Hur ser hemundervisning ut?

Det finns så många varianter, att det knappt går att svara på den frågan.

Jag bor i ett område där det finns tusentals som hemundervisar. Det öppnades nyligen en möjlighet för familjer som hemundervisar att söka ett stipendium från staten. Det ska finnas 10,000 stipendier i år, och när jag kollade senast hade 15,000 elever sökt stipendiet. Ansökningstiden går ut om några veckor, och de kommer att avgöra vem som får dem strax efter det.

Vad skulle ni göra om ni hade ett stipendium på uppåt 80,000 SEK att använda till ert barns utbildning?

När vi började hemundervisa första gången 2013 hade jag inte en tanke på att man skulle kunna ha en sådan omfattande budget. Vi reste runt på en minimal budget under några månader och när vi återvände till Sverige gick vår dotter tillbaka till skolan, eftersom hemundervisning inte beviljades för vår familj. Vi flyttade till USA hösten 2015 och det var väl ett par år senare som jag träffade en familj som också hemundervisade, och som hade tillgång till en onlineskola som gav dem lite budget för saker som teaterkurs, övriga kursböcker och material, utflykter, osv. Vi har varit med dem sedan hösten 2018, och det har varit en stor hjälp för oss att täcka alla hemundervisningens kostnader.

Tänk helt förbehållsfritt på hur du vill att ditt barns utbildning ska se ut. Vem skulle du anlita för att hjälpa dem med något? Jag tänker på saker som musiklektioner, deltagande i sporter, vill vi gå på typ fågelhuset eller fjärilshuset eller nationalhistoriska museet, eller vad det kan vara? Vill vi ha årspass så vi kan gå så ofta vi vill? Botaniska trädgården? Kampsport? Gymnastik? Det finns kanske en kör eller annan grupp som barnen vill vara med i. Kanske vill något barn gå deltid i skolan, men de andra vill inte. Det finns visst några robotbyggarlag som tävlar mot varandra. Det finns något barn som det skulle passa perfekt. Det finns riktigt bra kurser i Speech and Debate, och Constitution, och flera andra intressanta ämnen för tonåringar. Problemet blir istället för hur mycket det kostar, hur ska vi transportera barnen till alla sina kurser? Och kanske – vi måste ju se till att vi har tillräckligt med tid hemma för återhämtning och att läsa böcker och annat.

Om du fick skräddarsy ditt eller dina barns utbildning, och du hade en ordentlig budget, var skulle du börja?

Möjligheterna är så fantastiska. Jag kan knappt vänta att se hur det kommer utvecklas här i vår delstat.

Hitta flow på museet

Efter mycket tjat hade jag till slut samlat styrka att ta alla fyra pojkarna på en tågutflykt för ett par dagar sedan. Vi bor inte nära någon station, så vi körde i tjugu minuter till den närmaste, parkerade på parkeringsplatsen och gick till biljettautomaten. Det visade sig att det mest förmånliga var att köpa ett dagspass för fyra personer, trots att det bara var jag och två barn som behövde en biljett.

Strax därefter kom tåget, och jag hade först tänkt att vi skulle gå av tåget vid centralstationen och promenera till Discovery Gateway Children’s Museum, men när jag slog upp i Google Maps föreslogs istället att vi skulle ta spårvagnen ett par stationer, och då blev det en kortare promenad. Och eftersom några av barnen älskar tåg tyckte jag att det passade mig bra också, som var ute med en bebis i en sjal, med blöjväska och matsäcksväska, och tre barn till fots (men ingen vagn).

Vi kom fram strax efter att museet hade öppnat, och det var väldigt lugnt sådär en onsdagsmorgon. Min fyraåring (M) hade ätit dåligt på morgonen och var genast hungrig, och jag sa, ät din smörgås här innan vi går in eftersom man inte får äta inne på museet. Så medan han åt sin smörgås fixade jag våra biljetter. Pojkarna hade deltagit i ett läs-maraton som sponsras av PBS Kids Utah och en mängd olika museer och andra besöksmål, och därför hade de varsin gratisbiljett som jag fick lösa in.

Innan M hunnit äta upp smörgåsen kom ungefär två busslaster med barn och deras lärare, som var där på utflykt. Jag suckade inombords och undrade om det var fel dag jag valt att komma. Men vi gick in och jag gav tioåringen i uppdrag att hålla koll på sjuåringen medan jag stannade med de två yngre.

