Besök hos ett 3D-skrivarföretag

I höstas åkte äldsta dottern och jag till en mässa för barn i skolåldern med temat STEM (Science, Technology, Engineering and Math) i Sandy, Utah. En dag full av experiment och samtal med folk i olika branscher. Ett bord upptogs av Imagine That 3D. Vi stannade till och pratade med dem en stund, och fick löfte att det skulle gå bra att hälsa på för att se deras maskiner och lära oss mer senare. De skriver ut alla möjliga objekt i 3D. Till jul skaffade vi en liten hemma 3D-skrivare och vi har genomfört flera mindre projekt med den. Som jag nämnt tidigare har nioåringen designat i 3D och försökt sig på att skapa objekt och vi har även skrivit ut ett mynt som hon gjorde i Blender.

Att föreställa sig hur något kommer se ut är en nyttig övning, och att skapa en modell i ett mjukvaruprogram hjälper en att komma närmare visionen, men att sen se hur begränsningarna i materialet och i maskinen påverkar slutresultatet öppnar ögonen för hur man måste tänka när man designar saker. Man måste tänka på materialet, och även på maskinen eftersom det gör sådan stor skillnad på hur det blir när man genomför designen.

Så i veckan som gick bokade vi en timme hos Imagine that 3D och åkte dit hela familjen. Min man har genomfört ett mindre filmprojekt i Blender och förstår sig också på 3D-skrivaren än någon annan i familjen eftersom han jobbat mer med den än någon annan.

Vi fick se en massa olika skrivare, och lära oss om hur tekniken utvecklats, vilka problem och begränsningar de har, och om hur de har löst problemen och begränsningarna. Vi fick träffa Zach, som är ägaren, och Chris, som designar objekt i Blender. Ofta får de beställningar av saker som ska skrivas ut, men inte i rätt format. Då får de designa dem i t ex Blender, men det finns åtminstone en handfull olika alternativ. Det verkar som man kan välja vilket program man föredrar, och sen kan man bli expert på det, och lyckas, om man håller på tillräckligt flitigt. Några är dyra programvaror, andra är öppen källkod och helt gratis.

Vi fick se deras återvinningsstation. De har bunkar med nermalda material som de smälter ner och gör till ny tråd som skriver ut nya objekt. Sorterat i olika färger. Smart, eftersom material kan bli dyrt och man ofta får göra några iterationer innan projektet lyckas som man önskade.

Deras företag har gått igenom olika faser – i början sålde de mest 3D-skrivare, men nu lägger de ner mer tid på att designa objekt folk vill ha utskrivna, och de har en del kurser de undervisar också. De hjälper också köparna av 3D-skrivare att komma igång med sina nya maskiner.

Detta är ett exempel på något som inte hade gått så smidigt att ”plugga” till när jag gick i skolan. Teknologin fanns inte då. Säkert är det så att när mina barn växer upp kommer det finnas teknologi som inte är uppfunnen ännu. Jag tycker inte att det är klokt att sätta mina barn i en skola som generellt sett ligger efter den tekniska utvecklingen. Vi hittar den på plats och lär oss vad vi kan av dem som finns i industrin just nu.

Annonser
Det här inlägget postades i Skolan och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s