Efter mycket tjat hade jag till slut samlat styrka att ta alla fyra pojkarna på en tågutflykt för ett par dagar sedan. Vi bor inte nära någon station, så vi körde i tjugu minuter till den närmaste, parkerade på parkeringsplatsen och gick till biljettautomaten. Det visade sig att det mest förmånliga var att köpa ett dagspass för fyra personer, trots att det bara var jag och två barn som behövde en biljett.
Strax därefter kom tåget, och jag hade först tänkt att vi skulle gå av tåget vid centralstationen och promenera till Discovery Gateway Children’s Museum, men när jag slog upp i Google Maps föreslogs istället att vi skulle ta spårvagnen ett par stationer, och då blev det en kortare promenad. Och eftersom några av barnen älskar tåg tyckte jag att det passade mig bra också, som var ute med en bebis i en sjal, med blöjväska och matsäcksväska, och tre barn till fots (men ingen vagn).
Vi kom fram strax efter att museet hade öppnat, och det var väldigt lugnt sådär en onsdagsmorgon. Min fyraåring (M) hade ätit dåligt på morgonen och var genast hungrig, och jag sa, ät din smörgås här innan vi går in eftersom man inte får äta inne på museet. Så medan han åt sin smörgås fixade jag våra biljetter. Pojkarna hade deltagit i ett läs-maraton som sponsras av PBS Kids Utah och en mängd olika museer och andra besöksmål, och därför hade de varsin gratisbiljett som jag fick lösa in.
Innan M hunnit äta upp smörgåsen kom ungefär två busslaster med barn och deras lärare, som var där på utflykt. Jag suckade inombords och undrade om det var fel dag jag valt att komma. Men vi gick in och jag gav tioåringen i uppdrag att hålla koll på sjuåringen medan jag stannade med de två yngre.
Första utställningen kallas ”The Pollinator” och det finns där en mängd plastbollar som man kan mata in i ett system på några olika ställen som skickar dem genom tuber och sedan samlas de på ett annat ställe. Eftersom den är först när man kommer in var den ganska full av barn redan, men M hittade en korg och började samla plastbollar och sedan matade han in dem tills de var slut. Efter några omgångar av detta bestämde han att han ville bara samla röda bollar (det fanns också gula, orange, och några enstaka blå), och fyllde korgen med röda, och matade in dem. Jag kunde se att detta höll hans intresse en väldigt lång stund, och alla de andra barnen gick vidare långt innan han var klar. Men efter en dryg timme ville han se vad det fanns mer att upptäcka.
Då kom vi till Construction zone. Det fanns en kontrollstation som kontrollerade några ljus, men annars var den inte så intressant. Det fanns också en sorteringsmaskin, som jag lyckades klura ut hur den funkade, och sedan visade jag M. Det fanns tre olika storlekar på bollar, och man kunde släppa ner en av behållarna i taget, och stänga dem en i taget. Men det som var intressant var att de större bollarna kunde aldrig komma ner i de behållarna som var för de mindre bollarna, eftersom systemet med galler hade olika mellanrum mellan pinnarna. Denna utställning höll Ms intresse ungefär lika länge, kanske en dryg timme eller så. Som ni ser på bilden kunde ibland en mindre boll komma in i behållaren för större bollar, men aldrig tvärt om.
Den sista utställningen som höll deras intresse en lång stund var Water play. De kunde bygga dammar och leda vattnet i olika riktningar. Vi har alltid haft roligt med sådana, men J (bebisen) började bli väldigt hungrig, och de hade ett fint amningsrum bakom Water play, vilket var smidigt. E, vår tioåring, kunde nu hålla koll på både L och M och jag kunde fokusera på hungrig bebis.
Det fanns några andra utställningar också och vi stannade totalt ungefär fyra timmar på museet innan vi gick ut, åt vår matsäck, och började ta oss tillbaka till tågstationen. Vi gjorde ett snabbt stopp på planetariet (gratis inträde) och använde deras toaletter och spelade några spel där, innan vi gick ut till spårvagnen och åkte hem med tåget. J började bli väldigt trött mot slutet av tågresan, och jag var lättad att vi snart skulle komma hem.
En sak som jag är väldigt glad över är att vi kunde ta så lång tid vi ville. Vi hade inte två busslaster andra barn att ta hänsyn till, det var bara vi fem som skulle bestämma hur länge vi orkade eller ville leka. Tåget åkte en gång i timmen, så det fanns flera alternativ när vi skulle åka hem. När man har den flexibiliteten kan man vänta tills intresset falnar för en aktivitet. Det fanns flera andra utställningar som vi inte kollade på så länge, bland annat en bilbana där man kunde bygga olika bilar och se vilken som åkte snabbast. E upptäckte att det inte spelade någon roll hur man byggde på deras bas, eftersom baserna själva var så pass olika, att det var en som alltid vann, oavsett hur man hade byggt ovanpå den.
Mihaly Csikszentmihalyi skrev om att finna flow. I en intervju för Wired beskrev han det på följande sätt: ”being completely involved in an activity for its own sake. The ego falls away. Time flies. Every action, movement, and thought follows inevitably from the previous one, like playing jazz. Your whole being is involved, and you’re using your skills to the utmost.”[18]
I vår hemundervisning har jag som målsättning att understötta mina barn så att de kan finna flow i sin vardag. Jag gör det genom att ge dem långa pass av ostörd lek, och genom att inte kräva att de gör en mängd uppgifter som inte intresserar dem. Till exempel har jag en sjuåring som är mycket duktig på huvudräkning, och som inte tycker så mycket om att skriva. Så istället för att sitta med en mattebok ger jag honom utmaningar verbalt, som han löser i huvudet. Det kan inte vara så bråttom att bli duktig på att skriva. Det är här och nu vi lever, och varje dag har en mängd timmar som vi kan förlora oss i flow.
Ellinor Petersen 