Första utställningen kallas ”The Pollinator” och det finns där en mängd plastbollar som man kan mata in i ett system på några olika ställen som skickar dem genom tuber och sedan samlas de på ett annat ställe. Eftersom den är först när man kommer in var den ganska full av barn redan, men M hittade en korg och började samla plastbollar och sedan matade han in dem tills de var slut. Efter några omgångar av detta bestämde han att han ville bara samla röda bollar (det fanns också gula, orange, och några enstaka blå), och fyllde korgen med röda, och matade in dem. Jag kunde se att detta höll hans intresse en väldigt lång stund, och alla de andra barnen gick vidare långt innan han var klar. Men efter en dryg timme ville han se vad det fanns mer att upptäcka.

Då kom vi till Construction zone. Det fanns en kontrollstation som kontrollerade några ljus, men annars var den inte så intressant. Det fanns också en sorteringsmaskin, som jag lyckades klura ut hur den funkade, och sedan visade jag M. Det fanns tre olika storlekar på bollar, och man kunde släppa ner en av behållarna i taget, och stänga dem en i taget. Men det som var intressant var att de större bollarna kunde aldrig komma ner i de behållarna som var för de mindre bollarna, eftersom systemet med galler hade olika mellanrum mellan pinnarna. Denna utställning höll Ms intresse ungefär lika länge, kanske en dryg timme eller så. Som ni ser på bilden kunde ibland en mindre boll komma in i behållaren för större bollar, men aldrig tvärt om.

Den sista utställningen som höll deras intresse en lång stund var Water play. De kunde bygga dammar och leda vattnet i olika riktningar. Vi har alltid haft roligt med sådana, men J (bebisen) började bli väldigt hungrig, och de hade ett fint amningsrum bakom Water play, vilket var smidigt. E, vår tioåring, kunde nu hålla koll på både L och M och jag kunde fokusera på hungrig bebis.

Det fanns några andra utställningar också och vi stannade totalt ungefär fyra timmar på museet innan vi gick ut, åt vår matsäck, och började ta oss tillbaka till tågstationen. Vi gjorde ett snabbt stopp på planetariet (gratis inträde) och använde deras toaletter och spelade några spel där, innan vi gick ut till spårvagnen och åkte hem med tåget. J började bli väldigt trött mot slutet av tågresan, och jag var lättad att vi snart skulle komma hem.

En sak som jag är väldigt glad över är att vi kunde ta så lång tid vi ville. Vi hade inte två busslaster andra barn att ta hänsyn till, det var bara vi fem som skulle bestämma hur länge vi orkade eller ville leka. Tåget åkte en gång i timmen, så det fanns flera alternativ när vi skulle åka hem. När man har den flexibiliteten kan man vänta tills intresset falnar för en aktivitet. Det fanns flera andra utställningar som vi inte kollade på så länge, bland annat en bilbana där man kunde bygga olika bilar och se vilken som åkte snabbast. E upptäckte att det inte spelade någon roll hur man byggde på deras bas, eftersom baserna själva var så pass olika, att det var en som alltid vann, oavsett hur man hade byggt ovanpå den.

Mihaly Csikszentmihalyi skrev om att finna flow. I en intervju för Wired beskrev han det på följande sätt:  ”being completely involved in an activity for its own sake. The ego falls away. Time flies. Every action, movement, and thought follows inevitably from the previous one, like playing jazz. Your whole being is involved, and you’re using your skills to the utmost.”^[18]

I vår hemundervisning har jag som målsättning att understötta mina barn så att de kan finna flow i sin vardag. Jag gör det genom att ge dem långa pass av ostörd lek, och genom att inte kräva att de gör en mängd uppgifter som inte intresserar dem. Till exempel har jag en sjuåring som är mycket duktig på huvudräkning, och som inte tycker så mycket om att skriva. Så istället för att sitta med en mattebok ger jag honom utmaningar verbalt, som han löser i huvudet. Det kan inte vara så bråttom att bli duktig på att skriva. Det är här och nu vi lever, och varje dag har en mängd timmar som vi kan förlora oss i flow.

Utflykter som hemundervisare

I november förra året deltog mina söner i ett läsprogram som ordnades av PBS (en TV kanal). Utmaningen var att läsa 20 minuter per dag under en månads tid. När månaden var slut kunde man rapportera för dem som uppfyllt utmaningen, och sedan fick de ett ”Äventyrspass” med biljetter till olika museer och andra utflyktsmål.

Ett av de första äventyren vi gjorde var att gå på en danstillställning vid Utah Symphony i Salt Lake City i våras. En av sönerna ångrade sig och ville inte gå i sista minuten och gav sin biljett till sin syster, som var väldigt glad för tillfället att gå. Hon blev inspirerad att börja på dans efter det, och har haft roligt med en danskurs på high school denna termin.

Ett annat äventyr var att gå till Natural History Museum of Utah. Vi lärde oss om en antik civilisation som fanns i nutida Kambodja, som heter Angkor. Vi fick se antika artefakter och jag hade aldrig hört talas om det mesta i utställningen.

