Vill barn skada sig själva?

Innan jag går vidare med det som är hjärtat i mitt inlägg ska jag bekräfta att såklart finns det barn som mår så dåligt att de skadar sig själva. Dessa ska inte förväxlas med vad jag skriver om idag.

Det har varit min observation och många andras, att barn tycker om att pröva nya saker, de vill se om de klarar av att klättra lite högre, om de klarar att stå på händer, om de kan balansera på någon avsats högt upp, och så vidare. Imorse läste jag i boken ”Passion-driven education” av Connor Boyack, som skrev om hur barn kan få en individualiserad utbildning.

To find that path, they’ll need the freedom to wander and experiment and explore the things that interest them in the moment their attention is hooked (s. 85).

För att hitta den vägen behöver de friheten att vandra och experimentera och utforska de saker som intresserar dem i det ögonblick som deras uppmärksamhet har fångats. (min översättning).

Peter Gray skrev för några år sedan ett inlägg om varför barn leker med risk. Han förklarade hur viktigt det är att barn får leka med risk för att lära sig om sig själva och för att förstå risken bättre. Han gjorde också kopplingen att om barn leker fritt, kan de själva styra risken, men om vuxna bestämmer hur de ska leka är risken högre att de skadar sig. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag har försökt att bejaka mina barns lekar även om det gjort mig nervös ibland.

För ett par månader sedan lekte vi i parken med en annan familj. De hade fem barn, vi fyra. Med tre vuxna och nio barn kan man inte vara med varje barn och bevaka allt hela tiden. Och även om det mest är småbarnen som leker med risk, och som dessutom har sämst omdöme, bestämde jag mig för att hålla en konversation med de andra föräldrarna och bara försöka se till att min tvååring inte rymde från parken. Lyckligtvis var det inte det som hade fångat hans uppmärksamhet. Istället ville han bemästra ett visst klättrande på lekplatsen. Klätterställningen är egentligen utformad för barn i åldrarna 5-12, så för tvååringen var det ibland svårt att nå upp och ner från stegen och rutschkanan. Men han var fast bestämd att klara av det ändå.

Jag såg en annan familj som kom dit, det var en mamma med ett barn i ungefär samma ålder. Hon satt vid sidan av klätterställningen och observerade sitt barn på ganska nära håll, och jag undrade om hon tyckte att jag var oansvarig som lät mitt barn klättra när det var möjligt att han skulle ramla mer än en meter ner i träfliset om han tappade balansen. Hon sa i alla fall inget. Jag kollade på avstånd för att se hur det gick för min son, och till min förvåning gick det alldeles utmärkt. Han klättrade och klättrade, upp och ner, och ramlade inte en enda gång.

Andra gånger har vi varit i parken och den här pojken har bestämt att han mycket hellre balanserar på en avsats som går längs utkanten, över cementtrottoaren, och avståndet går i en kurva, litet avstånd, större avstånd, och sen litet igen, eftersom det är en backe ner och upp igen, medan avsatsen håller samma horisontala nivå. Det gör mig alltid nervös, särskilt som det finns ett rör ungefär där det är som störst avstånd till marken, som går över avsatsen, som han måste kliva över och inte snubbla, för att inte skada sig. Jag brukar följa med så att jag ska kunna fånga honom om han skulle ramla. Men han brukar inte behöva det. Ibland får han för sig att leken är att hoppa in i min famn när jag håller mig nära. Det är alltid roligt att han vill hoppa, och det känns som en lek vi leker tillsammans, istället för när han leker för att utforska sina egna möjligheter, och jag bara finns där som beskyddare.

Igår hade jag en annan erfarenhet. Jag tog barnen till utomhuspoolen, det blev andra gången på säsongen, och andra gången på två dagar. Samma oförskräckta tvååring bestämde sig för att se hur djupt han kunde gå i vattnet. Den här gången tog jag en mer beskyddande roll, och höll mig på nära håll. Det hade nämligen visat sig att även när han var i ganska grunt vatten, hade han lyckats ramla och falla under ytan. Och även om han klarat att ta sig upp några gånger, ville jag inte att han skulle drunkna. Jag fick följa efter honom och försökte stoppa honom från att dränka sig själv. Problemet med poolen är ju att om man håller på att drunkna kan man inte ropa på hjälp.

Vad har ni för erfarenheter av att låta era barn leka med risk? Vad är acceptabel nivå på utforskning, och vid vilka lekar hovrar ni som en helikopter (som jag i poolen)?

Annonser
Det här inlägget postades i Familj, Frihet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s