The Case Against Education: Fallet emot utbildning

Igår läste jag färdigt Bryan Caplan’s ”The Case Against Education: Why the Education System is a Waste of Time and Money.” Eftersom jag är mycket intresserad av att omvärdera majoritetens ståndpunkt, och även mina egna, tyckte jag att titeln var fängslande. Jag lyssnade på honom på YouTube och bestämde mig för att det skulle vara värt att förstå varför utbildningssystemet skulle vara ett slöseri med tid och pengar.

Lite bakgrund: Caplan är en ekonomiprofessor och kallar sig för en visselblåsare. Han framställer sina fakta som ett diskussionsunderlag, och lägger ett monetärt värde på allt som har att göra med utbildning. Hans åsikt är att utbildning är till 80% signalering till framtida arbetsgivare om konformism, och 20% humankapital (dvs verkligt lärande). Man kan argumentera att det är en annan proportion, men hans data visar att just att avsluta antingen high school eller college, ger en stor förändring i utfallet i framtida löner.

Det första argumentet emot utbildningssystemet är hur ineffektivt det är. Han refererar till studier som visar hur skrämmande stor andel av amerikanska vuxna som inte är så läskunniga och numerärt kompetenta som man skulle förvänta sig efter alla dessa år i obligatorisk utbildning. Med andra ord: en majoritet glömmer nästan allt de lärt sig under alla år i skolan.

Ett av de mest slående argumenten emot att tvinga alla tonåringar att gå i high school är hur svårt det är för s k svaga elever att lyckas i livet. Dessa elever är vad han kallar ”Poor student”. Det innebär inte att de är dåliga människor, men systemet slår ut dem och det skulle inte behöva vara så. Det skulle vara mycket bättre om man gav dessa unga möjligheten att gå en lärlingsutbildning, börja jobba vid 12-14 år med något riktigt. Det behövs många mekaniker, rörmokare, elektriker, osv, och lönen är inte dålig. Utbildningssystemet som det är idag gör alla till förlorare som tycker att high school är för tråkigt eller för svårt för att anstränga sig att lyckas. Andelen som hoppar av high school som ger sig in i kriminalitet är alarmerande, och innebär en kostnad för samhället som stort.

Sen finns det dem som tar examen med ämnen som inte leder direkt till något jobb, det finns s k överkvalificerade baristor och servitriser och liknande. Det finns många som går på universitetet men som skulle klara sig bra utan, och som har studieskulder som tynger dem och relativt låga löner som gör det svårt att betala tillbaka skulderna. Det vore bättre för dem om de hade sökt jobb och lärt sig på jobbet istället för att slösa så mycket tid och pengar och utebliven inkomst på universitetet.

Caplan är libertarian och förespråkar en skilsmässa mellan staten och utbildningen. Han tycker inte att man ska lägga ner skolor, men att fattiga familjer ska kunna få kuponger till utbildning och resten ska betala själv. USA spenderar ca 1000 miljarder dollar per år på utbildningssystemet (från förskoleklass till universitetet). Detta är skattepengar som människor själva skulle kunna behålla, och privata donatorer är mer effektiva än statens styrning av skattemedel.

Självklart finns det undantag. Det finns utmärkta studenter, det finns stjärnstudenter, de som suger åt sig kunskap och information och söker att suga märgen ur sin utbildning. Caplan argumenterar inte att dessa ska avstå utbildning, han själv är ju någon som lyckats i utbildningssystemet. Han menar att dessa skulle lyckas även om de inte fick alla dessa examina och diplom. Vi lever i ett informationssamhälle, där information och kunskap är i princip gratis. Man kan få tillgång till stjärnprofessorer på högt rankade universitet (t ex MIT med open courseware) helt gratis! Det är ändå inte särskilt stor mängd människor som använder sin lediga tid att utbilda sig. Istället läser folk i gemen kriminalromaner och romanser och kollar på TV och kollar sociala media. De läser bloggar, men läser sällan böcker som utvidgar deras förstånd. Det är ganska få som intresserar sig för t ex opera och klassisk musik, istället är popmusik mycket mer populärt. Trots att det är i princip gratis, och trots att skolsystemet uppmuntrar till s k högtstående konst, förändras ungdomarnas musik- och litteratursmak väldigt lite av skolan. Caplan menar att det är sannolikt att de som intresserar sig för detta, ändå skulle hitta det utan att gå i obligatorisk skola.