Förra veckan åkte vi till planetariet och mina pojkar älskade en kulbana som de hade som en del av utställningarna. Sedan såg vi en film om solförmörkelser och månförmörkelser. Jag intervjuade min sjuåring ikväll om hans höjdpunkt från den senaste veckan. Han hade lärt sig väldigt mycket från filmen som han upprepade för mig. Vi fick också se en mängd meteoriter och funderade över hur de kan veta att en sten kommer från en meteorit eller från månen, eller något annat, istället för att komma från jorden.

Idag bestämde jag att det var dags att åka på zoo. Jag kände mig inte desperat att besöka alla djuren, eftersom jag varit på samma zoo flera gånger under de senaste sex åren. Elefanterna ska snart flytta så vi hälsade på dem i början, och eftersom vi kom precis efter att de öppnade var zoot relativt tomt, och det var enkelt att läsa alla informationstavlor. Vi lärde oss om hotbilden mot elefanter och noshörningar på grund av tjuvjakten som pågår där de bor. Ibland när vi varit där har det varit extremt fullt av folk och det är svårt att tänka på grund av allt ljud och all rörelse. Lejonen var uppe och gick och vi pratade om hur de liknar vår katt, men är väldigt mycket större. En annan höjdpunkt var när vi fick se aporna som åt grönkål. Det var sex stycken i den utställningen, och vi fick se när en plockade upp ett par kålblad, och klättrade upp för att äta dem, och en annan apa kom och tog ett blad från den första, som egentligen inte ville ge bort sina blad. Det var intressant att se hur de interagerade med varandra, och även hur duktiga de var på att klättra.

Det började regna oerhört kraftfullt och jag hade inte lyckats hitta våra paraplyer när vi åkte hemifrån så vi började bli ganska blöta. Girafferna gömde sig i ladan, men vi fick se fem stycken zebror som åt sitt hö. Vi bestämde oss för att inte hälsa på den röda pandan och åka hem istället.

I våras hade vi också chansen att åka på akvariet. Det finns mycket att se, och förr brukade jag ha ambitionen att se alla utställningar innan vi åkte hem. Men jag har insett att det största värdet får man ofta från att observera något en längre stund, istället för att skynda från det ena till det andra. Det får ses som en symbol för min inställning till hemundervisningen som helhet. Man måste inte lära sig allt. Man måste inte lära sig allt som erbjuds i skolan. Det är viktigt att varje barn får fokusera på det de mest intresserar sig för, och att vi ger dem utrymme att utveckla specialintressen.

Förra veckan skrev jag om kulbanor. Med det i åtanke tog jag dem till planetariet, där jag visste att det fanns en väldigt imponerande kulbana. Jag hade förutsett att de skulle älska den utställningen, vilket de gjorde. Det är en stor fördel som hemundervisare att man kan skräddarsy utbildningen efter barnens mognad och intressen. Eftersom vi har en liten grupp barn att utbilda jämfört med skolorna, är det lätt att kombinera olika åldrar. Jag har en tioåring, en sjuåring, och en fyraåring (och en bebis som mest sover) att ta på zoo; det är en helt annan upplevelse än att försöka ta hand om tio eller tjugofem tioåringar på samma plats. När det är så många barn tillsammans, har de ofta svårt att fokusera på utbildningen, eftersom den sociala bilden är så komplicerad. Det är min observation, att när det är stora grupper av barn, är de mest intresserade av varandra, och mindre intresserade av djuren (eller vad det kan vara för utställning på utflykten).

Aporna som åt grönkål

Sjölejon är alltid imponerande!

Kulbanor i hemundervisningen

Mina barn som går hemma större delen av tiden, och lär sig i hemmet, är också inskrivna i en skola här i Utah. Vi skriver korta rapporter varje vecka om vad de gör, och vi har lite krav på att de ska delta i fem olika ämnen varje vecka. Utöver detta har vi väldigt fria händer att utforma utbildningen efter vad vi tycker passar våra barn bäst.

Min sjuåring har ett stort intresse av kulbanor, och för två år sedan köpte jag en fin kulbana av trä som de lekte med ofta. Men i veckan uttryckte han att han ville ha en motoriserad kulbana, en som kunde få kulorna att gå upp, inte bara ner. Så vi gjorde lite efterforskningar och hittade först en utav trä, som verkade både lite för avancerad för den åldern, och också hade problemet att man byggde en modell, och sen var det slut, man kunde inte så lätt bygga om den till någon annan bana. Då frågade jag runt lite i mitt nätverk av andra hemundervisare om någon visste om en kulbana som skulle passa den åldern bättre, och fick några olika förslag. Vi slog till på en gång och köpte en som levererades samma dag (nej, jag har inte börjat med affiliate links. Kanske i framtiden, men inte nu).

