villkor som behövs för att mogna. Barn behöver känna att ”det inte finns något som kan skilja dig från min kärlek.” När de tror att de kommer att separeras, händer en hel kaskad av negativa saker: barnet blir rädd och försiktig, söker kontakt, blir dominant, flyr sin sårbarhet, blir frustrerad och aggressiv, och skapar defensiva ny-anknytningar – t ex till dockor eller andra fantasifigurer. Många föräldrar ser bara att barnet inför hotet om separation söker kontakt, att de kommer när de hotar att de ska gå utan dem, men ser inte alla de andra rädslorna som kommer till ytan lite senare. Neufeld förklarade att barn bara känner en känsla i taget, och därför ser vi bara den första reaktionen, ”ja, ja, jag kommer” och barnet skyndar att komma till föräldern. Vi kopplar inte samman de andra rädslorna, mobbningen som kan uppträda senare, våldet, självmorden, försiktigheten, skärandet och brännandet, skräckfilmerna, med barnets upplevda hot om att de kommer separeras från vår kärlek och vår närhet.

Det viktigaste för att barn ska lyckas med sin inlärning är att de finner sig i goda, rätta relationer. Detta sker mycket lättare för barn som undervisas med hemmet som bas. Man har ju också sett i forskningen att den mesta inlärningen och tillväxten och utvecklingen sker spontant och informellt, de första fyra åren i barnets liv. Trots att det viktigaste för barnet är relationen till sin lärare, finns det inga kurser som handlar om relationen mellan elever och lärare, i lärarutbildningen. Den enda frågan vi behöver ställa oss under de första två veckorna av skolan är ”Tycker barnet om läraren och tror barnet att läraren tycker om henne eller honom?” Trots våra bästa försök leder undervisning inte alltid till att barnet lär sig.

Neufeld förklarade att blyghet är något som barn visar människor som de inte har en anknytning till. Eftersom de har anknytning till sina föräldrar kan barnet använda sin intelligens och visar sig smartare när de får vara med dem än med någon de inte har anknytning till. Istället uppvisar de trots, de vill inte vara till lags, de vill inte göra det som den personen säger.

När det gäller socialisering så är ”att bry sig” något absolut instinktivt, som inte kan läras ut. Det är något som händer som stör, när barnet inte längre bryr sig. Vidare finns det vissa myter om hemundervisade barn – att de blir socialt missanpassade, att skolan fostrar demokrati, att kulturen förmedlas genom rätt exponering, som formas av skolorna, och att när barn umgås med ”likar” så leder detta till socialisering.

Tvärtom ser vi att när barn umgås med andra barn, leker de aldrig ”jämlikt.” Istället är deras lekar om hierarkier, det är mamma, pappa, och barn, det är lekar där någon vinner och någon förlorar, det är lekar där en är lärare och en är elev, osv. Det har visat sig att människan inte fungerar som ”likar” utan istället får man tala om att man ser andra som separata individer. När man själv kan se sig som separat och självständig, kan man se andra på det viset också. Det är inte värdefullt att insistera på att alla är lika, eftersom vi inte är det. Däremot förtjänar alla respekt, och när vi ser att ett barn behöver ledning, kan vi ta ledarskapet. Men när det gäller barn i samma ålder, har de inte mognaden för att utöva ett gott ledarskap. Vi ser följderna av detta: i Kanada har en ny dialekt utvecklats bland ungdomar, och ordförrådet har gått ner. Ungdomarna är anknutna till sina jämnåriga och vill vara lika dem, men det är inget ledarskap som hjälper dem utveckla sin fulla mänsklighet.

Vad gäller demokrati sade Jean-Jacques Rousseau att ”Demokrati växer i hemmet.” Det blir mer demokrati när barnen får växa upp och lära sig integrera sina känslor i trygghet och växa och mogna i tryggheten av en fast anknytning till sina föräldrar, eftersom de förstår att de är separata och självständiga, och när de förstår detta, kan de acceptera andra såsom separata och självständiga också.

Barnen behöver känna sig ”hemma” med sin lärare, vilket är lättare att uppnå i hemmet. Det är lättare för föräldrar att ha kraften att vara föräldrar när anknytningen är stark, och i skolan kan detta uppnås endast om barnen har anknytning till sina lärare. Så är inte systemet uppbyggt idag, eftersom denna kunskap inte finns i skolan i tillräckligt stor grad.

Eftersom det finns så många saker som talar för undervisning baserad i hemmet, och så mycket som stör barnets utveckling i skolmiljön, så är det egentligen märkligt att vi ändå förespråkar att alla barn ska undervisas, och tvingas till skolan. Neufeld introducerade tanken att vi kommer till stadiet när inte de som hemundervisar behöver försvara sig, men de som skickar sina barn till skolan kommer behöva förklara hur de har tänkt.

Advertisements
Det här inlägget postades i Familj, Skolan och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Varför hemundervisning fungerar

  1. Ping: Waarom thuisonderwijs werkt | Kungslilja

  2. En man skriver:

    Men hjälp, detta inlägg är ett bevis på att självtilliten är fråntagen majoriteten, utvecklingspsykolog my ass, var fick denna luft ifrån ? vems skola närvarade denna would be expert, hur många spänn har den i påstått studielån som skall betalas tillbaka inkl ränta ?

    Lärare hit och dit, vem säger att småttingar behöver auktoriserade, pedagogiska , akademiska hyggligt vilseledda titelknuttar som ledsagare, klarar inte en ung varelse att själv upptäcka världen utan att bli påprackad andras filter redan från start, att man assisterar detta oskrivna blad och ser till att dom inte far allt för illa under denna resa kanske vore tillräckligt.

    Blind tro är ett synnerligen effektivt sätt att hindra sökandet efter ofriserad information.

  3. ellinorpetersen skriver:

    Gordon Neufeld började sin föreläsning med att förklara att han skulle säga saker vi redan kände till. Det han hoppas göra är att sätta ord på denna intuitiva kunskap, eftersom den riskerar att gå förlorad. Han har 40 års erfarenhet av att rådgiva bl a föräldrar till ungdomar som hamnat snett, och hjälper dem att hitta tillbaka till varandra. Han har bl a publicerat boken ”Våga ta plats i ditt barns liv”, som översatts till tolv språk, och hans idéer sprids också i Sverige nu: http://www.gordonneufeld.se/

    Trots alla fina ord om att man ska lära sig ”kritiskt tänkande” i skolan, tror jag inte att det fungerar särskilt väl. Det är bättre om man visar i handling att man respekterar den som vågar tycka annorlunda. Då är det tydligt att vi respekterar oliktänkande, att vi verkligen försvarar friheten. Till exempel när det gäller människor som vågar uppfostra sina egna barn istället för att skicka dem till skolan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s