Som avslutning vill jag hylla ett par av några särskilt utmärkta lärare jag haft under min skoltid. Inte för att gymnasiet är obligatoriskt i Sverige, men Eleanor Kallin-Simon (lärare i engelska) på Södra Latin var en av de mest inspirerande lärare jag haft. Hon lät oss välja den litteratur vi skulle läsa, och vi fick skapa våra egna ordlistor, och vi fick individuella prov i engelska. Jag lärde mig jättemycket i den strukturen, och använder fortfarande litteratur som fortbildning i min vokabulär. Jag uppmuntrar min dotter som slukar böcker att uppmärksamma nya ord, och har nyligen börjat skriva ner dem så vi kan ha en reflektion över orden vi lär oss från dag till dag. Vi pratar om ord vid middagsbordet. Idag var det ”obscure” och ”replete”. Ikväll hörde jag min man läsa för vår son, och de pratade om ordet ”forbear”.

Andreas Ricci var min lärare i matematik under mina första två år på gymnasiet. Han var nyutexaminerad lärare från Lund och var även intresserad av filosofi. Han fick mig intresserad av att lära mig inte bara matematiken, men även personerna bakom matematikens upptäckare och storheter. Jag minns fortfarande en lektion där vi pratade om Gauss. Jag förstod då att all kunskap hängde ihop med riktiga människor, att det inte bara var lösryckta fakta som läraren tillhandahöll, och att jag skulle kunna söka mer kunskap på egen hand med dessa referenser. Flera år senare sökte jag upp Kopernikus skriverier om solsystemet och jag läste en översättning av hans teorier om hur det förhöll sig. Jag känner mig inte på något sätt färdig med min utforskning av vetenskapens historia och dess upptäckare, men jag fick en gnista där på en helt vanlig matematiklektion på gymnasiet av en utomordentlig ung lärare.

I jämförelse fanns en enorm frustration när jag var tvungen att fortsätta med nästa grej i litteraturen på svenska, trots att jag inte var klar med Gilgamesh och Platon. Det var så svårt att slita sig och gå vidare, eftersom jag behövde mer tid att fördjupa mig, men det var tvunget att fortsätta framåt. Som tröst har jag nyligen besökt en affär med begagnade saker, med utbud av en mängd saker, däribland böcker, och jag har expanderat vårt referensbibliotek hemma. Jag hittade en universitetsbok om världshistorien fram till 1500 och en annan om humanfysiologi, en om biologi, en om djur, några om skrivande, osv. Det är min förhoppning att med hjälp av ett ordentligt referensbibliotek hemma ska jag kunna gå till botten med mina barns frågor. Inte bara ge dem de svar jag lärde mig i skolan, utan lära mig så mycket jag kan så jag kan förklara på riktigt vad de frågar om. Och när de är kompetenta på universitetsnivå kan de själva inhämta all den kunskap de törstar efter, utan att behöva skyndas på för att nu är det dags att lära sig nästa grej. Det är inte bråttom. Målet är ett livslångt lärande.

Vissa yrken kräver väldigt specifik utbildning, och säkert kommer universiteten vara en plats för dessa även med en skilsmässa mellan staten och utbildningssystemet, men förmodligen skulle USA och även andra länder (all data är från USA men jag misstänker att vi har problem med folk som inte avslutar sina studier, som sitter med studieskulder, som inte klarar gymnasiet och blir kriminella, även i Sverige, och ett enormt slöseri av humankapital av alla unga som tvingas sitta i utbildningssystemet och förneka sin inre iver och kunskapstörst). Målet i utbildningssystemet är konformism, trots allt fint snack om ett livslångt lärande. Konformism skulle inte behöva inhämtas i obligatorisk skola och dyra universitetsutbildningar. De skulle lika gärna kunna inhämtas i lärlingsskap och riktiga arbetsuppgifter som lär upp de nya arbetskamraterna.

Vad tycker du? Hur stor del av din utbildning slösades på saker du inte var intresserad av? Hur stor del av din utbildning har du glömt efter några år? Hur mycket försökte du aktivt förtränga så snart provet var över? Vilka lärare har gjort stort intryck på dig, och vad utmärkte dessa lärare framför andra?