Min mamma är på besök och hon undrade lite om vad det var för ämne de studerade när de lekte med kulbanan. Jag förklarade att det är definitivt teknologi. Det är många ämnen som faller under det paraplyet: ingenjörskunskap, programmering, 3D modellering, 3D utskrifter, osv. Skolan vi är inskrivna i för tre av barnen har sett hur viktigt det är med kunskap i detta ämne för att kunna lyckas med livet i dagens samhälle och kräver att alla barn väljer antingen teknologi eller entreprenörskap som ett av sina ämnen.

Vi började prenumerera på Wondrium igen också (vi hade det för ett par år sedan, men tappade intresset och slutade under en period, men tog upp det igen till hösten), och min tioåring är väldigt intresserad av en kurs som handlar om ”Epic Engineering Failures.” Det är en kurs som hålls av en duktig föreläsare, och vi har lärt oss om broar som har gått sönder plötsligt, byggnader som har fallit och gått sönder plötsligt, och varför.

Förra året köpte vi en 3D skrivare för att kunna skriva ut olika projekt, och tioåringen är mycket intresserad av detta. Nyligen insåg han att han behövde då lära sig modellera sina objekt i Blender, ett program som är gratis att använda, och nu kan han skapa sina egna objekt istället för att importera från Thingiverse som han gjorde i början.

Förra året köpte vi också några kurser på Udemy för att sonen skulle kunna lära sig Python, och dottern ville lära sig Photoshop, After Effects, och lite sånt i den stilen. Det har varit väldigt värdefullt, och de har lärt sig mycket som jag inte skulle kunna ha undervisat dem.

Jag tror att folk i Sverige ofta har uppfattningen att hemundervisning innebär att man sitter och har skola hemma. Det är klart att man skulle kunna göra på det viset, men det är inte särskilt många hemundervisare som fortsätter på det viset även om de börjar så. Föräldrarna skaffar de läromedel de anser att barnen behöver, och understödjer dem så gott de kan när de tar sig igenom dem. Ibland får man fråga någon som är mer expert på ämnet. Ibland får man fråga runt i sitt nätverk efter rekommendationer. Ibland blir det inte bra och man får prova igen. Men vi har friheten att använda vår tid som vi tycker är bäst och våra barn slipper känna att de måste göra ”som alla andra”, vilket är värdefullt på flera plan. Om någon är besatt av kulbanor kan de få leka med dem i flera veckor, och jag vet att de lär sig något av det, och jag passar på då och då att läsa lite från en historiebok, eller träna på multiplikation, uppmuntrar att skriva ord på vår gigantiska whiteboard, och så vidare.

En av mina döttrar önskade att vi skulle prenumerera på Disney+ och jag sa att vi kunde pröva åtminstone en månad och se om det gav något även inlärningsmässigt, dvs inte bara underhållning. Vi upptäckte att de hade en mängd dokumentärer, bland annat om hajar och andra djur. Min son som är väldigt intresserad av överlevnadsfärdigheter, vildmarksliv, osv, upptäckte några reality serier som var i hans stil där också.

Hemundervisning är att umgås med sina barn och att understödja dem i sina intressen. Ja, ibland har jag åsikter om att de måste lära sig något, men det brukar inte vara så ofta. T ex att de måste lära sig sopa golvet eller dammsuga, eller att lära sig hur tvättmaskinen fungerar så de kan tvätta sina kläder. Äldsta dottern går numera i high school men har dessutom jobbat i flera månader på en bilverkstad och har utvecklat ett intresse för att fixa med bilar. Eftersom min farfar drev en bilverkstad i flera decennier känns det särskilt roligt att hon börjat lära sig meka med bilar, och vi får se vart det leder. Oavsett hur långt hon driver det intresset har hon lärt sig värdefulla kunskaper och färdigheter som hjälpte henne att köpa en begagnad bil och byta startmotor mm på den, när det behövdes.

Jag hoppas att mina barn växer upp och har känslan av att de kan lösa sina egna problem, att de kan hitta lösningar på nya problem, och att de kan tänka något som ingen har sagt till dem att tänka innan. För att de ska kunna göra detta krävs mycket frihet, och den friheten är tyvärr svår att ge dem när de tvingas in i en skolmiljö från en tidig ålder, där alltför mycket dikteras för dem, och någon ständigt säger till dem om de lyckas eller inte. Vi har möjligheten att låta dem upptäcka hur väl något fungerar och låta dem fortsätta experimentera så länge lusten håller i.

Vad ska skolan göra om barnen är mobbade?

