Jag träffade ett par från Ryssland som söker asyl i Sverige. Under vårt samtal förstod jag bättre varför det är så angeläget att vi gör det lättare för människor som söker sig hit att etablera sig här. Människor som lämnar sitt land för att det inte är tillfredsställande för dem att fortsätta bo där, tar en stor risk, och är i ett läge där de verkligen kan förbättra inte bara sitt eget liv, men även människors liv som de berör i sin nya miljö.
När vi tror att vi själva kan bäst, och därför endast tar emot människor ”eftersom vi är så förträffligt goda,” missar vi en stor poäng med immigrationen. Det är nämligen så att vi alltid kan lära oss något från andra, och särskilt dem som gjort en sådan resa.
Jag träffade några kurder som kämpat för att kunna komma hit, och jag ville gråta när jag förstod att mannen fick vara ifrån sin familj i två år innan de kunde återförenas. Vi lever i ett omänskligt Sverige för vissa människor.
När vi dessutom tycker att immigranterna ska fokusera på svenska språket, och marginaliserar mammor som vill stanna hemma med sina små barn (eftersom det är så bråttom att de lär sig svenska), blir jag riktigt arg. Det är så viktigt att barnen till dem som flyttat hit får med sig föräldrarnas kultur och språk också. Förutom att det är en fråga om kontakt med äldre generationer som kanske fortfarande finns kvar i hemlandet, och ger dem en kulturell historia i sitt språk, gynnar det också Sveriges framtida utbyte med deras ursprungsland, eftersom de blir en naturlig liaison då. Om vi kräver att de ska assimilera sig och bli ”svenska” förlorar vi mycket.
Sverige är inte så bra att vi kan luta oss tillbaka och tro att vi klarar att förbättra samhället helt på egen hand. Vi behöver få in fritänkare som har lämnat sitt hemland som kan komma med nya friska idéer.
Ellinor Petersen 