Min nioåring kommenterade häromdagen att barn i skolan har läsning som ett separat skolämne, men att det verkade överflödigt. Jag tänkte på vad han sa, och här är mina tankar:
Att kunna läsa öppnar en hel värld som är stängd för den som inte kan det. Det är en av de viktigaste sakerna som en människa borde lära sig under sin uppväxt.
Alla barn är olika och lär sig i olika takt. Vissa barn är väldigt intresserade tidigt, och lär sig extremt unga, medan andra behöver mer tid innan de lär sig.
I en skolmiljö är det svårt att anpassa undervisningen till alla nivåer av läsförmåga. Barn som behöver mer tid känner sig dumma, och kan inte hänga med i undervisningen, medan de som lärt sig läsa tidigt har ett försprång och kanske blir uttråkade av tempot som nödvändigtvis anpassats till en sorts medelvärde.
Men i en hemundervisningsfamilj kan undervisningen anpassas till vad varje barn klarar av. För det barn som behöver mer tid kan man läsa högt längre. För det tidigt läsintresserade barnet kan man leka med ord tillsammans och ha roligt med läsprocessen, som ofta tar längre tid.
Vi har inte varit stressade över våra barns olika personligheter och deras interna schema till läsning. Istället har vi fokuserat på vad de är intresserade av, och stöttat dem där. Läsningen kommer när det är något som är viktigt nog för personen, och de har uppnått den mognad som krävs för att klara det.
För ett par år sedan testade vi ett datorprogram som skulle hjälpa vår son lära sig läsa. De hade en prova på vecka gratis. Det var gamification av läsning, och det höll hans intresse i några dagar. Men vi bestämde oss för att låta bli att använda dem ändå. Det kändes överflödigt. Vi hade tillräckligt med andra resurser som hjälpte honom med hans resa till läsmedborgarskapet.
Läsning är ett ovärderligt verktyg för att låsa upp vår värld. Varje persons resa till läskunnighet är unik. Vi tvingar inte våra barn att börja gå innan de är redo. Det är en annan ovärderlig färdighet som sker vid väldigt olika tidpunkter i ett barns utveckling. Vi är inte ensam om att se läsning som ett steg i ett barns naturliga utveckling, och vi är därför inte de enda som sett barns naturliga resor till läskunnighet. Peter Gray skrev en artikel om hur barn lär sig själva att läsa.
Min sexåring och jag gjorde ett experiment för några dagar sedan. Foam explosion. Vi blandade citronsyra och natriumkarbonat, hällde på flytande tvål och sen en lösning av vatten och anthocyanin (för färgen), och observerade hur lösningen blev en skumexplosion ur glaset. Vi lärde oss om koldioxid och joner och sådant som förklarade vad vi såg.
Jag tänker att läsning ofta är precis som vårt experiment. Vi har ett hem, och många tillfällen att se text. Vi häller på barnet och sist av allt kommer deras intresse i läsning. Och då ser vi skummet, deras egen läsning, när orden bubblar upp inom dem istället för att sitta låsta i pulvret i botten på glasflaskan.
Hur har du lärt dig läsa? Hur har barn du observerat lärt sig läsa?
Ellinor Petersen 