Tyvärr är det ett utbrett problem i obligatorisk skola, att några blir utsedda till offer, och en grupp av barn (och till och med vuxna ibland) bestämmer sig för att trakassera dessa. Det är även ett stort problem i fängelser, och anledningen är enkel: det går inte att bara sticka därifrån.

Det sker också på arbetsplatser, men där kan man åtminstone försöka hitta en annan anställning eftersom det inte är straffbart att utebli från sitt jobb.

Ytterst har de vuxna på en skola ansvaret för barnens säkerhet medan de är i deras vård. Jag kände tidigt att det var viktigt med överlämningen till skolan när barnen var små. Jag skulle se vilka det var som tog hand om mitt barn, och se att barnet var bekväm med situationen innan jag gick därifrån.

Det finns en del barn som är särskilt ängsliga, och behöver mer stöd för att känna sig bekväma i en ny situation. Det finns också en kultur av att barn ska kunna klara av att bara bli lämnade, och jag tror att många förväntar sig att ”det går nog bra,” men sen tänker de inte så mycket mer på saken. Senare kan de bli väldigt förvånade när det dyker upp problem. Eller så visste de att det kunde bli problem, men såg inte att det fanns något de kunde göra för att skydda sitt barn från mobbning.

Men för vissa går det inte alls bra. Det kan handla om barn som har svårare att läsa de sociala koderna, som inte passar in av någon anledning, eller som har svårt att försvara sig själva om någon är elak mot dem.

Mobbning är aggression och tar sig många uttryck – fysiskt, verbalt, känslomässigt – och det är aldrig ok.

Jag var tyvärr utsatt för en del mobbning under min skolgång, och därför vet jag hur nedbrytande det kan vara. I min situation var det några som bestämde sig för att klottra på mitt skåp i sjunde klass, och jag avskydde allt klotter. Så fort jag såg något på mitt skåp suddade jag bort det.

Trakasserierna eskalerade tyvärr, och de som höll på gjorde det när jag inte såg. De blev grövre i sina uttryck och till slut var jag så förkrossad att jag vände mig till de vuxna. Jag hade en fantastisk storasyster som hjälpte till när min mamma hade försökt men inte lyckats få stopp på problemet.

Till slut fick skolledningen reda på vem det var som låg bakom klottret, och jag vet inte om det blev så att en av flickorna fick byta skola eller om hon bara slutade hålla på, men det var en stor lättnad för mig. Det är inte som att jag plötsligt fick massor av vänner, men jag kände mig inte så utsatt längre.

För några veckor sedan talade jag med en mamma vars barn hade blivit trakasserade under flera års tid. Det var ingen som fick stopp på det tills de lyckades fånga in dem som hade kommit till deras hem för att spränga en brevlåda. Då fick polisen tag i dem och jag antar att de blev rädda för värre påföljder än ett allvarligt snack med polisen.

Senare talade jag med en mamma vars barn just nu lider av trakasserier i skolan, och eftersom de är i USA, överväger hon att hemundervisa barnet, åtminstone under en period.

Varje fall av mobbning är ett tragiskt fall för individen, som ofta sätter djupa spår. Något annat än nolltolerans borde aldrig accepteras.

I de fall där skolan fallerar och inte lyckas skydda individer från mobbning, är det helt rimligt att familjerna har rättighet att ta hem barnet från den skadliga miljön och hjälper dem få en utbildning på annat sätt.

Det är dags för Sverige att stå bakom mobboffren, och låta familjerna kunna ta ansvar för sina barns säkerhet, särskilt när skolan inte klarar av det.

Hemundervisning är inte att hålla undan barnen

När man hör talas om hemundervisning i Sverige brukar det oftast vara i ett negativt ljus. Anledningen till detta är enkel: alla som försöker ta ansvar för sina barns utbildning på annat sätt än att skicka dem till en skola i Sverige blir motarbetade på alla sätt. Alla föräldrar som vill ta eget ansvar för sina barns utbildning blir ”i princip” nekade ansökningar att bedriva utbildning på annat sätt, och om de skulle våga göra det ändå, får de viteshot eller besök eller påringningar av socialtjänsten. Det är deras standardhantering av familjer som vågar göra något annorlunda, för sina barns skull.

Alla laglydiga familjer i Sverige som vill ta ansvar för sina barns utbildning ser detta, och om de orkar är det många som tar steget och flyttar utomlands, där man kan göra detta utan trakasserier från myndigheterna.

Min familj har nu bott i USA i sju års tid. Det finns så många hemundervisande familjer här, att även om vårt sätt är annorlunda än de andra familjer vi känner som hemundervisar, så är ALLA hemundervisande familjer lite olika, och det är folk vana vid. Anledningen är igen enkel: hemundervisning handlar om individanpassad utbildning, och alla barn är unika.

Vi har fem barn. Alla är lite olika, och därför ser varje barns utbildning lite olika ut från de andra barnens. Så folk här börjar vänja sig vid att vi inte pratar om hemundervisning som en grej som man kan kontrollera.

Föreställ dig nu de miljontals barn som går i skola, och förväntas lära sig samma saker trots att de är så väldigt olika. Är inte det en mycket mer konstig företeelse, än att alla unika barn ska kunna få lära sig det de har mest intresse av?

Tyvärr täcker inte vanliga media i Sverige något som handlar om hemundervisning som det egentligen är, eftersom de sällan ser bortom sina egna gränser, och det är i princip omöjligt att bedriva inom Sveriges gränser.

Vi i Rohus önskar att det sker en frihetsreform i Sverige, och att det på nytt blir lagligt för föräldrar att ta ansvar för sina barns utbildning. Förmodligen blir det i så fall några hundratal familjer som blir pionjärer, och när deras framgång blir tydlig för resten av samhällena omkring dem, kommer det fler familjer som ser fördelarna med att kunna individanpassa sina barns utbildning. Hemundervisning är ett växande fenomen i många länder i världen, eftersom det finns så många fördelar med det, och det blir tydligare ju fler det är som håller på med det.

Det går att låta barnen få en lugn uppväxt

Linnéa Nestor skriver i Dagens Vimmerby att det är orimligt att barnen är en bisyssla. Hon beskriver stressen som kommer av att behöva lämna barnen på förskola, väcka barnen innan de vill gå upp, behöva skynda igenom ritualerna att klä på sig, äta frukost, och borsta tänder.

Det finns ett annat sätt, Linnéa. Man måste inte ”göra som alla andra” och köra runt som om man inte hade barn. Man kan inkludera sina barn i vardagen. Det finns många som hittar nya lösningar eftersom de inte vill köra runt som innan.

För mig började allt förändras när jag varit gravid med min första i bara några veckor, och jag insåg att jag inte orkade jobba så många timmar som jag hade jobbat innan. Jag var heltidsstudent och det var en viktig termin för mig, eftersom jag skulle ha min examenskonsert i april, och jag höll också på med ett större stycke för orkester och sångare.

Jag började med att gå ner i timmar. Men jag orkade fortfarande inte riktigt med, och det var med tungt hjärta som jag lämnade in min avskedsansökan till biblioteket där jag jobbade. Jag fortsatte med studierna, och allt blev inte perfekt, men jag blev hemskt nöjd med examenskonserten och orkesterstycket.

Emotionellt var det lite berg- och dalbana. Men jag körde på ändå. I början av juni hade jag uppdrag att köra spotlights på en pjäs eller opera (jag har glömt vad det var för show nu). Samtidigt skulle jag delta i en konsert, men när jag hade en chans att komma ifrån hade de redan framfört musiken och det kanske var lika bra.

På sensommaren tog jag bara en kurs, i kemi. Det var skönt att inte ha så mycket på gång, och det gick bra att ta den kursen. Det var min sista kurs på campus på ett tag, och jag hade bara två kurser kvar för att kunna ta examen, vilka jag skulle göra på distans.

Men jag försökte genomföra något som kallas University Honors. På mitt universitet (Brigham Young) innebar det förutom ett stort antal Great works man skulle studera, ett antal kurser man behövde ta, och så kallade service hours, skulle man också genomföra ett Capstone project och/eller en uppsats på kandidatnivå. Jag hade genomfört mitt projekt och jag höll på med att fixa med uppsatsen som diskuterade projektet, och alla små rapporter som skulle lämnas in.

Till slut var jag redo att lämna in. Deadline var andra oktober. Mitt barn var beräknat till några dagar innan dess, men hon höll ut tills jag lämnat in alla papper, strax innan deadline. Allt började på morgonen därefter, och min värld ändrades ännu mer av att ha henne i min famn.

Det är inte som att jag tröttnade på att studera eller jobba. Jag blev till slut klar med båda mina distanskurser, och fick mitt examensdiplom. Jag sjöng Stridono Lassù från Leoncavallos I Pagliacci på en speciell lunch som de hade för alla som hade genomfört kraven för University Honors. Det var en heder och hemskt roligt att få göra. Jag lyckades också ta en kurs i svetsning medan vår första var liten.

Samma vecka som min man och jag fick våra examina flyttade vi till Japan och började undervisa engelska i några månader. Sedan flyttade vi till Sverige, och jag tog en kurs i Indisk matlagning. Jag började ett distansprogram för att få en master i biblioteks- och informationsvetenskap i Borås. Jag älskade studierna. Vi upptäckte att det kanske skulle vara svårt för mig att genomföra min uppsats och forskningen som behövdes medan min man jobbade heltid. Vi hade då två barn, och han tog pappaledigt i ett år. De följde med alla tre på några av resorna jag gjorde för att genomföra intervjuer för uppsatsen, och på ett par av resorna tog jag bara med mig den minsta. Det var intressant ibland att se hur hon ville ta ner alla böckerna från bokhyllorna… men de var väldigt förstående och det funkade rätt bra ändå. Hon var för liten för att bara lämna ifrån sig, tyckte jag, och det tyckte hon med.

Från att vår äldsta var en liten bebis, hade jag lärt mig mycket om hemundervisning, och jag såg föräldrar omkring mig som hade valt att ta hand om sina egna barn istället för att anlita en förskola. Jag träffade andra föräldrar i Haro, och senare hittade jag Hemmaföräldrars nätverk. Det fanns öppna förskolor omkring oss där vi bodde i Linköping och senare i Rundvik, vilket är utmärkt för hemmaföräldrar som vill ha någonstans att gå. Min andra dotter älskade deras pysselhörna och kunde pyssla i timtal.

Jag skrev flera musikstycken som framfördes av kollegor jag lärt känna under studietiden, och deras kontakter. Jag skapade min egen hemsida och la upp inspelningar. Det var inte som att jag jobbade heltid, men jag kunde fortsätta utveckla mig i det jag hade studerat.

Jag fick chansen att jobba med Rundviks bibliotek under en tid, och det var roligt att få använda lite av vad jag lärt mig under biblioteksstudierna.

Vi har nu hemundervisat våra barn i drygt sju år i USA, eftersom det inte gick att få tillåtelse från myndigheterna i Sverige. Vår yngsta är tre år, och jag finner att det finns lite mer tid att fixa med mitt nu. Jag är nästan klar med min första symfoni, som jag jobbat med i ungefär sex månader. Det har även blivit ett par originalsånger och flera arrangemang.

Jag vill säga att om ni båda föräldrar vill att barnen ska ha en lugn uppväxt, så går det. Vi kan gå upp tidigt eller sent, och vi kan schemalägga så mycket vi tycker att det är hälsosamt för dem. Prata med din chef om det inte funkar hur det är just nu. Prata med din partner om han eller hon har mer flexibla tider än du. Det går att få ihop det.

Studier sent på kvällen

Många har nog vant sig vid att barn förväntas gå och lägga sig före de vuxna, särskilt om de är ganska unga. Min sexåring tycker inte om att gå och lägga sig tidigt. Jag däremot är ganska kvällstrött och har inget emot att ta över nattningsritualen efter sagorna.

Igår hade min man läst ett kapitel ur Roald Dahls Matilda och gick för att umgås lite med de äldre barnen. Jag stannade för att hjälpa de små slappna av. Själv tycker jag att det ofta är ett bra tillfälle att göra en lektion i spanska på Duolingo. Eller ett par tre. Sen lyssnade jag på några fantastiska stycken musik med hörlurar.

Jag började känna mig lite sömnig, men inte sexåringen. Han sa, kan vi göra matte?

Det hade varit en sån dag där vi inte gjort så mycket tillsammans eftersom han varit upptagen av något spel med sin bror under flera timmar. Så jag såg det som ett tillfälle att göra något tillsammans och sa, visst, hämta matteboken och din anteckningsbok.

Två kapitel senare vill han återuppta latin. Jag hittar videon på min telefon och vi kollar på introduktionen till kapitel fyra. Sen inser vi att han inte gjort kapitel tre än. Så då börjar vi kolla på den.

Men nu går de äldre barnen och gör sin egen grej, och jag är väldigt trött. Det är sexåringen också, och jag säger, det är bäst om vi slappnar av nu och sover. Jag ser hur harmonisk min son är efter att vi jobbat med något tillsammans, och vi behöver tid tillsammans. Det är en tid med få distraktioner, eftersom lillebror har hunnit somna, och de andra kollar på film eller snackar om något.

Vi har inte stressen av att behöva väcka honom tidigt på morgonen eftersom vi hemundervisar. Det är dessutom höstlov så inte ens äldsta som går i high school behöver gå upp tidigt denna dag.

Förklara på det enklaste sättet först!

Dottern jobbade med matte idag. Det var ett par bråk som skulle multipliceras med en siffra som hade en exponent och så ytterligare en siffra. Hon lär sig om volymer.

Jag tycker det är roligt att tänka på matematiska problem. Kanske är det därför jag tänker lite okonventionellt när det gäller problemlösning. Jag brukar tänka på ”hur är det lättast att lösa med huvudräkning, se till att det blir rätt, och hålla ordning på var jag är i beräkningen.” Räknar man med en miniräknare så kan man tänka lite annorlunda, men jag tycker fortfarande att mitt sätt fungerar väl.

Det var ett bråk med en exponent. Så man skulle räkna (3/4)^3. Jag förklarade att det var samma som att ta 3*3*3 och dela med 4*4*4. Jo, det kanske tar längre tid än att slå in 0.75^3 i miniräknaren, men har man inte lust att låta maskinen jobba eller vill testa om maskinen räknar rätt är det bra att ha en metod som fungerar bra för huvudräkning.

Hon blev lite sur eftersom mitt sätt tar längre tid om man använder miniräknaren, och ville att jag skulle förklara ”på det enklaste sättet först!”

Här är en av de stora attraktionerna med att leka med siffror. Det går att komma till rätt svar på flera sätt, och huvudsaken är att man hänger med sig själv. Något som tyvärr sällan hinns med att diskutera i en skolmiljö, tror jag.

Life of Fred är inte 40 tal att räkna för att träna ”på rätt sätt” efter en kort förklaring. Det är en berättelse med en liten pojkes äventyr, som lär sig om livet och leker med siffror längs vägen. Min förhoppning när vi valde dem är att barnen bibehåller sin förundran över livet och ser siffror som ett verktyg som hjälper oss att hantera livet.

Min man ritade för att hjälpa henne tänka igenom problemet.

Egentligen är det skolplikt i Utah också

Vi har bott här i snart sju år, och barnen har kunnat göra många olika saker för att fortsätta sin utbildning. När vi först flyttade hit var det en stor lättnad för oss, och vi åkte till skoldistriktet och skrev en affidavit där vi förklarade att vi hemundervisade och behövde inget stöd från skolan.

Lagen här är att det räcker. Man behöver bara göra det en gång, och sen förnyas det år efter år om man inte säger ifrån.

Vi flyttade till ett annat skoldistrikt, och fick göra om processen. Likaledes okomplicerat. De kräver ingen insyn som den svenska lagstiftningen, det är mer om vi vill ha stöd från skolan som vi hör av oss.

Ett av barnen var involverad i teater, och det kostade en del pengar. Jag råkade prata med en annan mamma på det första föräldramötet, och det visade sig att de också hemundervisade, men att de hade skrivit in barnen i en paraplyskola. Det krävdes en del små rapporter, men man kunde få tillbaka pengar för kurser man skrev in barnen i. Året därpå skrev vi in de tre äldsta barnen i samma paraplyskola, och det är nu femte året vi stannat.

Det finns en otrolig flexibilitet. De har ett teknik- och entreprenörsfokus, vilket fungerar bra för våra barn, som är mycket intresserade av teknik och/eller entreprenörskap. Vi har kommit i kontakt med andra familjer, framför allt eftersom de har organiserat utflykter till företag, zoo, och andra sammankomster. Samtidigt har vi dagarna fria att göra som vi vill.

Från ett svenskt perspektiv är det definitivt hemundervisning, men legalt sett är de inskrivna i en skola som råkar ha väldigt mycket flexibilitet. Det är inte frågan om några hembesök. Vi skriver varje vecka om något de lärt sig under den gångna veckan och skickar in till barnens lärare, som kommenterar kort om det.

Det är tredje året vi har ett barn i Speech and Debate, något som varit fantastiskt för våra tonåringar – både för att utveckla sitt kritiska tänkande och för att träffa andra ungdomar. Det är femte året som ett barn får klättra som sitt elevens val, som hon älskar. Sexåringen ville studera kemi. Nioåringen ville fortsätta med historia. En av tonåringarna ville satsa på sin firma, och nioåringen ville lära sig programmera.

Vi kan planera utflykter så ofta eller så sällan vi har lust. Det finns många tillfällen. För några dagar sedan åkte vi till koppargruvan (en knapp timmes resa härifrån) och fick se en explosion från ett säkert avstånd. Nästa är STEM-days, dit skolbarn ofta får åka på utflykt, men hemundervisade barn är välkomna de med.

Vi bor i en stat där hemundervisning är ganska vanligt, och det är accepterat att utbildning kan se ut på många olika sätt. Vi bor också i ett samhälle där folk bryr sig om varandra, och träffas i andra sammanhang än skolan för att ha social samvaro. Man måste inte isolera sig bara för att man väljer en annan utbildningsform än majoriteten.

Jag skulle önska att det var på liknande sett i Sverige. Att det fanns en acceptans för olikhet, att man kunde välja det som passade ens barn bäst, och ändå kunna delta i samhället på det sätt som passade ens barn.

Koppargruvan från utsiktspunkten

Ett av de däck som gruvans haul trucks använder. Kostar $60,000 för ett däck, och de behöver sex stycken.